Hur har era bonusbarn reagerat på "stora" händelser i livet? Tex barn, giftemål, ihopflytt.
Hur gamla var barnen och hur länge var ni tillsammans innan?
Har ni varit med och berättat eller har barnets förälder fått berätta?
Hur reagerade barnets andra förälder?
Ihopflytt: (barnen 8 och 11)
Vet inte riktigt. Stognen gång i hallen och flörtade med min nya sambo framför mig... antar att det är ett dåligt tecken ;)
Första barnet: (barnen 9 och 12)
Pratade inte om der när vi sågs ens när jag var som störst. Gratulerade ingen av oss. Fick däremot gåvor från bonusbarnen, som mamman köpt när barnet föddes. Hälsade även på ihop med dom när vi kom hem.
Andra barnet: (barnen 12 och 15)
Gratulerade oss båda med sms. Pratde med mig och undrade hir jag mådde. Var med hemma med bonusbarnen när vi kom hem från BB.
Guftemål: (barnen 14 och 17)
Inget grattis eller några kommentarer överhuvudtaget. Detta är ganska nyligen.
Jag uppfattar det som att hon har det jobbigt vid vissa saker, för att min man får det hon hoppades på att få när hon lämnade honom. Hon är fortfarande ensam, för den mannen hon ville ha då tappade intresset efter ett tag. Så det är ju inget personligt mot någon av oss utan det är smärtsamt att inte ha fått det själv. Bonusbarnen har sagt/säger att hon vill ha fler barn, hus och gifta sig. Även hon och min man hade ju dessa planer innan hon gjorde slut.
Detta kan jag ta däremot annat som hänt/händer som hon enbart gör för att straffa honom för att han har der bra ser jag som ren bitterhet. Det är tragiskt, tycker jag. Bonusbarnen har växt upp med att det är synd om mamma, som är ensam...
Barnen var 16, 13, 10 och 4 när de skiljde sig, biomamman flyttade direkt ihop med sin nye man och gifte sig i princip så fort de fick möjlighet (dvs efter ca ett halvår från det att de flyttade ifrån varandra) och fick barn ett år senare, ytterligare ett barn efter det. Barnen gillar inte den nye mannen och har inte reagerat positivt på någon av dessa händelser utan tvärtom med gråt och bråk, de har nästan ingen kontakt med sin mamma och anser inte att deras barn är deras syskon.
Vi träffades ett och ett halvt år efter skilsmässan. vi dejtade ca tre månader innan jag träffade barnen, jag flyttade in efter ca åtta månader även om jag var där nästan hela tiden sedan några månader tidigare, barnen var helt med på detta, de tre minsta åtminstone tyckte att det var positivt med en kvinna i huset igen. Vi gifte oss för knappt ett år sedan, efter fem år ihop och barnen tyckte att det var positivt, nu ska vi har barn om några veckor och barnen ser fram emot att bli storasyskon (vet dock inte riktigt med den 17-årige killen, han är mycket tonåring och bryr sig inte så mycket om nånting... ;))
Min man pratade med barnen ensam i början, om att han träffat någon ny och att han ville att de skulle träffa mig, för att de skulle få en chans att säga precis vad de tyckte och inte bara hålla god min och vara artiga om jag också var med. De två stora barnen tyckte att det var bra att pappa träffat någon ny och jag "fick godkänt" efter de första träffarna. Den näst minste pojken kom mycket i kläm i skilsmässan och var den som tyckte värst om mammas nye så han tyckte inte att pappa någonsin skulle skaffa någon ny, men han ändrade sig :) Har för mig att han också pratade med barnen själv om att vi tänkt oss att jag skulle flytta in "på riktigt" (minst inte riktigt hur vi gjorde). Sen har vi pratat med barnen tillsammans om bröllopet och bebisen (förutom till de två äldsta som nu flyttat hemifrån så min man pratade med dem per telefon om det).
Biomamman undrade lite per mail om vem jag var i början eftersom barnen pratade om mig hemma hos dem (de två minsta bodde hos dem vv i början). Jag har dock aldrig träffat henne riktigt, bara sett henne på avstånd på konfirmation och student, hon förbjöd mig att komma på näst minstes skolavslutning för att hon inte var redo att träffa mig...?? Nu på senare tid finns hon inte direkt i vårt liv men de äldsta barnen hade pratat med henne och då hade hon blivit sur för att de inte berättat tidigare att vi gift oss....
Jag läste fel!
Bonusbarnen har tagit allt bra. Dels pga dom som mycket gick snabbt i början. Flyttade in ganska fort. Dom mötte mig i dörren varje dag nör jag kom hem 
När vi köpte huset sov vi i vardagsrummet i början allihopa. Något dom minns med glädje.
När första barnet (syskonet) föddes va dom sååå glada. Äldsta grät glädjetårar när dom kom till BB. Yngsta grät när dom åkte hem.
Mycket har varit bra, men i bakgrunden finns en mamma som lever ensam och det är mycket synd om. Så i de flesta fall där det blir ett val mellan oss och mamma blir det mamma. Så hon inte blir ledsen.
Så min önskan har alltid varit att honiskulle träffa någon, för i dom korta perioderna har det varit lättare för alla känns det som.
Kanske är det därför barnen tagit allt med oss så bra. Då har dom inte behövt tycka synd om pappa.