Vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag förstår inte riktigt vad som är problemet? Varför vill du inte ha hunden?  För att han då och då blir sjuk, att han kostar för mycket eller för att du tröttnat?

Det har tagit så jävligt på psyket. Jag går hela tiden runt och oroar mig när han ska bli sjuk igen, är stressad konstant, och jag känner liksom att det mer har blivit en tråkig rutin, att jag matar honom, går ut me honom å sen är det bra så. Han och jag behöver en nystart, jag kan inte ge honom mer, jag är slut.

Det ska naturligtvis vara roligt att ha hund och personligen hade jag jag testat en nystart ihop med hunden genom att ha gått några roliga kurser, börjat med nya aktiviteter tex spår, rallylydnad eller något annat vi inte kört innan. Tråkiga rutiner är ju ditt ansvar att bryta ;)
Jag ser ju hundarna som räddningen för att inte "klappa ihop", dom ger mig rutiner, motion, gapskratt många gånger om dagen, glädjekickar när träning och samarbetet funkar osv.

Jag förstår dina känslor. Jag hade liknande känslor ibland under en period där min förra hane bröt benet. Han opererades men det tillkom komplikationer efter operationen med många veterinärbesök. Jag blev stressad och uttröttad av både oroa mig för vad som skulle hända med benet och oro för att taket på försäkringen skulle nås innan nästa försäkringsperiod kom. Det som hjälpte mig var tanken på att jag inom några månader skulle få ett svar och att det sakta blev bättre.

Jag skulle i din situation inte omplacera hunden pga hundens bakgrund. Utan om du verkligen inte orkar ha kvar honom, avliva honom. Jag ser ingen fel i att göra det i din situation, du verkar vara en bra hundägare som tänker på din hund, men ibland blir det för mycket, och ständig oro för hunden kan också göra att man själv mår dåligt.

Jag kan givetvis inte svara för ts men på ts beskrivning så tror jag det inte räcker att göra något nytt med hunden,  då hunden ofta blir sjuk. Detta kan inte ts styra, så jag förstår ts känsla över detta.

Jag ser också mina hundar som en räddning men när jag hade en permanent skadad hund fick jag liknande känslor. Det tär på psyket.

Tack för svar, Fanny.

 

Han har varit med mig i över 5 år, dygnet runt, han är min andra halva och det känns så jävla sinnessjukt att ens tänka sig ett liv utan honom, men jag känner ju hur jag blir arg på smågrejer hela tiden, hur stressad och orolig jag är, och hur det smittar av sig på honom.

 

Tror du inte en omplacering skulle vara bra?

Jag tror inte att en omplacering skulle vara en bra lösning i detta fall. Detta då han dels äter dyr mat och de beteenden du beskriver ovan. Vid en eventuell omplacering måste du hitta en ägare som dels är villig att ta sig an en hund som äter ett dyrt foder och accepterar/vill arbeta med hans problem.

Ett alternativ kan vara att hans nuvarande hundvakt, din kompis, tar över honom. Du kan ju om vill betala hans foder, och när din kompis behöver hundvakt tar du hand om honom.

Har själv levt med en kronisk sjuk hund och vet hur påfrestande det kan vara men den här hunden är ju varken kroniskt sjuk eller speciellt ofta sjuk ur mitt perspektiv iaf men visst uppfattar man saker olika.
Tänker mest på hur ruskigt dåligt samvete man kan få om man verkligen inte gjort allt innan man tar ett tufft beslut. Att ha roligt ihop med sin hund samtidigt som man aktiverar den mentalt är ju inte mycket begärt för att se om situationen blir bättre innan man gör något drastiskt.

Dom tror ju han har kronisk mag&tarminflammation. Han har varit frisk i 2 månader, men i torsdags fick han diarré igen och idag har han inte riktigt blivit bra än, och det bara öste massor av känslor, stress och sorg över hela mig. Och jag bär på den här stressen även när han är OK, vilket iofs tyder på att jag är problemet.

Aha, jag måste fråga hur du aktiverar honom idag då understimulerade hundar ofta blir stressade och frustrerade vilket ofta leder till magproblem och beteendeproblem?

Jag går ut med honom 5 gånger om dagen, olika rutter som jag blandar varje gång, skogs&asfaltsmiljö, det är det vanliga. 

 

Ibland spelar vi fotboll, kan bli lite hetsigt och mycket (överstimulans) men brukar bryta och ta timeout ofta. 

 

Söklekar gillar han, men helt ärligt så har han så mycket jakt i sig, så det är väl egentligen det jag borde prova om något, att låta honom spåra. 

 

Dock trodde ju veterienären att märgben som han tugga på låg bakom det, då dom tyckte att alla hans värden i övrigt var bra och att han var pigg och glad. Men ja, jag kanske understimulerar honom, jag är ju egentligen bara en "lekman" när det kommer till hundar, men jag tycker att han alltid verkat vara rätt nöjd.

Motion i all ära men det gör ju bara kroppen trött en kort stund. Vore jag i din situation hade jag iaf testat mental aktivering ( innan jag tog ett beslut) och spår är ju så enkelt och roligt men ger så otroligt mycket och kanske bryter er rutinartade vardag. Lägga spår några gånger i veckan och låta honom jobba för maten i tex en aktiveringsboll räcker långt om han tidigare inte jobbat mentalt alls.