Flytta? nybliven ensam mamma

Så länge hon har egen vårdnad så har hon alla föräldradagar. Delar de vårdnaden på en gång får pappan hälften av dagarna och hälften av barnbidraget. Eftersom de inte bor ihop kommer väl kontakten med pappan inte bli så bra så frågan är om han kan vara föräldraledig? I så fall är det ju bäst att hon har egen vårdnad tills föräldraledigheten är slut.

Pappan har rätt till umgänge även utan vårdnad. Vårdnad betyder att den som har vårdnaden bestämmer över alla papper dvs boende, dagis, skola, sjukvård osv. Har ingenting med om man träffas eller inte att göra.

Tack Wildrath,

ang vårdnaden har vi precis förstått det så, dvs att det är bäst att hon i början får egen vårdnad för att inte bli styrd i besluten över barnet precis i början och också kunna disponera så många föräldradagar att hon i alla fall kan amma färdigt. När barnet blir äldre tycker hon det är bra för barnet att på sikt dela umgänget, helst lika men att det kan bli svårt pga den osäkra bosituationen både för henne och pappan. 

Hon förstår skillnaden mellan vårdnad och umgänge men undrar också vad som händer om hon bestämmer sig för att flytta utomlands när barnet är litet, dvs hon har egen vårdnad.

Hälften av barnbidraget får pappan enbart om barnet bor växelvis. Vilket inte är aktuellt på iallafall en två år..

Om pappan är närvarande och träffar sitt barn ofta (dvs iallafall varannan dag) så är det inga problem att ta halva föräldraledigheten. Barnet bör väl inte byta boende men det behövs inte heller. Pappan kan isåfall ha barnet dagtid när mamma är på jobbet. Förövrigt stämde det :)

Om du undrar om hon på något sätt kan bli av med barnet om hon flyttar så nej. Det enda som händer är att hon kanske inte får underhåll. Är inte så insatt i det men kan tänka mig att det kan krångla.

Så länge hon har ensam vårdnad och de inte har ett skriftligt underskrivet umgängesavtal kan hon göra som hon vill.

Två personer som inte bor ihop och inte har för avsikt att bo ihop och egentligen inte ens vill bo i samma stad bör inte skaffa barn men det är ju så dags nu.

Det hon måste göra är att bestämma sig för vilket som är viktigast för henne, att barnet har en kontakt med sin pappa eller att hon bor där hon vill. Först och främst kan hon ju ta reda på hur pappan tänker, tänker han bo kvar i den gemensamma staden eller flytta?
Flyttar han så fungerar ju ändå inget umgänge från början.

Ett umgänge med spädbarn brukar vara varannan dag ett par timmar per gång som utökas i barnets takt.
Pappan kan ta sitt barn på promenader mellan amningarna och så småningom kan han ha en hel dag.
Om han ska vara föräldraledig är det lämpligaste det som Brumma sa att han har dagtid men mamman nattetid. Iaf till en början, kanske kan pappan efter ett tag ta en övernattning då och då.
För att detta ska fungera måste de bo relativt nära varandra.

Det bästa är om hon kan bestämma sig innan de börjar hatta med umgänge, för hattande är nog något av det sämsta man kan utsätta sitt barn för.

Hej

Jag kör rent lagmässigt nu, och skippar - iallafall i detta skede - den moraliska biten gällande att försvåra framtida umgänge. Har man egen vårdnad får man flytta som man vill. Har man däremot ett fastställt umgänge så får man inte försvåra det umgänget genom flytten - då kan faktiskt dem andra föräldern stämma på både vårdnad och boende, och det händer att det går igenom. Om man däremot flyttar innan barnet föds så finns inget fastställt umgänge. Den andra föräldern kan stämma i det läget också, men då barnet inte kunnat bygga upp ngn relation till föräldern är chansen minimal att rätten dömer ändrat boende. Det är inte barnets bästa att ryckas upp från tryggheten.

Men om vi ponera att mamman och pappan båda bor kvar så brukar man rekommendera täta umgängen. Dessa ökas successivt i längd. I början är mamman med men ganska snart kan pappan lämna mamman med barnet för promenader (i närheten om hon ammar). Min man promenerade långt med vår första för att jag skulle få sova. Vi hade sådan tur att sonen tog både bröstet och flaska, så pappan kunde mata även han.

Gällande övernattningar brukar man tala om att barnet kan sova borta lika många nätter som det är år i början dvs en natt vid ett års ålder, två nätter vid två åts ålder och fler från tre års ålder. Detta är naturligtvis individuellt och olika från barm till barn beroende på vilken relation barnet byggt upp med föräldrarna. Visa barn kan bo växelvis tidigare, men kanske inte varannan vecka utan snarare två/tre dagar i stöten.

Moraliskt nu då... jag förstår ilskan, frustrationen o sorgen. Men självklart är det absolut bästa att barnet får tillgång till båda sina föräldrar på regelbunden basis. Blir det inte så får de försöka lösa det på ett bra sätt ändå. Pappan kanske kan åka till mamman o barnet o hälsa på och tvärtom. Naturligtvis spelar avståndet in....

Tack för all input!

Angående vart pappan vill bo framöver, osv. A har försökt prata med sin fd om hur han ser sin framtid men får inget bra svar. Han verkar mest vilsen och det verkar som att han backar från att bli en familj istället för att sträva mot något annat.

Enligt A vill han helst att A hittar ett boende här (hur det nu ska gå till?) och att de
umgås med barnet ungefär som om de var särbos.

Ett både gemensamt och delat umgänge vill A också ha men inser inte hur det ska fungera. Hon vill inte bli fast här i storstan bara för att de hade sitt gemensamma boende här. ... tänk om han väljer att flytta om några år?    För det finns väl inga regler som säger att föräldrar måste bo inom en radie av..?

Nej. Det föräldrar får flytta precis som de vill. Det är bra barnen som inte får det.. Det finns inte heller ngn lag som tvingar en förälder att ta hand om/ha umgänge med sitt barn. Däremot kan föräldern komma efter flera år av ointresse och ha rätt till umgänge (och vårdnad).

Jag hade inte umgåtts tillsammans med barnet som särbo. I början är det nödvändigt men ju äldre barnet blir desto mindre behöver det ha mamma med sig vid umgänge med pappan. Jag tror (vet) att det finns stora risker att det leder till komplikationer i framtiden. Dels när man träffar ngn ny - då vill man umgås på högtider osv tillsammans med sin familj - inte sitt ex. Då blir den nya partnern ofta "bov", både utifrån barnets synvinkel men även ofta utifrån exets synvinkel. Här på FL pratas det ofta om att den nya kommit in och "förbjudit", eller förstört. När det i de flesta fall (som jag känner till) inte den nya som gör valet utan att det är en naturlig följd av att skaffa ny partner.
Däremot tror jag att det är jättebra att man kan umgås "litegrann". Ta en kaffe vid hämtning/lämning. Gå på luciafiranden (även eventuella nya partners) och avslutningar tillsammans. Gå på utvecklingssamtalen i skolan.
Det är dock inte nödvändigt - det funkar ändå även om man inte kan umgås, men KAN MAN så tror jag det är enklare - både för barn och alla inblandade vuxna.

Tack Brumma, allt du skriver låter klokt, tack för dina synpunkter.

A tror att de kommer kunna samarbeta bra  (ingen av dem är arg eller bitter, bara ledsna) men det är det här med boendet som ställer till det. Barnet kan ju inte bo växelvis om föräldrarna väljer att flytta 40 mil ifrån varandra (för att inte tala om ifall A väljer att flytta "utomlands"). Det är den ekvationen som inte går ihop!

Hela situationen är ganska ny och hitintills har fokus legat på att fixa den akuta perioden fram till nedkomst och första tiden därefter. Det är bara de 3-4 senaste dagarna A börjat fundera över  "vad var det egentligen som hände" och "hur ska det bli framöver".

Pappan (vi kallar honom B) vill enl A ta sin del av ansvaret och umgänget för det blivande barnet, han vill också samarbeta med A och gärna umgås som särbos - men - han vill inte vara en familj!  A förstår ingenting - de har bott ihop i flera år och även om barnet inte var planerat var det ett gemensamt beslut att behålla det. De planerade till och med hur de skulle kunna flytta till en större lägenhet, hur dagisköerna ser ut i olika områden etc. Och sedan plötsligt...och hon tror inte det finns någon annan tjej  som strulat till det.

Jag (mostern som A bor hos nu) har kommit på att de borde gå till en familjerådgivare, dit är det väl köer men ska kolla om det finns privata som kan ta emot snabbt.

Fler synpunkter och tips, tack!

Eftersom de verkar kunna prata med varandra och är båda angelägna om att finnas till för barnet så bör de försöka komma överens om boendet.

Finns det något mitt emellan städerna? Hur långt är det mellan As födelsestad och nuvarande stad?
Med tanke på barnet så skulle jag råda A att inte flytta utomlands (om hon ändå har framtidsutsikter här) just för att det faktiskt finns en pappa som vill vara pappa till barnet. det är ändå lättare att förflytta sig 10-20-30 mil för ett umgänge än behöva flyga 200 mil eller liknande.

Stressa inte fram ett beslut. Hon kommer att vara föräldraledig i en tid och då kanske det kan vara bra att hitta ett andrahandsboende i nuvarande stad så att barnet kan träffa pappan under första året?

Som sagt, det bästa i detta är att de verkar kunna prata med varandra och är engagerade båda två. Detta är en förutsättning för att det ska lösa sig på ett bra sätt. Då det finns ett barn i bilden så måste båda två förstå att båda måste göra vissa uppoffringar och förändra sina liv, för barnets skull.

Lycka till!

Tack  
ngt de kan göra (vilket jag redan borde tipsat om) är att ta kontakt med familjerätten på socialtjänsten i deras kommun. De har även familjerådgivning.
http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/familjeratt-familjeradgivning

Familjerätten är INTE en instans där de bestämmer hur de skall bli - de har ingen rätt att ta bestlut vare sig för eller emot ngn av parterna. Familjerättens uppgift är att finnas som stöd och hjälpa till i sådana här frågor. De KAN även hjälpa till att upprätta juridiskt bindande umgängessheman osv, men DE bestämmer inte ngt utan det är föräldarna som, med samtalshjälp och kunskap, skall komma överens. Dessa samtal kallas samarbetssamtal.

De flesta på familjerätten är bra, kunniga människor men som i alla sammanhang kan man råka på ngn som kanske skulle platsat bättre i ngt annat sammanhang än just där... Min man fick tex veta att det bästa för ett barn är ALLTID att bo med mamman o träffa pappan på helgerna. Oberoende av barnets ålder och relationen mellan pappa o barn... Men man går ju inte dit och slutar tänka själv...
De är en bra instans att börja på. Jag tror även att din systerdotter kan ringa och få rådgivning själv. 
Samarbetssamtalen är frivilliga, de finns till för föräldrarna - så man måste vara överens om att gå dit..

min man separerade med sin dotters mamma när hon var strax över ett år.. jag har varit med sedan dess (men jag träffade honom EFTER separationen). Nu är tösen tonåring :)
Så det är bara att fråga på om du vill veta mer ;)