Rösta om napp när tätt mellan syskon!

Jo kanske skulle det gå att ändra rutin. Just nu har vi en nattningsritual i egna rummet efter bad, han älskar att rulla runt i sin säng och är van vid att somna i ett helt mörkt rum under eller alldeles efter att bli buren och vaggad. Men kanske kommer rädsla för mörker ändå träda in snart och göra att vi ändrar hur det går till. Att somna i vår säng är han just nu inte alls van med, de gånger han varit ledsen och vaknat på natten och vi tagit in honom i vår säng har han bara blivit helt förvirrad och ännu ledsnare (vi samsov i stort sett aldrig ens när han var nyfödd, han sov direkt mycket bättre i egen säng och gillade dessutom inte liggamning). Men det går ju kanske att vänja om ifall det skulle visa sig bli enklare att göra på något annat sätt när där är två...

Det tycker jag bara ni ska göra om han visar att han tycker om det. Om han sover gott där han sover nu tycker jag ni ska låta det vara så, speciellt om han ska få ett syskon i så tidigt ålder. Förändringar är inte att rekommendera då. Däremot tycker jag att ni ska vara lyhörda, många barn i samma ålder och än mer om de får ett syskon då brukar bli mycket närhetstörstande och går igenom en jobbigt utvecklingsfas, om ni märker av det så utgå från det och se om han trivs bättre i er säng under en period. Syskon eller inte, jag tror på att utgå från det enskilda barnet:) Alla barn trivs inte med exakt samma saker.

Men då kan du väl fortsätta att natta honom som du brukar. Antingen så kommer bebisen att vara helt till freds med att ligga själv en stund i samma rum medan du vaggar storebror eller så kan ni bara ändra just mysstunden innan - istället för att vagga, ligger ni och myser tillsammans och sedan när han verkar börja bli trött så lägger du ner honom i spjälsängen som du brukar i mörkt rum.

Enda fördelen jag ser är att risken för plötslig spädbarnsdöd sägs minska. Ja, och så kanske för att det blir lättare för andra än bara mamman att trösta barnet. 

Ja men jag tror att det där med att risken för plötslig spädbarnsdöd minskas gäller särskilt bebisar som inte ammas. De har liksom gjort en generalisering där för alla bebisar, mânga av vilka ju inte ammas. En nyfödd som ammas nästan en gâng i timmen suger nog nästan lika mycket som om den hade napp. Lättare för andra än mamman att trösta barnet - absolut! Det kan nog vara lättare dâ.

Vissa barn behöver verkligen napp, andra vill inte ha! Jag tror att livet helt enkelt blir lättare om man lyssnar till bebisens behov! Att använda tuttarna som napp gör en ganska fängslad som mamma, När bebisen ändå bara Vill suga lite och en napp funkar mycket bättre ändå i det fallet...

Nja, vilket barn har ett behov av napp? Jag har inget emot napp och mina har fått men att säga att det är något ett barn behöver är överdrivet. Napp kan förenkla och vara bra. Är man av TS åsikt att napp är dåligt och även fusk vad det nu betyder hittar man säkert andra sätt i situationer där andra föräldrar hade erbjudit napp. Inget sätt är bättre eller sämre än det andra så länge barnet får den närhet det behöver och den näring det behöver.

Tuttarna är ju faktiskt den verkliga nappen Den napp vi känner till är ett substitut.

Jag förstår vad du menar, olika bebisar har nog olika mycket sugbehov (även om jag tror de flesta har rejält mycket ändâ). Men "behov" av napp? Bebisen behöver suga, kanske ligger "behovet" av napp snarare hos föräldern, ja hos mamman dâ som inte vill eller kan erbjuda bröstet hela tiden. "Fängslad" som du säger. Men nu när min bebis kommer sâ är det ju vi föräldrar som måste ta valet att erbjuda napp eller inte (och vara beredda pâ att bebisen kan acceptera...). Men dâ betyder väl det nästan helst säkert att nummer tvâ kommer fâ mindre närhet med mamma än min nummer ett fick (som inte hade napp utan "fri" amning). För nummer tvâ skulle ofta ligga med en bit gummi i munnen istället för att amma. Och jag tycker dessutom det känns riskabelt ur "hur mycket kommer jag fâ sova" - synpunkt om jag ska vara ärlig, även om det kanske skulle göra livet "enklare" dagtid. För jag tycker mig ha hört mânga skräckhistorier om barn som sover med napp och hur man måste gâ upp hela nätterna och ge dem nappen igen. I och för sig sov min första sâ bra nattetid i stort sett direkt sâ jag kanske inte ska ha sâ höga förväntningar ändâ, napp eller ej. Men men, hursomhelst, jag har inte helt bestämt mig ännu. Jag säger "jag" för min man är helt emot napp men jag tycker att det i slutändan fâr bli mitt beslut :)

Fast nej, det där väljer du själv. Du kan ge ett barn lika mycket närhet som har napp som ett barn som inte har.

Jag tror som sagt att om man vill göra livet lätt för sig så låter man  bebisen bestämma i denna frågan  :)   

När min son var bara några dagar gammal var han otroligt gnällig en kväll. Bröstet funkade ICKE! Suga ville han dock och övertrött var han (jag trodde inte att så små barn kunde bli det)! Sög frenetiskt på lillfingret. Då tänkte vi att vi prövar en napp. Och den funkade riktigt bra! Så han ville suga helt enkelt, men blev bara orolig vid bröstet. Efter en stunds frenetiskt sugande på nappen så lugnade han sig och somnade sedan för natten. Senare visade sig att man kunde också ge honom bröstet för mycket, han kunde föräta sig tills han kaskadkräktes ibland. Sedan lärde jag mig att skilja på när han behövde äta och när han bara behövde suga. 

Vissa barn kan ju lösa det ändå genom att suga på tummen, och då lära man ju få större problem har jag hört med att få dem att sluta? och vissa barn vill ha en snuttefilt. Eller inte. Somliga saker är svårt att styra som förälder   :)

Har också haft kompisar som haft problem en liten period med att barnen tappar nappen, men de blir snart så stora att de lär sig att hitta den igen. Och när man tar hand om två så är det faktiskt väldigt smidigt om de gillar nappen under natten eftersom man kanske måste ta hand om stora barnet när det kräks/kissar ner sig/drömmer mardrömmar? (För att inte tala om att själv kunna gå på toaletten själv utan att någon liten vaknar för att man inte är vid deras sida) Man får helt enkelt inte lika mycket uppmärksamhet på direkten när man har större syskon, men de flesta småsyskon växer upp till trygga människor ändå   :)

Mina barn avböjde nappen efter några månader bara och har inte ersatt den med något. Svåra att få i säng har de varit sedan dess! Räddningen har varit då i några månader att spela salsa på hög volym, då lugnade de sig direkt? bebissånger gick INTE hem! 

Jaså det har jag inte hört. Jag har lärt mig att tutten hjälper barnet att suga, vilket tar bort slemmet som bildas medan barnet sover som i sin tur minskar risken för att andningen ska sluta under sömnen. Har därför fått höra att tutten inte hjälper om man endast använder den när bebisen är vaken eftersom det är under sömnen den fungerar. 

Men du verkar ändå redan ha bestämt dig för att inte använda napp om man läser dina svar. Alla fördelar du får med att använda napp avvisar du eller bortförklarar som att det inte alls är nödvändigt. Just saying :) 

Det var bara en gissning det där med att det kanske skilde när man ammade men du har nog rätt, det handlar om just när bebisen sover.

Vad det gäller napp har jag inte bestämt ännu även om det kanske låter sâ. Vi fâr väl se hur bebisen är och hur det funkar när den kommer. Kan tillägga att min äldsta kommer vara hemma heltid med oss.

Om jag ska vara ärlig är jag nog rädd för napp. Idén att bebisen ska sova med den och bli beroende av att suga medan den sover. Plus att vad händer sedan när man ska vänja den av med det? Läskigt!! Kanske bara jag som känner sâ?

Min första gillade inte ens att samsova eller att liggamma sâ han sög inte heller medan han sov även om han ammade sig till söms hela tiden. Frân 1-2 månaders ålder sov han natten igenom (9 timmar i sträck). Sedan blev det i och för sig mera uppvak mellan typ 6 och 9 månader men i det hela har sömnen varit god.

Men hursomhelst de bebisar som snuttar hela natten i sömnen (vare sig det är bröst eller napp) det känns som om det inte precis lägger grunden för god sömn (även om det just är detta som paradoxalt nog ska minska risken för plötslig spädbarnsdöd). Huga.... Och dâ säger jag inte det bara för min skull utan särskilt för barnets skull.