När blir förhållandet bra igen?
Jag hör ofta många säga att det knakar i fogarna i relationen mellan föräldrarna under småbarnsåren men om man bara kommer förbi dom så är det lugnt. Min fråga är då, när är småbarnsåren slut? För jag vet inte hur mycket mer jag pallar!
Vi har varit tillsammans i fem år, har en son på 1 år och jag älskar min son mer än någonting i hela världen men jag är rätt så säker på att jag hade lämnat min man om det inte vore för vår son.
Jag har en idelbild av att han ska växa upp med gifta föräldrar, ha helsyskon (jag vet det är från vettet) och dom ska växa upp under bra ekonomiska förutsättningar som då är bättre när vi är tillsammans än om jag vore ensamstående. BETYDLIGT bättre. Jag skulle i princip inte klara mig. Ekonomiskt. Överhuvudtaget. Och det värsta av allt är att jag skulle aldrig i mitt liv klara att bara få ha min son varannan vecka. ALDRIG. vill inte vara utan honom varannan helg heller för den delen. Och sen tänker jag om min man skulle skaffa någon ny. Någon som ska vara med och bestämma över MITT barn. Aldrig. Och jag vet att det skulle bli så för min man är lätt att köra över med rätt metod.
Och jag vet att många tänker att vår son skulle må bättre med lyckliga föräldrar osv. Absolut. Det köper jag men det är därför jag pendlar i det här. Ska man härda ur småbarnsåren o se om det blir bättre eller vad ska man göra?
Problemen vi har. Vi är ganska unga. 26 och 27 (mannen). Han är omogen. Som en treåring. Klarar inte av att ta diskutioner, skriker och gapar, kan inte ta kritik, bortskämd, gnäller över allt trots att han får allt serverat. Gnäller över ekonomi. Jag är som då införstått mammaledig och han tycker att det är såååå jobbigt att försörja oss själv. Jag får ut mammapenning. Som faktiskt är bra. Men han är den enda mannen som inte har det i sig att man tar hand om sin familj. För det är det. Vi är ingen familj. Det är jag mot han. Och han mot mig. Jag håller så mycket ilska o irritation inom mig för jag vill inte att han ska få ett psykbryt framför vår son.
Han tycker att han är duktig om han, efter tillsägelse från mig, hänger upp tvätten. Allt annat gör jag. Allt! Men det är han det är synd om. Han jobbar ju. Ett vanligt jobb. 7-16. Men det är synd om han stackarn. Han kommer hem från jobbet. Hälsar på sonen men sen tillbringar han resten av kvällen i soffan. Med sin mobil. Okontaktbar. Spelar spel. Sonen tar jag hand om. Samtidigt som han vill att maten ska vara klar så att det finns matlåda. Och inte att förglömma! Han får ku världens sämsta humör om han inte äter så det måste man ta i beakting. Jag måste säga åt honom för att han ska byta en blöja eller mata honom. Han kan aldrig göra något själv. För hans mobil o slutspelen på mobilen är viktigare. Det är helt jävla sjukt och jag är så jävla less!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vi går hos en faniljepsykolog. Hjälper inte ett skit. Han är ju omogen. Förstår inte. Och om jag skulle börja strejka och skita i städning eller laga mat så vet han att jag gör det i protest. Och från det så startas bråk och det vill jag inte och det orkar jag inte. Vad ska jag göra egentligen?! Har vänner som säger att papporna till deras barn är eller har varit lika. Att nu när barnen är från 3 år och uppåt så är dom lite engagerade. Men Asså hur långt ska det gå? Jag kommer hata honom om det ska ta så lång tid. På riktigt. Och jag är inte den som sitter ner och är tyst utan jag protesterar gärna. Vilket resulterar i tjafs.
