När man inte har något val!

För 13 v sedan gjorde jag ett cellprov som visade cellförändringar i livmodern och dom sa att jag inte fick skaffa barn fören dem op bort livmoderhalstappen. Men samma vecka som jag gjorde cellprovet och fick det beskedet så blev jag gravid. När jag upptäckte min graviditet veckor senare hade jag några dagar tidigare hamnat på akuten pga viktnedgång och sån otroligt kraftig diarré. Jag hade hög feber och var väldigt trött, jag hade gått i 4 månader med magproblem, jag hade enbart diarre och fick gå på toan minst 5-8 gng om dagen. Men samma vecka som jag låg hemma sjuk, kissade jag på stickan och visade plus. Jag och sambon var överlycklig och kände oss glädjefylld. Mina magproblem fortsatte och självklart kände jag mig orolig att fostret inte skulle få den näring som den behövde. Dessutom är jag gastricbypass opererad sedan 3 år tillbaka och måste äta regelbundet för att få den näring som jag behöver samt vitamintillskott varje dag resten av mitt liv . Men oavsett när jag åt så gick allt rakt igenom. Jag frågade många om fostret skulle klara sig och många svarade att fostret tar det som det behöver.

För 2 veckor sedan åkte jag och privat kollade ultraljud, då vaginalt eftersom jag var i v 11 och kände att ja ville kolla så bebisen mådde bra och levde. Sambon följde så klart med och kollade. Men jag såg inte skärmen så bra men barnmorskan sa att hjärtat slog på som vanligt.

Sen igår var vi och gjorde Kub-testet och under dagen hade jag sån oro i kroppen, det kändes verkligen inte bra och tyvärr kände jag rätt. Så fort barnmorskan hittade fostret på skärmen såg jag att det var fel, och redan där hade jag bestämt mig för att ta bort det. Det hade bildat ett brosk ovanpå magen, lika stort som fostrets huvud. Och vätska var fylld i dess nacke. Vi satt på mottagningen i 2 h innan vi fick komma in till en läkare som kollade på ultraljudet igen. Han konstaterade att det var ett kromosomfel ovanlig sådan, 1 av 4000 med chans på 10% överlevnad. Jag kände en sån otrolig ångest och orklöshet över att vart med om så himla mycket och nu detta. Jag låg på britsen och grät samtidigt som jag höll min sambos hand. Jag hade bestämt mig. Vi måste ta bort det. Vår efterlängtade lilla bebis.

Doktorn fick ta blodprov från livmodern, med en 20-30 cm lång nål rakt ner i magen. För ett ögonblick så önskade jag att han skulle råka trycka hål på säcken så jag fick missfall där och då. Jag ville bara få det överstökat. Gå vidare med mitt liv och slippa all smärta. Jag vill bara få reda på provsvaret och få veta vad det berodde på.

När vi var klara och skulle gå till bilen kom en sån otrolig smärta jag aldrig varit med om, jag kände mig svimfärdig och illamående och kunde inte gå.

Dagen efter har jag fortfarande ont, inte lika kraftigt som den igår. Men det känns.

I bilen hem satt vi knäpptyst, vi sa inte så mycket, bara att vi älskade varandra. Vaknade inatt över att sambon grät. Höll om varandra och berätta hur mycket vi älskar varann. Och vi låg och höll om varann hela tiden. Vi vill inte släppa taget men måste.

Jag hade inte ens hunnit berätta för mamma och pappa om att jag var gravid, deras första barnbarn av 5 syskon. Istället fick jag berätta om abort och kromosomfel..

Idag väntar vi på samtalet om tid för abort.

Ofrivillig Abort, hur känns det!? Hur mår man? Hur går det till?

Jag tänker framåt, men ändå kan man inte sluta fråga sig själv: Vad gjorde jag för fel? Varför vart det så här? Var det mitt fel? Kunde jag gjort något annorlunda?

Livet känns en aningen tyngre än vad den redan gjorde ...