Hur få samlivet med nynykter alkoholist att fungera när just fått barn?

Nu ver jag inget om lösningen på ditt problem, men jag reagerar på att "ert olika behov av sex utlöst återfall". Det låter som hans sätt(eller ditt) att projicera problemet på dig. Han är ensam ansvarig för sitt missbruk.

Visst kan man ha sex för att visa kärlek och få honom och må bra men i detta fall bli du skuldbelagd. Det är inte du som är missbrukare.

För övrigt så är det ju ganska vanligt att sexet minskar de första månaderna efter ett nytillskott. Man har annat att tänka på. För att inte nämna den fysiska påfrestningen det innebär att föda ett barn.

Så nu har jag tagit de tråkiga bitarna som är typiska för FL. Momentet där man kritiserar TS problem, så nu kan ni andra koncentrera er på att verkligen hjälpa henne.

Lycka till TS. Hoppas ni får det fint med ert barn och att din man inte tar ett enda glas till.

Sedan min förlossning har jag på något konstigt vis börjat ursäkta min man på alla möjliga vis. Jag vill liksom att han ska trivas och inte tycka att det är så farligt detta nya, och glömmer i min iver att underlätta för honom bort att jag burit vårt barn i nio månader (och under denna tid gett upp nio månader av mitt främsta fritidsintresse) och nu ammar dygnet runt. HAN borde snarare göra allt för att se till att JAG inte slår slint. Jag tänker att det kan överföras på din situation.

Knepigt problem och jag anar en viss medberoendeproblematik. Det är inte ditt ansvar att ta hand om hans missbruk, att försöka undvika det eller att ta på dig skulden om han misslyckas med sin nykterhet. Ansvaret för sitt missbruk bär han själv alldeles ensam. Men lever man i en relation där man älskar någon så vill man ju gärna göra sånt som den andra mår bra av och undvika sånt som den andra mår dåligt av. Men du kan inte tänja dina gränser hur mkt som helst för att vara till lags.

Du skriver att han går i terapi. Det är inte möjligt att ni tillsammans träffar hans terapeut och på så sätt kan få hjälp att se situationen utifrån och kanske hitta andra lösningar?

Bra idé med terapi. Men, kom ihåg:
Terapeutens fokus är på din mans nykterhet. Inte nödvändigtvis ditt och barnets välbefinnande. Eller familjens välbefinnande, för den delen.

Nyktra alkoholister är de värsta egoister som finns och en medberoende kan lätt fastna i ett "nytt" nät.

Barnet är ditt största ansvar nu!

Ja det var lite det jag hade i åtanke. Inte att mannen nödvändigtvis kommer till insikt med terapi utan kanske hon.....

Att leva med en missbrukare är verkligen ingen dans på rosor, nykter eller ej. Håller med dig fullständigt om att missbrukaren är en fullblodsegoist

Vet inte hur mycket kontakt ni har med soc men det brukar finnas alkoholterapeuter/familjebehandlare där som man kan få stöd och hjälp av också

Tack för svar o råd.

Har nog blivit mycket mer medberoende än vad jag vill erkänna...

Det hela slutade med bråk och ett återfall och nu vill han skiljas...han har dock fortfarande inte nyktrat till så vi har inte kunnat prata klart.

Fy fan för denna alkohol alltså!

Det värsta är nog ångesten över att ha trott på honom om o om igen att allt ska bli bättre, att han vill leva nyktert, att han älskar mig.

Jag vill ju alltid tro det bästa om människor men nu har det gått förlångt, nu har vi ju ett barn att ta hänsyn till också!

Usch och ångesten över att ha skaffat barn med en alkoholist! Bara för att jag tror att han kan bli bättre...hur fan förlåter jag mig själv för det??

Behövde bara spy ur mig lite, finns ju inga bra svar på detta...

Klandra inte dig själv för art du tror gott om folk. Se vad du har gjort för att det ska bli bättre! Du har pratar med honom, ställt krav, startat denna tråd för att få råd och nu ska du ta ett samtal med honom igen. Du gör en massa saker för att ditt barn ska få det bra. Fortsätt så och se till att du sätter barnet före mannen så kommer du orka ta dig igenom även detta. Du kan inte göra om det som är gjort men du kan styra allt i rätt riktning nu.

Bara en liten personlig reflektion: Att vara medberoende betyder inte nödvändigtvis att man tar hänsyn hela tiden, tror det bästa, etc. Nej, det är mer raffinerat än som så!
En aspekt av det, är att man är beroende av att ens missbrukare fortsätter med att vara beroende - för då har man liksom ett kall, man behövs, man är en slags martyr, man är "duktig"... Man ställer inga krav - antagligen för att man blivit besviken så många gånger och har fått bekräftat gång på gång att det inte är lönt.

I mina ögon, är medberoendet mycket värre än själva missbruket!
Och mycket översett i alkoholbehandlingen: "Nu är hen nykter. Gå nu hem och lev lyckliga i alla dagar..." Yeah, right.

Många kallar alkoholism för en sjukdom. Det är jag inte helt enig i. Ofta ligger där väl en sjukdom bakom alkoholismen (depression oftast, skulle jag tro), men man kan väl högst kalla missbruket för ett symptom och självmedicinering. Missbruk är missbruk! 
Men det är skönt för missbrukaren att kunna gömma sig bakom "sjukdomsbilden"....

Men du verkar ha sett ljuset! Ditt barn har blivit viktigare än att ta hand om din partner. Fortsätt på den vägen!