Jag är gift med svärmors lilla bebis

"Jag älskar dig mamma lilla fina" säger han. Hon säger "Jag beundrar dig så mycket min lilla dockpojke, min lilla bebis" fast på spanska då.
Inte direkt så jag tänker "sexig man jag är gift med" eller "vilken fin relation" utan snarare "klipp den jävla navelsträngen båda två, han är 27 år, gift med fru och barn men är ändå en liten bebis och är ok med det".

Hon är martyr nummer 1 alltså. Om han jobbat mycket och inte kunnat ringa mamsen och fråga hur hon mår då ska hon ge honom dåligt samvete genom att säga "saknar du inte din lilla mamma? älskar du inte mamma längre? har du glömt bort din lilla mamma? jag är faktiskt förkyyyyyld, du måste ringa mig mer"

Svärmor och jag kommer inte överens för jag gillar inte henne från start då hon ringde om nätterna tills någon svarade medan barn låg o sov och vi skulle upp tidigt och jobba, bara för att de va så synd om henne vars barn inte hade tid att ringa henne jämt när hon krävde deras uppmärksamhet. Mamma är ju alltid viktigast! Man ska göra ALLT för henne tycker hon, barnen ska ställa upp JÄMT. Som att de står i tacksamhetsskuld. Om nån säger ifrån blir man utfryst av hela släkten. Jag är utfryst men min man är inte på min sida. Hon har små hemliga spioner som håller koll på allt jag skriver på sociala medier och hon tolkar naturligtvis allt riktat mot henne och släktingarna ringer henne så fort de tror nåt är om henne och hon får reda på det och i sin tur ringer hon min man och tycker synd om sig själv och mammas pojke som han är tycker synd om mamsen som blir sårad, då ska jag sluta skriva saker på facebook som kan tolkas som något mot henne. Inga citat, inge bilder med text, inga känslor. 
Han säger : Jag vet hur min mamma är och hon kommer aldrig förändras. 
Nähä, ska jag förändras för henne då menar han? Jag har många gånger försökt lösa hennes o min konflikt men hon VÄGRAR. Hon har vänt hela deras släkt emot mig och min man vågar inte stå upp mot henne på ett sätt som för mig känns rättvist. Jag begär inte att de ska starta en konflikt för min skull men jag hade önskat att han var mer på henne att skärpa sig och sluta bete sig som en barnrumpa och sluta prata illa om hans fru. Han VET att hon gör det, men han hävdar att eftersom han aldrig hört det med egna öron, så vet han inte med 100 % säkerhet. Han finner sig liksom i hennes beteende, för hon tar inte kritik om man så ger henne. Hon tar åt sig av ALLT och hela släkten tycker att minsta andetag jag tar är fel och då ska minsann det spridas och det ska pratas om osv. 

Jag har sagt till min man att då får hon skylla sig själv om hon inte vill ha en relation till sina barnbarn. Min man har sagt att "kommer hon till vår stad så går jag ut med bebisen så hon får träffa henne" men andra gånger säger han "hon ska få visa vad som är viktigt för henne och är inte vårat barn det då är de hennes förlust" och "jag går ingenstans utan dig oh bebisen, vi ska göra allt som en familj så hon förstår att vi håller ihop" men det ändras efter minsta samtal med henne! Då är det bara gulligull, ja självklart mamma osv osv. Han har stått upp för mig till viss del ibland, men oftast håller han med henne bara för att. Jag förstår att han är lite konflikträdd och inte vill få nån osämja med henne, men är jag inte värd mer än så? Jag känner mig jätteledsen och det känns inte som att jag får stöd från min man. Det känns som att jag är ensam och utfryst från dem och INGEN är på min sida, inte ens han. 

Snälla, jag behöer verkligen hjälp här, jag känner mig så otroligt KVÄVD av hans släkt... vi bor inte i samma stad, men vi kan heller inte åka och hälsa på dem pga henne, då han valt att ha det så men jag får ändå ta all skit hela tiden. De vet inget gott om mig, min man har bara ringt oh skrikit av sig till dem när de varit nåt dåligt, därför är väl mamsen extra på honom om att jag är dålig och mer eller mindre rättfärdigar att jag ska fortsätta vara utfryst. 

Borde inte min man ställa upp mer för mig än såhär???