Vår vår kattpojke vår kattflicka deprimerad?

Vi har två ragdolls som båda är födda i slutet av februari 2014. En tjej och en kille. Killen kastrerades när han var 6 månader, dvs ca 2 månader sedan.

Tillåt mig att få presentera... :)

SIMBA
Otroligt kelen. Extremt godhjärtad. En smula naiv. Favoritsysslor är lek och mys.





KITTY
Lugn. Försiktig. Kelig på sina egna villkor, någon kvart om dagen, men då blir hon omättligt hysteriskt kelig. Favoritsysslor är att sitta en meter bort från husse och matte och njuta av närvaron, alternativt tigga mat i tid och otid.






Simba väger idag mer än 50% mer än Kitty. Ca 5kg mot 3kg.

Simba är en mer aktiv och extrovert katt medan Kitty är försiktigare till sättet och mer introvert. När det är lek måste Kitty få vara ensam i rummet för att hon ska få en chans att leka - annars är det Simba som stjäl showen.

Simba är verkligen världens snällaste och mest godhjärtade katt som aldrig haft en klo ute annat än när den ska klösas och han i hans känsloregister existerar inte upprördhet och fräsningar över huvud taget. Han är dock samtidigt väldigt naiv och förstår inte när han är för jobbig mot Kitty.

Simba har en tendens att kanalisera ut sin energi på Kitty som oftast inte alls gillar det. Ibland spelar också hans hormoner ett spratt tros att han har varit kastrerad i snart två månader. Han håller tag i henne med hela sin tyngd och nafsar på henne mot sin vilja. Kardemumma ryter till ibland, och ibland verkar hon helt enkelt ge upp och ligger med en tom blick. Simba verkar inte alls förstå att hon avskyr behandlingen.

Vi är även borta 6-8 timmar om dagen på vardagar, så då vet vi inte hur stort problemet är, men när vi är hemma försöker vi att säga till Simba med skarpare tonläge och lyfta bort honom.

När vi har varit i sommarstugan över en helg eller om katterna varit hos svärmor över en helg så brukar Kitty vara märkbart mer upprymd och social. När katterna är borta är det spännande upptäcktsfärder i huset som gäller dygnet runt, framför allt för Simba, så han har helt enkelt inte tid att vara jobbig.

Vi vill helst inte sära på katterna om det inte är absolut nödvändigt för att Kitty ska kunna må bra. Hon har sakta men säkert gått mot att ha en mer tom blick och kela mer sällan. Förut kom hon varje morgon och skulle ha sin dos med mys, men nu för tiden kommer hon kanske 2ggr i veckan och vill kela.

Är det någon som har några tips på vad man borde göra?

När allt är bra sitter de och pysslar om varandra, men det har börjat ske allt mer sällan. Katterna är inte ovänner, men det börjar märkas att det har tagit på Kitty att Simba kan vara så jobbig ibland.

Brukar sånt här växa bort med tiden?

Eller tror ni det kommer bli värre med tiden?