När slutar man gråta?

Vet inte riktigt vart jag ska vända mig, för jag känner att jag måste få skriva av mig men vågar inte riktigt prata med folk i min närhet för jag är rädd att de kommer bara säger saker som "Det var ju bara en katt" och tycka att jag är dum och löjlig. Men, helt ärligt, när slutar man gråta efter sin döda katt? Är det normalt att sörja så här hårt som jag gör? 

Lördag 1 nov försvann min 6 år gamla katt. Jag letade och letade och var jätteorolig men var tvungen att jobba alla ljusa timmar av dygnen både söndagen och måndagen, så inte förrän på tisdagen kunde jag leta utomhus när det var ljust. Då hittade jag henne död i ett dike, påkörd av en bil eller långtradare och troligen har hon dött omgående. 

Jag bröt ihop i tårar och jag grät så jag skakade. Sen grät jag nästan hela tisdagen och större delen av onsdagen. Nu har det gått över en vecka, och jag får fortfarande gråtattacker då och då när jag är ensam så ingen ser mig. Att vara hemma är så otroligt tomt. Jag lever ensam och har inga barn eller någon annan familj, så det var liksom bara jag och katten de sista åren.

Jag var iväg till det lokala Katthemmet igår och skänkte bort all kattmat, kattmedicin och matskålar och pryttlar som jag hade kvar efter henne. Jag fick nästan fly därifrån och när jag väl satt jag i bilen bröt jag ihop igen. 

Jag hade haft henne nästan 5 år, hon var en liten räddhågad illa tilltygad 1års katt när jag köpte henne från Katthemmet, bodde uppe på min bokhylla första 3 månaderna innan hon slutligen växte upp till att bli en självsäker och egensinnig jägare som släpade hem både möss, fåglar och kaninungar (som hon glatt lade både i sängen och på mattan och i mina skor). Jag älskade den här katten så mycket.

Är det normalt att sörja så här hårt för en katt? Är jag överkänslig? Onormal? När ska det gå över? Hur länge ska jag behöva bryta ihop och gråta så kinderna svider av alla tårar så fort jag är ensam?