Bonus med diagnos??

Då ska jag försöka prata med pappan. Svårt men jag måste väl... Det andra han gjort är kanske inte så mycket att oroa sig för??

Jag är verkligen ingen expert, men klart att det andra kan spela in, vad vet jag. Men om man som förälder eller närstående känner att något inte står rätt till, så tänker iallafall jag att det alltid är bättre att kolla upp än att strunta i det. Om det sen visar sig att det inte är något, så kan du ju känna trygghet i det, eller hur?

Jag håller helt med om att straff är fel väg att gå. Barn med vissa diagnoser klarar inte av att se sambandet mellan vad de gör och vad de får för straff, dvs straffet är meningslöst eftersom det inte stoppar barnet från att göra om samma dumhet. Sedan så behöver barnet hjälp med att förstå vad som är rätt och fel, tex att det inte är okej att ljuga. Att pappan och du säger ifrån verkar inte få pojken att förstå, alltså behöver ni hjälp att hitta ett annat sätt att nå fram.

Jag rekommenderar verkligen BUP, jag har fått massor av stöd av dem.

Det MÅSTE ju inte vara en diagnos, det kan ju vara så att han bär på mycket sorg eller ilska för att han inte har någon mamma (?) att lita på eller kunna vara med. Har ingen aning om hur relationen ser ut där men jag kan relatera till det du skriver själv. 

Har också en mamma som är bipolär och när jag var liten så hanterade jag en frånvarande mor på "mitt" sätt. ungefär likadant som din bonusson med lögner, mycket prat om död och annat. 
Pappa tog mig till bup där jag fick verktygen att hantera det och prata om det normalt. 

Det är nog det pojken behöver. Någon han kan prata med och ventilera sig med som kanske inte tillhör familjen. Oavsett om han faktiskt har en diagnos eller ej. 

Kan ni inte prata om det kan ni knappast lösa det tillsammans.

Nej , det är så sant. Men varför skulle jag behöva " rädda mig själv och mitt barn " ?

Hon menar nog om han är så jobbig att leva med att ditt barn inte trivs med sällskapet.
Eller ev om han kanske är våldsam, eller börjar bli mot er.

Sen kan man ju inte leva i en relation där man inte kan prata om problemen. 

För hur ska det fungera med en partner som du inte kan prata med om viktiga saker. Jag undrar vad mer är det som ni inte kan prata om. Och
ett barn med diagnos kräver mer. Så vem ska backa. Jo, det verkar som om du och ditt barn är de som ska stå tillbaka.

Hur fungerar det för er andra i familjen?

Det vore förstås bra om ni kan lösa pojkens problem tillsammans, men glöm aldrig att din främsta prioritering alltid måste vara ditt eget barn. Riskerar din son att fara illa eller bli åsidosatt pga hur bonussonen beter sig, är det din skyldighet som förälder att se till att det upphör. I "värsta" fall genom att flytta isär.

Jag har en kompis som är särbo med en kille och lär förbli så, bland annat för att killens dotter har flera handikapp, diagnoser och är oerhört krävande. Det är en jättegullig tjej, här finns ingen risk för våld eller dylikt. Men det finns andra problem och den här tjejen slukar större delen av de vuxnas energi. Om de flyttade ihop skulle min kompis förmodligen börja dra ett tungt lass och hennes egna två barn skulle bli åsidosatta. Det är inte rätt.

Hur löser biopappan det i dagsläget? Kan han ta hand om sin handikappade dotter på egen hand nu, kan han väl göra det även om de flyttar ihop?

Biopappan har delad vårdnad med biomamman. De har dottern varannan vecka.

Redan idag avlastar min kompis honom ibland för att de ska få mer tid för varandra, som par. Skulle de flytta ihop skulle det förmodligen bli betydligt mer. I den bästa av världar skulle det varken gå ut över henne eller hennes barn nej, men nu ser verkligheten inte ut så. Det är bara att läsa här om alla bonusmammor som blir utnyttjade eller i praktiken tvingas ta hand om både sina egna barn och nye mannens.

Hennes kille förstår och är tacksam för den hjälp han får. Tilläggas bör att han ställer upp ibland för hennes barn också, men situationen är så speciell med hans dotter, att de passar bättre som särbos. De ses ofta, hjälper varandra och umgås ibland alltihop. Men i övrigt har var och en sitt liv, sitt hushåll osv.

Biopappan har delad vårdnad med biomamman. De har dottern varannan vecka.

Redan idag avlastar min kompis honom ibland för att de ska få mer tid för varandra, som par. Skulle de flytta ihop skulle det förmodligen bli betydligt mer. I den bästa av världar skulle det varken gå ut över henne eller hennes barn nej, men nu ser verkligheten inte ut så. Det är bara att läsa här om alla bonusmammor som blir utnyttjade eller i praktiken tvingas ta hand om både sina egna barn och nye mannens.

Hennes kille förstår och är tacksam för den hjälp han får. Tilläggas bör att han ställer upp ibland för hennes barn också, men situationen är så speciell med hans dotter, att de passar bättre som särbos. De ses ofta, hjälper varandra och umgås ibland alltihop. Men i övrigt har var och en sitt liv, sitt hushåll osv.