Bonusmammor, hur har ni bonusbarnen på jullovet i år?

Men det är väl ändå en enorm skillnad om båda har barn sedan innan. Då har ju båda redan gjort valet att uppoffra vissa saker för barnens skull och hunnit landa i vad en förälderroll innebär.

Jag har valt att skaffa tre barn och att göra de uppoffringar det innebär jämfört med att leva utan barn. Jag har också valt att leva med barnen på heltid pga pappans begränsningar. Min man har valt att leva med oss, men han har faktiskt inte valt att skaffa barn. Jag tycker att han har en ängels tålamod när det gäller tonårsstrul och deras behov av mig när som helst på dygnet. Men jag försöker också skapa frizoner för honom så att även han får egentid med mig eller bara vara "vuxen utan ansvar". Jag kommer aldrig kräva att han ska älska dem eller vilja umgås med dem varje timma på året. Däremot är jag tacksam över att han respekterar barnen, behandlar dem vänligt och att han tar för givet att de alltid är med.

Själv tycker jag det är mer ego att kräva barnen på heltid så att de inte får leva lika mkt med båda föräldrarna... Hur ont det än gör att lämna bort dem...

Är det då inte bättre att man under de barnfria veckorna försöker leva fullt ut då oxå - försöka hitta fördelar med båda de liv man är tvungen att leva - märk väl, är TVUNGEN - inte att man valt det själv....

Eller förordar du att man lägger sitt liv på is när barnen är borta. Att man inte längre är tillåten att leva, njuta och ha roligt enbart för att man råkade skaffa barn med ngn som det visserligen sig inte fungera med sen. Skall livet vara slut på halvtid?

Jag är HELT säker på att man är en betydligt bättre förälder om man inte lägger den bördan på sina barn... att det är betydligt bättre att man går vidare och lever fullt ut - alltid!

Men det är ju bara jag....

Men det är väl ändå en enorm skillnad om båda har barn sedan innan. Då har ju båda redan gjort valet att uppoffra vissa saker för barnens skull och hunnit landa i vad en förälderroll innebär.

Jag har valt att skaffa tre barn och att göra de uppoffringar det innebär jämfört med att leva utan barn. Jag har också valt att leva med barnen på heltid pga pappans begränsningar. Min man har valt att leva med oss, men han har faktiskt inte valt att skaffa barn. Jag tycker att han har en ängels tålamod när det gäller tonårsstrul och deras behov av mig när som helst på dygnet. Men jag försöker också skapa frizoner för honom så att även han får egentid med mig eller bara vara "vuxen utan ansvar". Jag kommer aldrig kräva att han ska älska dem eller vilja umgås med dem varje timma på året. Däremot är jag tacksam över att han respekterar barnen, behandlar dem vänligt och att han tar för givet att de alltid är med.

Finns inget att skriva tillbaka till dig eftersom du lagt på saker jag aldrig skrivit. Bättre att de är hos pappan ocksåtex. Har ej hävdat annat!!!

Lägga sitt liv åt sidan, var står det?

Skillnaden är att vederbörande längtade mot de veckorna då barnen inte skulle vara hemma, de är ju så jobbiga ibland stod det. Bättre och skönare att enbart umgås med den nya mannen. Enbart detta kommenterades! För mig är detta förkastligt. Hur kan man längta att inte ha sina barn hos sig när man DESSUTOM inte ens har dem mer än två veckor i månaden, och ändå längta bort dem.

Finns inget att skriva tillbaka till dig eftersom du lagt på saker jag aldrig skrivit. Bättre att de är hos pappan ocksåtex. Har ej hävdat annat!!!

Lägga sitt liv åt sidan, var står det?

Skillnaden är att vederbörande längtade mot de veckorna då barnen inte skulle vara hemma, de är ju så jobbiga ibland stod det. Bättre och skönare att enbart umgås med den nya mannen. Enbart detta kommenterades! För mig är detta förkastligt. Hur kan man längta att inte ha sina barn hos sig när man DESSUTOM inte ens har dem mer än två veckor i månaden, och ändå längta bort dem.

Finns inget att skriva tillbaka till dig eftersom du lagt på saker jag aldrig skrivit. Bättre att de är hos pappan ocksåtex. Har ej hävdat annat!!!

Lägga sitt liv åt sidan, var står det?

Skillnaden är att vederbörande längtade mot de veckorna då barnen inte skulle vara hemma, de är ju så jobbiga ibland stod det. Bättre och skönare att enbart umgås med den nya mannen. Enbart detta kommenterades! För mig är detta förkastligt. Hur kan man längta att inte ha sina barn hos sig när man DESSUTOM inte ens har dem mer än två veckor i månaden, och ändå längta bort dem.

Jag tolkar det som du. Oavsett vilket så är det tydligen okej att racka ner på mamman, men att pappan verkar lika ovillig att ha barnen förbiser man helt? Men det är förstås för att man håller med "bonusmamman".Vad vet du om hur de jobbar?

Det är ett evigt tjat om vuxentid och att få vara barnfri för att kunna mysa ihop. Kan man inte göra det när barnen är hemma? Jag vet att det är bra för vuxna att få egentid utan barnen ibland men om det inte går så måste ju förhållandet "vårdas" ändå! Vad gör man om biologiska föräldern inte finns med i bilden alls, vägrar ha med barnen att göra eller kanske rentav är död?

 Jag och min man har totalt sex barn: Han har tre barn från ett tidigare förhållande, jag har två från ett tidigare förhållande, och så har vi vår lilla sladdis. Jag är alltså både biomamma och bonusmamma, och min exman är omgift så mina barn har en "bonusmamma". Makens barn har "bonuspappor" , och det dräller av "bonussyskon". Det är med andra ord en riktig modern, blandad familj, på gott och ont, och det är upp till oss vuxna att få det att fungera.

Som tur är funkar allt väldigt bra, mina barns "bonusmamma" är en underbar kvinna som, till skillnad från många här på FL, har förstått att om man är tillsammans med en man som har barn sedan tidigare måste man inse att barnen kommer först. Blir förhållandet så seriöst att man flyttar samman borde man vid det laget veta om att det finns barn med i bilden, klarar man inte det måste man avstå från mannen. Man kanske inte kan förvänta sig att få åka på weekendresor och spa under åren då barnen är mindre, om man inte kan göra det när barnen är hos sina biologiska mammor. Man får kanske vänta, helt enkelt. När man skaffar barn ändras villkoren för hur ens liv ser ut, och man måste avstå från vissa saker. Göra uppoffringar, helt enkelt. Men för normala människor känns det inte som några jobbiga uppoffringar, man vet att de är för barnens skull och man gör dem med glädje. Barnen är ju inte små hela livet, de växer upp och det går fort! Ena minuten är de små och totalt hjälplösa, nästa vill de låna din bil.

Och innan ni säger att man inte skaffar barn när man blir bonusförälder, stopp och belägg. För det gör man. Barnen finns förvisso redan, men de är beroende av sina föräldrar i varierande grad. Då får man axla det ansvaret, för man valde trots allt att leva med barnens far. Och jag tycker det är förskräckligt när man säger att man inte älskar sina bonusbarn som sina egna! Tror ni inte de märker av det?!

När jag läser alla dessa trådar skapade av uppretade "bonusmammor" som ska beklaga sig över sin självvalda situation undrar jag alltid varför de säger "bonusbarnet" och kallar sig "bonusmammor"? Vet de vad "bonus" betyder?

Från Wikipedia: Bonus är latin och betyder god.

En bonus är alltså något bra, något positivt! Men dessa "bonusmammor" ser det helt klart inte så. Nej, för dem är makens barn bara en black om foten, något besvärligt som man tvingas stå ut med. Helst så lite som möjligt. Kalla dem då inte "bonusbarn". Och ni är verkligen inga "bonusmammor" för ni är inte något positivt och bra för barnen när ni känner så för dem!

Som svar på frågan i trådstarten: Vi har lagt upp det så att när mina bonusar ska vara hos sin mamma får mina bonusar vara hos sin pappa. Vi har barnen varannan julafton och nyår, alltså bägge helgerna för att de inte ska skyfflas runt mitt i mellandagarna, och för att man kanske vill åka till släktingar långt bort.  På sommarloven ordnar vi det som det passar med semestrar o dyl.  Annars är det 14 dagar här, 14 dagar hos biologiska föräldern. Naturligtvis händer det att det sker förändringar, man byter en helg här och var på grund av en resa eller liknande, men det är inget vi för bok över för det brukar alltid jämna ut sig.

När de större ungarna är borta blir det tyst och tomt här hemma, med bara ett barn! Men snart kommer en liten till, det blir Årets julklapp här hemma.

En sista sak innan jag avslutar detta epos: Det är fruktansvärt irriterande när ni skriver "bonus" i fel form hela tiden! "Vi har bonus varannan jul." "Bonus brukar vara här varannan helg." "Bonusen" heter det! Har sett detta otyg när det gäller ordet "bebis" (som ju är fruktansvärt irriterande i sig!) också. Vad är det med folk, får ni inte lära er simpel grammatik i skolan längre?! Ja, det var ju helt utom ämnet, men jag var bara tvungen. Se det som en - bonus!

Nu är det klart! Mamman vill absolut inte ha barnen 2 veckor isträck under sin ledighet och får sin vilja igenom trots att barnen hemskt gärna vill vara 2 veckor i stöten och dessutom hade sluppit fritids då. Men men, mammas behov kommer först. Sedan delar vi lika på dagar vilket vi proppsat på under ledigheten då mamman inte ville ha dem annat än på julafton som är hennes i år, i övrigt så vill hon jobba då de är där, men nu får hon alltså ha sina egna barn hälften av ledigheten. Jag kan ärligt inte förstå biomammor här och även barnens mamma som kräver att bonusmamman ska ta större ansvar än vad man som mamma är beredd att göra. Seriöst, varför skaffar de barn?

Är så glad att min sambo och jag fungerar likadant. Det spelar ingen roll om de andra två föräldrarna ballar ur för samtliga barn är ALLTID välkomna hos oss hur kort varsel det än är. Och vilka planer vi än får ändra.

Och om vi ändå vill/måste göra det inplanerade så tar vi hem dem ändå och så får de vara hos mor/farföräldrarna. Vilket de är hel nöjda med.

Summa summarum: ALLTID välkomna i sitt eget hem! Spelar ingen roll. Vi lver som en kärnfamilj och där kan allt hända.