Anonym (På marginalen) skrev 2014-11-26 17:45:51 följande:
Vem har sagt att jag tycker kärlek och pengar hör ihop? Har jag aldrig sagt. Du har läst vad andra lägger på mig, vilket inte alls stämmer.
Prylar är jag absolut inte intresserad av. Och det är inte heller något jag vill ha. Det finns annat i livet.
Men när det gäller att ta hand om varandra, leva tillsammans - med andra som kan vara barn, familj, partners, vänner, partners barn eller vem som någon lever nära - är mitt beteende att dela med mig och hjälpa till så att alla känner sig både delaktiga och behövda.
Med hjälpa till menar jag inte att ge prylar eller pengar - eller vad ni nu fått för er. Det betyder i min familj att man delar praktiskt ansvar, att man delar med sig av sina resurser-som kan vara av många olika slag, att man delar matbudget och andra gemensamma utgifter.
Resurser kan t.ex. vara att skjutsa någon, låna ut något till någon, laga något som är trasigt, utföra marktjänst, fixa ett kalas utan att förvänta sig eller kräva ersättning för det.
Helt enkelt att man hjälper varandra utifrån sina förutsättningar/skills.
Nu har ju TS inte dålig ekonomi, så det är inte där skon klämmer. Hon berättar inget om vem som tar merdelen av olika praktiska sysslor. Hennes bidrag kanske mer skulle ligga på att ta ansvar för den praktiska delen att göra inköp (vilket INTE innebär att hon betalar för hela summan av dessa inköp), laga mat, städa, tvätta, skjutsa barn eller utföra annan marktjänst. Sådana tjänster är ju också att bidra till det gemensamma. Hade ingen i hemmet utfört dem hade man fått betala för att få dem utförda.
Allting är förhandlingsbart.
När man gifter sig lovar man att ta gemensamt ansvar för hem och barn. Det ingår i vigselritualen. Har man inte möjlighet att bidra så mycket ekonomiskt, gör man livet bra på andra sätt genom att ta det ansvar man kan.
Jag är fullt kapabel att ta hand om mina tre barn. Det har jag gjort ensam i många år. Jag och deras pappa är fullt kapabla att försörja barnen, det går ingen ekonomisk nöd på vare sig mig, pappan eller barnen, snarare tvärtom.
När jag gifte mig med min nuvarande man så var jag överlycklig över att han väljer att dela sitt liv med mig och mina struliga tonåringar. Jag har inga som helst krav på att han ska skjutsa eller läsa läxor eller betala för deras mat. Jag vet att han älskar mig och han respekterar och är vänlig mot barnen, det är fullt tillräckligt för mig.
Jag är ingen von anka, inte heller är min man en von anka. Vi är däremot toleranta mot människor som väljer att leva sina liv på ett annat sätt, och skulle aldrig sitta och fördöma andras livsval.
