separera från alkoholist under behandling med liten bebis
Sön 23 nov 23:03 Uppdatera inlägget Citera Anmäl
Ska försöka sammanfatta en lång historia och önskar få lite objektiv feedback.
Vi är ett par i 35-45 års åldern med bra jobb ekonomi hus hund och två barn (1 bonus och 1 gemensamt.) Vi har varit tillsammans i åtta år.
Vi har båda mycket i våra resp känslomässiga bagage och har verkligen kämpat oss igenom dessa år. Det har varit gräl dagligen och vi har mått mycket dåligt tillsammans. Vi har sedan flera år tillbaka gått i familjerådgivning.
Jag har inte kunnat få barn och vi har genomgått en helvetesresa med ivf i fem års tid. För några månader sedan fick vi äntligen vår eftetlängade bebis. Men säg den lycka som varar...
Min sambo är alkoholist vilket jag förstått från starten av vår relation. Jag sa ifrån på en gång vad gällde detta och har krävt att han ska söka hjälp. Men som alla med denna sjukdom så har han valt att inte acceptera sin situation och bli nykter utan fortsatt med sitt missbruksbeteende vilket har i sin värsta form inneburit lögner gömda flaskor och en total mental frånvaro.
Han har druckit mer och mer sällan men livet mellan oss har ändå inte förbättrats pga att han aldrig bestämt sig för att bli nykter och jobba med sig själv. För ca en mån var han hemma med vår bebis och drack. När jag kom hem och konfronterade honom förnekade han allt varefter han försvann hemifrån ett dygn. (Ej ovanligt i de perioder han dricker). Jag hade tidigare under veckan tydligt klargjort för honom att dricker han ensam med barnet så lämnar jag honom. Sagt och gjort jag fixade en lägenhet men får den tyvärr först om ett par veckor.
Nu till tvivlen. Efter denna incident var han helt "borta" i ca 1-2 veckor var instängd i ett rum och vad vet jag... funderade? Sedan har han TOTALT förändrats och tagit kontakt med sin arbetsgivare så att han ska genomföras behandling han går öcen regelbundet på AA varannan dag och äter antabus. Mot mig är han helt annorlunda motför någonsin tidigare och är verkligen den partner jah önskat mig under alla våra år.
Men i mig är det tomt. Jag är då trött och ledsen. Jag vill helst att han ska göra precis det han nu gjort och att vi ska ha en framtid tillsammans.
Nu vet jag varken ut eller in. Ska jag flytta ändå trots att han äntligen tar behandling? Jag har bestämt att jag ej lämnar honom utan ska kämpa för vår familj om han väljer rätt väg vilket han verkar göra. Alla runtomkring mig förväntar sig nu att jag skall fullfölja mitt beslut att flytta men jag vet ärligt talat inte vad som är bäst för vår familj och barnen nu när omständigheterna är förändrade. Hoppas på kloka svar.
Kram
