Hej
Jag träffar någon som har sina barn alltid, och jag trodde faktiskt att det inte gjorde mig något (jättegoa barn) men detta stör mig. Vi har aldrig någon tid för bara oss och det tär på mig. Jag själv är van att vara barnledig typ varannan vecka då mina barn är hos sin pappa. Är jag taskig som känner så här?? Hade ni tyckt det hade varit okej? Vad hade ni velat i en relation?
Jag är ensamstående med ett barn på heltid utan större avlastning mer än när det är ett "måste" och är arbetsrelatetad. Jag tänker ofta på hur det skulle se ut om jag träffade en ny man som inte kan acceptera att jag är mamma på heltid..Jag hoppas att han på ett väldigt tidigt stadium i så fall talar om det för mig så jag inte går in i en relation som inte kommer att bära för jag vill ha ett seriöst förhållande där mitt barn får vara en del av den. Det verkar som om det kan vara svårt när man läser här...men jag tror ändå att när man träffar den rätta så löser man det mesta och hittat ett sätt där förhållandet kan växa. Jag personligen skulle inte ha något emot att träffa en man med barn på heltid, jag ser bara hur mycket mer vi kan göra som berikar vårt liv inkluderat barnen! Småbarnstiden går fort och en dag kommer man att sakna den tiden man delade på<3
Jag och min man har inte barnvakt. Vi bor långt ifrån våra föräldrar och syskon. Men vi VILL INTE lämna bort våra barn veckovis, vi saknar dem då (kanske låter konstigt för många, men vi vill vara med våra barn).
Vi hyr in barnvakt varannan månad några timmar på kvällen för en bio eller en middag och det räcker bra. Sen får man ta vara på tiden då barnen sover på kvällen.
Jag har faktiskt ingen förståelse för de föräldrar som tycker det är skönt att vara barnfri hela veckor och "förverkliga sig själv" och träffa sin partner. Då är man inte mogen att vara förälder. Och givetvis är detta MIN åsikt, inget annat.
Ja, vad jobbigt att ha de barn man har valt att skaffa!??
MVH Heltidsföräldern
Tycker du bör göra hans barn en tjänst och avlägsna dig från dem snarast, TS.
Tycker du bör göra hans barn en tjänst och avlägsna dig från dem snarast, TS.
Barnen kommer alltid först. Det är bara att finna sig i det. Du får ursäkta, men jag tycker att din inställning är lite konstig. Det verkar som om du tycker att det är skönt att vara barnledig varannan vecka. Hur kan du tycka det? Längtar du inte ihjäl dig efter barnen då? Jag har inte egna barn, bara bonusbarn, så jag fattar kanske inte det här.
Alltså... som jag sagt innan...
Om det nu är så viktigt för barnen att få egentid med sin förälder, som många är inne på. Varför har ni då så svårt för att acceptera att två vuxns i en kärleksrelation behöver egentid ibland?
Jag är säker på att ni alla har tid med era vänner, era barn... ja lägger engagemang i era olika relationer. Varför kan ni inte unna en kvinna att få egentid med sin man? Vad är det som svider så mycket inom er att ni måste trycka till en kvinna för att hon har den önskan?
Men för helv..... Var skriver ts att hon hatar sin partners barn?
Chockerande, eller hur? Att någon faktiskt tycker att det är viktigt att barn får umgås med vuxna som inte avskyr dem. Det är ju helt jävla otänkbart att ett barn kan må dåligt över att ens förälders nya hatar en, eller hur? Men liiiiiiiiiitttte får väl dem skitungarna tåla, eller hur? Måste vara skitkul att vara dina plastbarn.