Ex med alkoholberoende - vart går gränsen för umgänget med barnen?

Det spelar inte så stor roll vad man kallar det. Det finns en risk att ts ex använder alkohol på ett sätt som gör umgänget med barnen komplicerat. Vi kommer inte att veta hur mycket han dricker och därmed blir det bara gissningar kring vilken diagnos han har. Men det är heller inte så viktigt. Om barnen är viktiga för honom borde han gå med på att ta antabus när han ska ha dem. Fixar han inte det behöver han verkligen behandling. Men svårt för ts att ställa krav.

Det spelar all roll, då det är olika nivåer på ett problem.
Men bara för det är ett problem, gör det inte till ett missbruk.

Mängden alkohol har inget med om det är ett missbruk eller inte.

Men för ts är det ju knappast viktigt om han når upp till missbruks eller beroendediagnos. Så varför ska vi diskutera det? Hon vet inte och vi vet definitivt inte.

Mängden alkohol kan vara viktig för att tex avgöra toleransökning. I ts exmans fall är det också viktigt eftersom han har problem som kan se ut som alkoholproblem men det kan också bero på andra saker.

Tack :)

Tack Sara för båda dina inlägg där du svarat "Carnitas" Att du liksom jag inser att det är inte själva ordet "missbruk" som är aktuellt i min tråd utan att det handlar om mina barns umgänge med sin pappa i framtiden. <3

Det är väl fundamentalt för kunna lösa problemet, i att veta hur man ska gå vidare/behandla/lösa problemet.
Och visst är det då viktigt att ha en hum vart man står.
Nu är det ingen rök utan eld här, men vi kunde haft med att göra en obstinat fru.
Som ser en öl till maten som den värsta alkoholismen(har faktiskt träffat på en sådan kvinna, ej ihop med), då är det bra att ha diagnoskriterier att luta sig tillbaka på.

Allt för oftast så är diverse missbruk en orsak av andra omständigheter, där missbruket är en symtom av annan sjukdom.

Absolut inte alltid, men rent procentuellt så är de fler i antalet bland missbrukarna än i den "friska" befolkningen.

Jag brukar utgå i hur man agerar än eventuell substans man intar, som grund i såna här frågor.
Att kräva nykterhet i umgänge och veta i hur de agerar vid berusning.
Så borde man rätt snabbt komma fram till vad som funkar och inte.

En jag spelade fotboll med, som är rejält alkoholiserad men har en dotter som han har varannan vecka.
Dock under denna veckan dricker han inte en droppe.
Så dra alla över en kam, som har alkoholproblem funkar liksom inte.

Sen kanske det är i ditt fall att det inte fungerar alls, må så vara och ta åtgärder utefter detta.
Än bara stirra sig blind på alkoholen från början till slut, och blunda för eventuell fakta som tyder på annat som att kanske vissa saker funkar.
Så tycker jag man inte ska blunda för det som funkar.
Sen är det ingen som säger detta är nått enkelt.

Alkoholist eller inte. Det är inte okej att bli full när man tar hand om ett barn. Och det är inte okej att regelbundet bli lite smålullig heller när man tar hand om ett barn.

Jag hänger mig inte åt moral, utan jag ser på hur man agerar som människa istället.
Vet det är jobbigt för vissa, men om man inte kan döma en människa hur den faktiskt är.
Så ska man döma den vad den stoppar i sig?

Pratar vi om 1-2 glas vin, så lär jag få rätt oftast, och pratar vi om mer.
Så kommer ju problemen visar sig oftare, och betyda det inte funkar.
Då dennes persons agerande inte funkar.

Jag fattar inte riktigt vad du säger och menar. Är du full eller?

Vad är det du inte förstår?
Det är rättfram i det jag skriver, skulle möjligtvis vara nån detalj du inte förstår.

Och nej, jag är inte full, vad nu det har med saken att göra.

Nu kommer en uppdatering om hur allt gått.
Efter vår separation har jag tänkt att antingen kommer min man ta tag i sin situation eller kommer det att "braka ihop".
Vår son, vi talar öppet numera om hans pappas problem, har under sin "pappa-vecka" märkt att det luktar öl hos pappa. Tror att pappa smygdricker.
På nyårsafton (fortfarande pappas vecka) var min man och jag på samma fest. Sonen skulle sova hos kompis och bli hämtad vid lunch dagen därpå. Eftersom man blir "kontrollfreak" när man har en (ex)partner med alkoholproblem noterade jag snabbt att han hade med sig 4 starköl och en skvätt rödvin i en box. Min första tanke var: när började han pimpla rödvin? Han har alltid druckit öl.
Hur som helst så blev jag faktiskt chockad över hur snabbt han drack upp den medtagna alkoholen. Han fick flera öl till av festvärden, frågade folk vad de hade i glasen och om han fick smaka. Jag blev CHOCKAD över min mans beteende!! Har aldrig sett honom så här!! Han ältade om samma saker, pratade vitt och brett, han som annars är väldigt tyst. Jag märkte att några av gästerna, som jag känner mer än vad min man gör, skruvade på sig och tyckte han var jobbig. Droppen kom när han vid 23.30 tiden frågade mig om jag kunde hämta sonen hos kompisen dagen efter eftersom jag "inte druckit så mycket som han". "Nej", sa jag. "Det är du som har honom". Då sa han att han inte ville kunde köra och riskera sitt körkort. Då sa jag åt honom att sluta dricka i så fall, vilket han inte gjorde.
Det som gjorde mig allra mest förbannad var att han inte ÖVERHUVUDTAGET hade en tanke på att HAN har ansvaret för sonen! Att han inte kände ansvar, att inte dricka och dessutom att fråga mig om hämtning!
När jag vaknade dagen därpå hade jag bestämt mig. Jag ska säga till min man att det är Antabus som gäller VARJE DAG han har sonen, men först och främst skulle vår son till mig! Jag hämtade vår son hos kompisen och vi åkte till min man. Han såg fruktansvärd ut (läs enormt bakis!). Jag sa att jag ville prata med honom (sonen började packa lite saker). Först påpekade jag att hans drickande gått helt överstyr. Han sa "Jag drack bara tre öl i går"....... Sen sa jag att det som var det värsta var att han inte tog något som helst ansvar för att det är sonens vecka hos honom och att han t o m bett MIG att hämta sonen. Jag sa sen att för att vår son ska kunna vara hos honom, ska min man ta Antabus varje dag sonen är där men att jag tog hem honom till mig nu direkt och att min man skulle fundera över sin situation tills det är dags för nästa pappa-vecka. Han blev tyst en kort stund och sa sen "Bara stick". "Ja, det ska jag göra", sa jag.
Sonen hade strax därefter packat sina saker och jag viskade åt honom att säga hej då till sin pappa. Sen körde vi hem.
Hörde inget av min man under resten av gårdagen. I fm fick jag ett sms där han undrade om sonen skulle stanna hos mig eller komma till honom idag, då återupprepade jag att han skulle stanna hos mig medan min man funderade över sin situation tills nästa pappa-vecka. Tragiskt nog skrev han nog inte detta sms för att han önskade att sonen skulle dit utan ville nog planera sitt alkoholinköp...

Usch vad tråkigt att det blev så. Men samtidigt kanske det var ganska bra att det blev som det blev just detta nyåret. Det blev ju tydligt hur stora problem han har och hur hans prioriteringar ser ut. Naturligtvis hade det varit bättre om det var tvärtom, att han höll sig ganska nykter pga er son. Men nu vet du i alla fall.

Det verkar riktigt bra att er son kan berätta om att pappa luktar osv. Då kommer han nog kunna säga hur det är i framtiden och då kan ju du skydda honom.

Antabus låter som en bra ide.

Hej! Jag lever med en alkoholist. Han klarar av att vara nykter i veckor och oftast när jag är hemma. Vardagar dricker han ej. Inte just nu iallafall. Men sånt kan ju ändras. När min man dricker blir han ibland full på folköl pga av en alkoholists kropps oförmåga att hantera alkoholen. Ts skiljde sig knappast pga av lite överkomsumtion av alkohol. Naivt av vissa att tro. Har man inte levt som anhörig har man ingen aning. Så är det! Ts all credit till dig som separerat och varit stark. Står nu i valet och kvalet själv. Åkte med barnen i julas för att jag ej stod ut och han blev rädd och har nu varit nykter i 3 v. Men vad är det? Förhoppningsvis en början men jag är inte längre naiv så hoppet är ej så stort men det finns där...

Tack för att du delar med dig av din berättelse och att du stöttar mig i mitt beslut! Ja, det är djävulskt att vara medberoende. Speciellt när man får höra att: "Jag ska sluta dricka". De första 10 gångerna (kanske) tror man, hoppet väcks men sedan när den första ölen öppnas (eller vad det är de dricker) grusas allt och det känns som om allt hopp föll platt. Man känner sig lurad och naiv att man trodde att DETTA var gången "slutandet" skulle ske.
Min berättelse fortsätter med att min exman bestämde sig att börja ta Antabus när sonen är där. Jag har förklarat för mitt ex att ger han upp nu kommer vår son att tappa hoppet för allt är verkligen ställt till sin spets.
Lycka till med dina framtida beslut! Skriv gärna och berätta hur det går :)

Hej!

Nästan exakt samma situation...! Men yngre barn, de fyller 10 o 3 i år. Vad göra? Jag kan ju inte styra över hans liv när han har barnen. Han lovade (sig själv) att inte dricka när vi flyttade isär men det har såklart inte funkat. Vem tar man hjälp av. Jag har sagt att jag inte vill att han dricker när han har barnen och han säger bara att det är lugnt....! Alltid en oro i kroppen....Och min stora säger ingenting....