Mina föräldrar borde ta tag i livet
Vet inte hur jag ska börja... Detta blir långt...
Är en vuxen, glad person med ett bra liv och barn.
Enda lilla "smolket i min bägare" är mina föräldrar..
Vi har alltid haft en väldigt god och nära relation och de har haft ett stabilt äktenskap under alla år.
De har alltid varit stöttande och haft en öppen famn för såväl mig som mina nära och kära. Men på senaste tiden...eller ja..åtminstone de senaste 3-4 åren märker jag en avsevärd skillnad i deras sätt att förhålla sig till mig, andra människor och livet i allmänhet.
Jag vet inte om förändringen beror på övergångsåldern och allt som hör till den..
Men - min poäng är: jag kan inte träffa dem länge utan att bli matt, besviken, trött eller irriterad. Det känns så tråkigt, då jag önskat att de skulle vara en naturlig del av mitt och mina barns liv.
Dåliga humör som går ut över omgivningen, letar fel och brister hos andra, söker konflikter med folk eller kan helt plötsligt bara få för sig att inte delta och umgås med andra människor längre. Bl à min partners familj. T ex julfiranden, middagar, etc...
Min pappa är allt oftare på dåligt humör än han är glad.. Går omkring och är allmänt surig, gnällig och tystlåten. Han berättar aldrig vad som tynger honom, men går ideligen och projicerar sitt dåliga humör på oss närmaste. Genom hela livet har han skyllt på sina arbetsgivare; som har bytts ut frekvent och med jämna mellanrum. Jag tror att han har bytt arbetsgivare bara 4-5 gånger de senaste åren; och lämnar en arbetsgivare såfort det blir minsta fnurra eller problem på arbetsplatsen. Allt handlar om jobbet: vad som händer där och inte.. Och han blir väldigt frånvarande i vad som sker i andras liv.
I och med att han aldrig har kunnat uttrycka vad som tynger honom och projicerar en hel del har han alltid fått mig att känna mig som att att JAG har gjort nåt fel...
Vi har depressioner i släkten och jag ser tydligt att han har ärvt det, men vägrar inse att han har problem med nedstämdhet.
Min mamma är för det mesta glad och utåt. Men med väldigt bestämda åsikter och saker och ting och tycks nästan styra min pappa litegrann. Hon har sällan fel i någonting men letar också gärna efter fel hos andra och skvallrar, gnäller och snackar väldigt mycket om andra.
Jag är enda barnet också; så när de gaddar ihop sig i sin tjurighet och gnäll så har jag liksom ingen som kan backa upp mig.
det här tar så jäkla mycket av min energi!
Man vet aldrig vilket humör de är på när vi ska ses och jag hamnar ofta i kläm för att de får fixa idéer pga sina dåliga humör: t ex vägra att umgås med min partners familj (helt utan orsak - de tycker ju inte illa om mina svärföräldrar)
De proklamerar ofta att: "nu är vi så trötta på att ställa upp på folk" och har börjat söka fel och konflikter hos människor i vår omgivning och drar sig undan umgänge med andra, till att binda upp sig i en egen liten "puppa".
Min pappa lägger en stor del av sin tid på sin gamla mamma, som i sin tur är en manipulativ gammal dam som gjort sitt yttersta för att slå sönder släktrelationer.. Och detta har uppenbart börjat att så split mellan mina föräldrar. Mamma ältar det här varje dag... Men min pappa har inte förmågan att se sin mammas manipulationer. Den gamla damen ringer honom omkring 10 gånger varje dag med diverse problem som ska lösas eller bara för att lätta hjärtat när hon mår dåligt. Och pappa sätter aldrig gränser....
Min misstanke är nu att föräldrarna har klara problem i sitt äktenskap som den ena eller båda vägrar ta tag i...
Jag har föreslagit parterapi, rådgivning, antidepressiva (till min sura, återkommande griniga och låga far).. You name it. De tar inte åt sig...
Pappa ägnat allt mer tid åt sin gamla mor och blir bara bittrare och bittrare... Och i slutändan går allt ut över mig..
Kanske är det värt att bryta kontakten ett tag?