Depression..har jag en framtid?

Jag förstår dig. Har varit deprimerad i många år och det är HEMSKT! tyvärr kan det ju även bli en ond spiral ner mot botten där man har svårt att hitta ljusglimtar eftersom man skjutit ifrån sig saker som man skulle kunna må bättre av, man saknar driv och initiativförmåga att ta stegen mot ett bättre liv.

Förutom antidepressiva, har du sökt någon annan hjälp? Terapi, alternativ medicin? Är du villig att gå utanför boxen för att komma ur detta helvete? Har du någon vän eller familjemedlem du skulle kunna ta till hjälp på något vis? Förlåt för utfrågningen men vill bara veta lite för att kanske kunna ge tips och råd.

Jag har berättat för alla om allt. Så att jag skulle slippa behöva gömma mig eller känna mig ensam. Jag har väntat ett par mån nu på tid till kurator (där jag ska be om remiss till psykolog) men det har gått 6mån utan tid... Annars vet jag inga alternativ mer än att jag bytt medicin om o om igen.

Men oj, så länge? Du behöver ju hjälp igår egentligen. Kan du, eller kanske någon i din närhet ringa och skynda på processen. Förklara att det är brådskande?

Jag har själv gått i terapi i många omgångar. Alla kontakter har jag inte varit nöjd med men de har alla gett mig något. Det bästa var nog kbt-terapin som gav mig verktyg för att lära mig handskas med panikångest och negativa tankar. Helt bra blev dock inte min ångest förrän jag fick hjälp av homeopatpreparat. Funkade mycket bättre på mig än antidepressiva och har inga fula biverkningar.

Finns många vägar att gå för att komma upp ur skiten men det första steget kan vara jättekämpigt. Ta stöd och hjälp av någon om du inte orkar tjata på vården. Sök på självhjälp och försök hitta något litet att jobba med själv. Hitta om än så bara lite, vilja att komma framåt. Låter kanske helt omöjligt när man är långt nere men jag tror man måste hitta något stopp, "nej nu jävlar vill jag inte ha det såhär längre" och gå på den vägen. Om så i myrsteg.

Hej,

Vet inte vilka råd jag skulle kunna ge dig utan mer att jag förstår hur du känner. Jag är själv nere på botten och hoppas kunna vända mitt liv till det bättre.

Jag har börjat att gå i samtal, men bara några gånger så vi har inte kommit någonstans än.

Jag har valt att avstå mediciner för jag anser att eftersom jag mår skit av hur andra behandlar mig så börjar ju inte de behandla mig bättre bara för att jag börjar stoppa i mig en massa kemikalier. 

Andra får så klart göra som de vill och ta mediciner, men jag vill inte. 

Är även livrädd för att bli fet av medicinerna och det klarar jag av att fixa utmärkt på egen hand i stället.

Jag har ingen livslust kvar alls längre. Jag tycker ingenting är roligt längre och jag försöker mest sova bort tiden.

Jag har funderat på olika sätt att ta livet av mig, men det största problemet är att jag vill inte utsätta någon annan för att hitta mig. Har dock kommit på en tänkbar lösning på det problemet genom att vara för långt bort och sedan larma polisen så de får hitta mig. Det ingår ju mer i deras jobb så att säga än att en vanlig person ska hitta mig i skogen. 

Önskar ofta att jag kunde ta någon annans sjukdom. Jag kan ta cancer istället för någon annan. Jag kan dö för någon annans skull om det bara gick. Bara önsketänkande, tyvärr...

Jag har noll självkänsla. Även om jag VET att jag inte är fetast och fulast i världen så är det så som jag känner det. Avskyr att gå på stan ex för alla bara stirra på mig som är fet, ful och värdelös. Alla stirrar på idioten som smyger utmed husen för att inte synas...

Jag vet att jag måste lämna den relation jag lever i, men först måste jag bygga upp mig själv innan jag kan ta steget att flytta. 

Jag har ingen som skulle kunna stötta mig när jag flyttar så den dagen måste jag klara mig själv och det gör jag inte i dagsläget. Jag mår för dåligt. 

Jag har förklarat för maken att han har sänkt mig helt. Jag har talat om att jag har läkarutlåtande på hur dåligt jag mår. Jag har talat om hur jag mår, hur jag känner, vad jag vill, vad jag behöver osv. och han bryr sig inte ett dugg.

När jag talade om att jag inte vill leva längre så rörde han inte en min. 

Jag har förklarat att jag trodde att man i en relation skulle ta hand om varandra, men det har genom alla år bara handlat om honom. Aldrig om mig. Vad jag har velat och vad jag har behövt har aldrig varit viktigt. Jag har alltid varit lägsta prioritet och så har jag bara fått skäll för att jag är ledsen.

Och det hjälper inte till att jag inte har något stöd ifrån mina föräldrar och att jag varit mer eller mindre utfryst genom hela skoltiden samt att jag hade en väninna som stack kniven i ryggen på mig och vände mina övriga väninnor mot mig - de köpte läget rakt av utan att jag ens fick en chans att försvara mig mot lögnerna!

Förstår du vilket svek och hur det har bränt ett stort hål i mig?

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan jag mår bra. Om jag någonsin kommer att må bra.

Men hur som helst så gror det ändå en dröm inom mig att även jag skulle kunna få uppleva äkta kärlek och omtanke. 

Jag förstår annars inte vad jag har gjort för hemskt för att förtjäna att må så här. Vad jag har gjort för att förtjäna att andra trampar på mig och utnyttjar mig...

Hoppas att du också kan må bra en dag!

Kram och lycka till!