Fick min mens idag.
Hatar min mens. Att titta på pappret som färgas rött. Mensen blir ett kvitto på ytterligare ett misslyckat kämpande.
"Tänk inte på det, då blir kroppen stressad"
"Försök slappna av"
"Mens är ett tecken på att kroppen fungerar"
Hur faan hittar jag glädjen och det positiva i att månad efter månad se min mens som att kroppen fungerar.
Snart ett år nu.
Tiden går. Om två månader fyller jag 35.
Jag vet inte varför jag mår bra nu, men det gör jag. Vi har försökt i 2 1/2 år och misslyckades med vår andra återföring nu på julafton. Det kändes tomt och tråkigt, jag som verkligen trodde att jag var gravid. Men jag tror inte jag kommer att stå ut med den här processen om jag skulle gå och må dåligt varje månad. Jag måste tillåta mig att få känna det jag känner och sörja men sen måste jag få må bra igen och få tro att det kommer att ordna sig.
Har ni börjat med någon utredning Svea?
Jag vet inte varför jag mår bra nu, men det gör jag. Vi har försökt i 2 1/2 år och misslyckades med vår andra återföring nu på julafton. Det kändes tomt och tråkigt, jag som verkligen trodde att jag var gravid. Men jag tror inte jag kommer att stå ut med den här processen om jag skulle gå och må dåligt varje månad. Jag måste tillåta mig att få känna det jag känner och sörja men sen måste jag få må bra igen och få tro att det kommer att ordna sig.
Har ni börjat med någon utredning Svea?
Jag tyckte det var skönt när utredningen började och att det äntligen "hände" något. Ett steg närmre. Jag är också 35. Utredningen för mig tog alldeles för lång tid. Läkaren var deltids sjukskriven och både sambon och jag ville ha kvällstider så att vi inte behövde vara obekväma och ta ledigt från jobbet. Löjligt. Ta ledigt från jobbet när helst ni behöver, det är eran tid nu.