Större barn=tid för sig själv?

Jag kan göra det mesta av det där och har en 3åring och en 7åring. Det beror på barnen och ens uppfostran av dem hur det går.

Mitt yngsta barn är 6 år och övriga är tonåringar och vuxna. (har sex barn) Jag tycker redan nu med minsta att jag får möjlighet att göra saker för mig själv på ett annat sätt än under småbarnsåren.

Men samtidigt är det ju högst inviduellt hur det funkar. Jag har 21 månader mellan mina två äldsta barn varav det äldsta har ADHD. Att få egen tid där var i princip omöjligt även om han kom upp i skolåldern.

Mina barn är fem år och (snart) åtta år och jag känner inte alls igen mig i det som står i trådstarten. Barnen är självständiga och hittar inte på "bus" och jag får tid för mig själv dagligen. Femåringen vill gärna vara med i köket men det är bara roligt.

Sen ja blir ju livet som förälder vad man gör det till också. Uppfostran, regler och rutiner gör stor skillnad när det gäller att få livet som vuxen att fungera.

Jag har också en 5-åring och en 8-åring och jag känner igen mig i det du skriver. Ibland längtar jag också efter att barnen ska bli mer självständiga, samtidigt tror jag att det är viktigt att njuta av den tid som är. Rätt som det är finns det ingen liten att trösta, som kommer uppkrypande i knät och ska göra allt på sitt sätt. Då saknar man nog den här tiden.
Sen är barn olika. Visst finns det barn som aldrig busar, men jag tycker allt det är ganska sunt att barn vågar busa och testa gränser. Det tyder mer på trygga barn än sk självständiga barn som sköter sig själv i allt för tidig ålder. Försök tänka på det nästa gång du misströstar-

Känner igen det du skriver men kan tyvärr inte trösta dig med att det i och med tonåren blir lugnare
Tyvärr var det för ett av mina fyra barn mardrömsår ( ok lite överdrivet men nästan...)
har barn i ungefär samma ålder som dina och sen lite äldre barn ( unga vuxna) och de är ju olika som personer också helt enkelt.
Men just busandet, hoppandet och kivandets...åh vad trött jag är på det i bland!

Känner igen mig jättemycket! Våra är 6 och 9. På ett sätt älskar jag deras åldrar för de är så roliga och det är mycket lättare än småbarnsåren. Ändå är man ju bunden, kan inte lämna dem utan stor risk att de bråkar, någon slår sig eller liknande. De är ju glada och ivriga som personer. Jag tror starkt på att det blir lättare om några år - men man kanske också kommer att sakna tiden då de var hemma...

Tack för era svar! Det var skönt bara att få det ur sig :) Barnen mina är väldigt fina och duktiga, faktiskt. Det är bara att jag dels har väldigt krävande studier och dessutom helt ärligt längtar efter vissa bitar av livet före barnen. Nu är det ju bäst att förtydliga, jag trivs med barnen, älskar dom och är nöjd och stolt över vårt familjeliv. ÄNDÅ finns också en längtan efter mer frihet.

Hej svejs!

Mina är lika gamla som dina TS, två killar och jag tycker att jag får mycket tid för mig själv numera, nästan så att jag börjar blir lite rädd att det ska gå för snabbt nu

Det jag gillar mest med denna tid är att de är så roliga att vara med, man kan ha 'riktiga' konversationer, de fattar skämt, man kan se på TV tillsammans osv. Rolig tid helt enkelt, självklart är inte alla dagar en dans på rosor men denna tiden är den bästa än så länge