Medicinsk abort, hjälp!

Hej!

Usch jag förstår dig!
Drabbades av ett MA för ett år sedan då bebisen dog i magen i vecka 10 så fick göra abort pga av det. Jag fick då välja mellan medicinsk och kirurgisk. Jag valde kirurgisk för jag tänkte att då blir det "gjort" snabbare. Det tar ju bara 10 min. Jag skulle vakna ur narkosen och så skulle allt vara klart och jag kunde gå vidare liksom. Med medicinsk abort kan man ju blöda ganska länge.

Nu i efterhand så skulle jag nog valt medicinsk. Först och främst så blev det rester kvar från skrapningen så blödde i flera veckor och fick tillslut ta tabletter för att det sista skulle stötas ut. Det är tydligen väldigt ovanligt att det blir det så är nog inget att oroa sig för om du skulle välja det... Men framförallt tror jag att medicinsk är "lugnare och mjukare" rent psykiskt, iallafall hade det nog varit det för mig. Jag var nog inte beredd på att en skrapning faktiskt är en operation där man rullas in på bår, sövs, ligger på uppvak osv. Jag mådde piss rent ut sagt även om all personal var jättemysiga. Men som du skriver kan det betyda mycket att få va hemma med någon man känner sig trygg med. Det sägs ju att medicinsk kan göra ont, men också att det är det skonsammaste för kroppen... Och med facit i hand är det nog det skonsammaste för huvudet också. MEN det är du som ska välja och var och en reagerar nog olika. Hursomhelst... 

Jag förstår också precis hur du känner med denna eviga väntan. Jag gick i 10 dagar med en död bebis i magen (en bebis jag hade gjort allt för att behålla) men man får försöka intala sig att det faktiskt inte är en bebis utan ett embryo... Men allt man vill är ju att få det undan så man kan gå vidare på något sätt. 

Eftersom du inte är längre gången än i vecka 5-6 så kommer du ju max va i vecka 7 när aborten görs och då är embryot verkligen inte stort och förhoppningsvis kommer du inte märka av det mer än som en vanlig mens. Jag har gjort en kirurgisk abort och fått ett vanligt missfall och jag vet en sak - kroppen är fantastisk på att anpassa sig. Kroppen går liksom vidare, det är hjärnan som tycker det är jobbigt. Det är ingen bebis du har i magen, det är ett embryo. Med tiden kan det bli en bebis men just nu kallas det inte ens för ett foster utan just ett embryo (tror det är från v8 man ändrar benämningen från embryo till foster). Det hjälpte mig lite att tänka så när jag fick missfallet, att försöka förminska det hela på nåt sätt.

Känns konstigt av mig att skriva såhär när jag kämpat så för att få barn och mådde så fruktansvärt dåligt och sörjde mina "bebisar" men det är nog just därför jag skriver detta. Att förstora upp detta mår man inte bra av. Kalla det embryo, inte bebis eller foster. GOOGLA INTE! Oroa inte upp dig. Kom ihåg att du inte är ensam. Kom ihåg att det inte är farligt. Framförallt, känn att du gör rätt val. 

Allt kommer säkert gå bra. Jag googlade massor på allt om graviditet och läste massa skräckhistorier. Min sambo sa då att "och hur många som har haft helt komplikationsfria graviditeter tror du är där inne och skriver då?" Hahaha det är rätt sant. Har man inget man behöver få skriva av sig så skriver man ju inte =) Så bara för att någon skriver att det gör ASONT och man blöder i 3 månader behöver det inte vara så för alla!

Kramar till dig!

Det kommer att gå fint! Det är över innan du ens har fattat det. Jag har gjort två medicinska aborter och båda gick hur smidigt som helst. Om jag ska måste välja så gör jag hellre 10 aborter än att dra ut en tand.

Många gör en så stor grej av en abort och skrämmer andra med sina berättelser. Det behöver absolut inte bli så för dig. Oroa dig inte.

Tusen tack för era svar, det här var precis vad jag behövde höra! :)

Jag gjorde en medicinsk abort i november (pga många anledningar). Jag valde att göra den på plats, med min man som sällskap, för att jag var rädd för smärtan och ville ha ev stöd. Jag fick som du vänta en vecka drygt på ett ultraljud, sen en vecka till på själva aborten. Tyckte att det kändes Som en evighet. Vidrigt att vänta. Ville bara ha det ur världen.

Besökte sjukhuset på fredagen och fick första tabletten, på söndagen var vi på sjukhuset hela em och kvällen. Personalen var jätterar! Blödde inte så mkt och hade knappt ont. Efter en vecka började jag fundera på om aborten verkligen gått vägen. Ringde och fick en tid för ultraljud en vecka senare. Och mkt riktigt så var hinnsäcken kvar. Fick då välja på att göra om den medicinska eller en kirurgisk. En vecka senare genomfördes en kirurgisk abort. Det gick som det skulle. Så från att jag ringde så tog det ca 5-6 veckor innan aborten verkligen var avslutad.

Hoppas det går snabbare för dig!

jag gjorde en medicinsk abort i april... Jag var i vecka fem. Fick också vänta några dagar innan jag fick tid och de var verkligen ingen rolig väntan... Men den dagen jag fick komma dit så fick jag göra vul (inga hjärtslag på bebisen då de var så tidigt vilket var otroligt skönt) och sen fick jag prata med en kurator och sen fick jag en tablett... två dar senare fick jag komma tillbaka och få två ytterligare tabletter i slidan o sen fick jag vänta ett par timmar...

det gick otroligt smidigt.. jag blödde nämligen inget alls.... mindre än mens. var helt övertygad om att de misslyckats för jag hade inga smärtor ingenting... men de funkade.  Så man läser massor med hemska skräckhistorier om galna blödningar och smärtor men de kan också bara otroligt smidigt och lätt.... lite drygt en vecka sen var de över och livet kunde återgå till de normala....