Abort eller ej??

Nu sitter jag här igen med två blå streck på en pinne.
Jag börjar med berätta att jag är inte den som slarvar jag tar mina mini-piller varje dag
Jag har ett barn som blev till på precis samma sätt Jag tog mina piller noggrant men hen lyckades ändå "slinka" in. Det var väldigt oplanerat och inte alls passande för oss att skaffa barn ansåg vi. Men vi valde ändå att behålla hen Jag började tänka på ödet och att detta barn har kommit in i mig mot alla odds. Det är meningen att vi ska behålla det här barnet och det är det hittills bästa beslut vi har tagit någonsin och vi älskar hen mer än allt annat.
Men nu andra gången så ser jag det bara som -jävla skitpiller

Varför jag velade förra gången har med samma anledning som som nu. Jag studerar och har ett och ett halvt år kvar på min juristutbildning. Utbildningen är väldigt tuff för mig. Jag har nyss kommit tillbaka efter mammaledighet. Och jag suckar för mig själv eftersom att jag inte orkar ta ett uppehåll igen. Jag vill bli färdig och så att jag kan börja arbeta. Vi lever i princip  bara på min sambos lön och om vi skaffar ett till barn nu måste vi flytta till större. Vi får precis plats nu och bor väldigt billigt, vilket hjälper oss mycket nu när det bara är en inkomst att leva på. Jag är bara uppgiven, irriterad och frustrerad. Moraliskt sätt känns det väldigt fel att ta bort det. Jag har ju ett levande bevis på vad de där två strecken betyder här hemma och när jag börjar tänka så känns det fruktansvärt jobbigt. Tänker jag mer objektivit så känns det som en omöjlighet att skaffat ett barn till just nu, både tidsmässigt, ekonomiskt och de praktiska sakerna. Sen är jag rädd att jag aldrig ska lyckas bli färdig eller kunna få jobb. Som sagt det är as jobbigt bara. Är det fel att känna såhär när man har ett barn? vad ska jag göra?!! Jag kväver mig själv i det här och det bara snurrar runt, runt, runt i huvudet!!