Tala om det förbjudna

hela det sista stycket tycker jag du kan ta med dig till terapeuten och fråga om . 

"Hur ska jag kunna säga hur det ärligt är mellan oss när jag känner att mina ärliga svar kan tolkas som påhopp och anklagelse?"  - Börja där... 

Kan du få nån form av feedbak från terapeuten om hur du kan formulera dina tankar utan att din sambo går i taket så kanske det blir lättare att diskutera det specifika problemet. 

Tack, ja det var ju en bra idé. Jag när en oro att min fru inte tar särskilt allvarligt på vår situation. För mig är det något jag går och tänker på mycket medan hon aldrig tar upp problemen hemma utan bara "går i svaromål" under våra sessioner hos terapeuten. 

Jag tror det värsta är att jag börjat misströsta. Verkar som att ingen här när jag läst olika trådar fixar det. Dvs om det börjat barka åt skogen så fortsätter det så. 

Men jag ska försöka med det du sa. Vi ska dit i övermorgon redan igen så...

Först: Grattis TS till att ni tagit det modiga steget att ta in en parterapeut för att hjälpa er prata . Förhoppningsvis kan denne hjälpa er till att verkligen ta tag i problemen på ett konstruktivt sätt och inte sopa dem under mattan, eller fastna i negativa mönster. Bara att ni tagit det ofta stora steget och tagit in en utomstående för att prata om det svåraste av allt, borde ju visa henne att hon måste ta det på allvar.
   Sedan är detta ju parförhållandets "moment22": Hur du än gör så blir det fel!
Går du och väntar och hoppas utan att ta upp problemet, så riskerar du att få plågas av det under resten av ert förhållande. För det blir aldrig bättre av sig självt! (Rätta mig gärna om det är någon som har upplevt det motsatta, vissa skriver ju att "Lusten går upp och ned i livet"...)
Tar du å andra sidan upp problemet med henne så känner hon press på sig, känner sig oduglig och anklagad, och antingen tappar hon lusten ännu mer, eller försöker ställa upp för din (och förhållandets) skull. S.k. "husfridssex"
   Bra idé att tala med terapeuten en och en först. Då kan denne förhoppningsvis hjälpa er att lägga orden rätt. Det måste bli på ett kärleksfullt sätt, men ändå ärligt och tydligt.  T.ex. säga att: - Jag älskar dig så mycket och vill verkligen leva resten av livet med dig, men! om vi ska kunna fortsätta tillsammans så måste sex återigen bli något som för oss samman, istället för att vara en kil emellan oss.
  Har ingen erfarenhet av parterapi, men skulle också gärna läsa om någon som blivit hjälpt av det! 
  Har däremot försökt, efter många år av lidande, att ta upp det självt. Lite mer "husfridssex" ett tag, men sen återgår det till det vanliga spända väntandet...
Lycka till och berätta gärna om era framsteg eller bakslag!

Samtalet gick väl sådär. Jag la fram min sida av saken och att jag känner mig deppig av att inte hänga med i svängarna. När det varit "på" så kommer det som en blixt från en klar himmel som sedan lika fort försvinner igen. 

Under samtalet kom det fram att hon ville ha mer tid med mig och göra saker, roliga saker. Det tycker jag också är en bra idé. Eller idé och idé det ska väl vara så. Att man gör grejer ihop. Hur som helst så hade jag en klump i magen efteråt då jag ändå känner att hur mycket jag än vill vara med henne så minskar min vilja för varenda dag. Det känns som att det är så sjukt komplicerat med allting och att jag ska stå standby på något vis i händelse hon har lust. Hennes behov av närhet, sexuell bekräftelse etc är ju helt tillfredsställda. Mina är det absolut inte. Dvs det är ju jag som har problem. 

Jag kan inte be någon annan lösa mina problem...  Så vart leder det? Ha is i magen i ett år eller två? Put on a face och låtsas att allt är bra, det kanske vänder någon gång. Jag börjar tro att detta med hennes lust inte bara handlar om mediciner eller hormoner utan har psykologiska orsaker. Och om det är så så kan det vara en till förklaring till varför det är så jobbigt att prata om också. Sen är det väl iofs så också att då kanske det är ännu mera kört. 

Vi har nu haft sex två gånger på fem månader, det kanske är normalt vad vet jag. Men detta är verkligen ett problem för mig och som jag inte vet hur jag ska ta mig ur heller.

Skriv ner hur du vill att ert förhållande skall se ut, vad det är du behöver för att må bra. Inte bara sexuellt, utan alltihop. Och var tydlig med vilka saker som är ett krav för ditt välmående och vilka som är ett önskemål.

Ta upp det med henne. Var tydlig med att det är något som är nödvändigt för att ni skall ha en framtid ihop. Be henne göra samma sak, och jämför sedan det ni skrivit ner. Ni kanske står alltför långt ifrån varandra? Om inte, ge henne ett år och se vilka förändringar hon gör, om hon gör några alls. Förmodligen tar hon det inte på allvar, utan ni befinner er om ett år på exakt samma ställe. Då kanske det är läge att gå vidare i livet.

Vi gjorde faktiskt ett test. På nätet där man fick svara på en mängd frågor. Sedan hamnade fem kriterier i olika ordning. http://www.5lovelanguages.com/profile/couples/

Jag fick 8 poäng på physical touch och quality time. sedan 7 i words of affection och därefter receiving gifts 4 och acts of service 3. Hon hade 9 i acts of service och quality time, 6 i physical touch, words 4 och gifts 2.

Så om vi ska fokusera på det fysiska så var det inte katastrofal skillnad. Vi tycker såklart att olika saker sedan betyder olika mycket men jag tänker att det kan vara ok. För båda var det viktigt med quality time. 

Grejen med allt är att jag har så sjukt svårt att släppa allt och bara vara. Bara vara mig själv. Glad, påhittig osv. Så fort jag träffar henne så känns det som att mina tankar svävar iväg igen och igen. Till det att "hon vill inte ha mig" osv. Jag fattar att det knappast hjälper mig vare sig att må bättre eller att hon skulle vilja vara mer nära. Gaahhh.... total reboot skulle vara bra tror jag.

Hej TS!

Du beskriver situationen väldigt insiktsfullt. Därför har du också fått mycket bra svar från insiktsfulla personer på den här tråden. Försök att plocka ut det som känns mest relevant för just dig av kommentarerna för de andas både erfarenhet och verklig vilja till komma med förslag som för dig vidare.

Jag uppfattar saken så att Du fortfarande är kär i din hustru och ur den kärleken hämtas också lust och åtrå till din henne. Egentligen skulle er terapeut fråga henne vad hon önskar eftersom hon uppenbarligen tycker att dina begär efter henne sexuellt är besvärande. Vill hon i stället leva med en man vars agerande mer liknar den man kunde förvänta sig av bror till henne? Vill hon slippa att vara åtrådd från den man hon slagit samman sitt liv med? Det är den grundläggande frågan som hon åtminstone borde besvara för sig själv.
Om inte hon förstår att situationen är ett gemensam problem - du vill och behöver hennes närhet och hon vill knappast alls då kan ingen terapeut i världen göra något för att hjälpa till att ändra på er livssituation. Och den måste ändras!!! Du ska inte nöja dig med mindre. Ingen människa kan givetvis tvingas känna lust till någon annan men vill din hustru att ni ska ha ett liv tillsammans måste hon se detta som ett gemensamt problem. Det kravet kan du ställa och det finns ingen orsak att vika på den punkten. Men kräv inte bara, ställ också den öppna frågan "vad kan jag göra för dig som skulle kunna skänka dig större attraktion för mig?"
Men hon kan under inga omständigheter bestämma att du ska hålla tillgodo med det minimala sexliv som ni nu har.

Sätt en tidsgräns käre du på maximalt sex månader och ser du ingen attitydförändring då så ta upp frågan skiljsmässa med henne. I bästa fall betyder det ett uppvaknande för henne MEN gör det enbart om du är beredd att ta det steget. Hota aldrig med skiljsmässa, tala inte om det fortlöpande. Gör det bara vid ett tillfälle och är du inte nöjd med hennes reaktion (ge henne några dagar att tänka igenom sin egen roll som bakomliggande faktor till ditt samtal om skiljsmässa) då ska du gå. Om jag förstår saken rätt, med tonårsbarn, är Du fortfarande en man relativt ung man som kan gå vidare i livet. Den här situationen måste du ur även om priset blir högt. Det är ett löfte som du ska ge dig själv. Kom ihåg att det finns väldigt många kvinnor som är fina, kloka och kvinnliga i 40 - 50 årsåldern som längtar efter en ny kärlek. Tro mig för jag vet vad talar om samt mycket få bra män att konkurrera med.

Tack för svar och tankar.

Jag har tänkt tanken kring separation många gånger. Det är svårt såklart. Har en separation bakom mig sen tidigare med en kvinna som lämnade mig för en annan relation. Det gör väl också att jag räds skiljsmässa lite extra.

Jag vill ge detta en riktig chans. Ge henne och oss en riktig chans. Ska ta upp lite av det som skrivits ovan. Får se var det leder. I detta fallet menar hon att det är som om lusten stängs av och på. Och mest av då. Och att det troligen har att göra med mediciner etc. Det gör det extra svårt för mig. Det är om det stämmer ju inget hon kan påverka. Men som sagt, tack för råd och tips. Nytt parsamtal inom kort.

Ett tips i en såhär låst situation är att klargöra att du tänker inte göra några som helst sexuella närmanden på henne de kommande 4 veckorna. På så sätt kan ni komma närmare varandra utan att hon känner press på att du kanske vill ha sex. Pressen försvinner även från dig, du slipper undra om hon kommer att vilja eller inte.
Det viktiga är att det är uttalat ett visst antal veckor, inte att tiden bara går. Massera varandra, kramas etc men smek absolut inga erogena zoner, bara låt det vara helt ett tag. När man tar bort pressen har man en chans att slappna av och känna efter, inte bara försvara sig hela tiden.

Jag förstår att Du tvekar inför skiljsmässa mot bakgrund av att du redan har en sådan bakom dig. Men du kan också se det som en erfarenhet. Du vet att du kan komma vidare i livet efter en separation eftersom du redan gjort det. Jag skriver inte detta för att jag vill rekommendera ett sådant steg utan bara för att peka på att det finns kraft och hopp att hämta ur din erfarenhet OM du skulle bestämma dig för att ta det steget. Du har ju faktiskt redan tänkt tanken att lämna.

Du försöker med alla till buds stående medel att häva den här situationen. Därmed tar du ditt ansvar för ert äktenskap och framtid. Men vad gör din hustru mer än hänvisar till sina mediciner samt flummigt prat om att känna sig påhoppad och behöva försvara sig?  Vad skulle hon försvara sig mot? Sin makes vilja att ge och ta ömhet, närhet, sex?  Det kommer ju inte som någon överraskning att du önskar det. Det hade ni ju tidigare!

Med all respekt ? vet du dessutom verkligen att hennes mediciner kan sätta ned lusten hos patienten? Eller är det en bekväm utväg att förklara den uppkomna situationen?

Jag läser mellan raderna att du är lite rädd att ställa krav på henne och det är fullt förståeligt. Du vill inte förvärra en redan infekterad situation. Men kravlös kärlek finns egentligen inte ? och inte hos er heller. Kravlös kärlek har man bara till sina barn. Du tänker ju från och till på att lämna eftersom du inte får dina grundläggande behov i rimlig grad tillfredsställda i ert äktenskap. Du skriver också att du känner att din lust för allt detta avtar över tiden ? fullt förståeligt i så fall.

Vad jag undrar är vad terapeuten gör för att hjälpa er mer än att lägga huvudet på sned och se förstående ut samt efterfråga sig om läget? Har ni t ex fått några konkreta verktyg att arbeta med? Det finns ju bra sådana.

Det jag redan tror har hänt är att du medvetet eller omedvetet skickar signaler till kvinnor att du skulle kunna vara intresserad av någon form av relation. Det skulle också förvåna mig om du inte vid åtminstone något tillfälle uppfattat en positiv respons från någon kvinna samt känt dig uppmuntrad av detta?

Om jag får komma med ett förslag: Gör en handlingsplan över sex månader (inte längre) för dig själv men visa den inte din hustru. Åtminstone inte i förstone. Den kan omfatta fortsatta terapisamtal, resa till Kroatien, hitta på något tillsammans hela familjen, t ex en weekendresa. Givetvis allt beroende på vad er ekonomi tillåter. Lägg också in avstämningstidpunkter för hur äktenskapet utvecklar sig under dessa sex månader. Ställ upp ett antal saker som du ska ?mäta?. Hur många sextillfällen har det varit, har hustrun visat något som kan tyda på en förändring hos henne, vad i så fall? Osv. Detta är bra för det ger en tydlig överblick av läget i efterhand.

Gör dessutom en ?katastrofplan? som går ut på att visa vilka steg du ska ta om det blir så att du lämnar äktenskapet, både praktiskt och emotionellt. Jag tror att med en sådan plan ter sig inte det alternativet så skrämmande. Då vet du vad du ska göra både praktiskt och emotionellt. Bygg på erfarenheterna från den förra skiljsmässan.

När du är klar med detta går du till henne och ber henne berätta hur hon tycker att ni ska häva det svaghetstillstånd som ert äktenskap har kommit in i. Alltså inte om hon tror att det går eller inte utan hur hon vill att ni ska agera för att komma till harmoni även med sexlivet. Jag skulle inte nöja mig med svar som ?vad tycker du? för det vet du ju redan från din handlingsplan utan vad hon vill att ni gör. Då får du en tydlig värdemätare på om hon överhuvudtaget vill lösa situationen. Men pressa henne inte på besked för det leder ingen vart men vad du vinner är att du förmodligen får en tydlig startpunkt för de sex månader jag talat om tidigare ? även om du inte får något svar från henne och därmed tvingas se att hon är ointresserad av problemet ? vilket tyvärr mycket tyder på från dina trådar här på Familjeliv.

Jag är medveten om att detta är ett manligt sätt att ta i problem. Så finns det kvinnor som vill komma med alternativ på denna tråd så är i vart fall jag nyfiken på att få ta del av dem.

Att du ska känna att du har grepp på problemet även om du inte på egen hand kan lösa det ? det är åtminstone vad jag hoppas på. Fortsätt skriva och berätta hur det utvecklar sig snälla du. //

Ursäkta, det finns en hel del frågetecken inlagda i min test i förra tråden. De ska egentligen vara tankestreck. Jag skrev svaret i Word och det blev frågetecken av tankestrecken när jag kopierade in texten här.

Så gick ännu en vecka och också ett möte med parterapeuten. Vi har diskuterat lite själva hemma med. Det som är klart är att min fru också mår dåligt av allt. Hon skulle vilja känna mera och oftare. Jag erkände för henne och för terapeuten att jag var olycklig. Att min längtan efter fysisk kontakt och sex var svår eller omöjlig att bara bortse ifrån. Att jag är orolig för vad detta gör med vår relation. Att jag tappar mina känslor steg för steg. I ren självbevarelsedrift. Att kanske hon tappat sina känslor med eller håller på då vi ju inte har en nära fysisk kontakt. Vi pratade också om hur många andra par har liknande problem. Barn i småbarnsåldern, lite med tid, stress och så vidare. Jag vet inte om jag egentligen känner mig bättre för att jag tror att andra kanske också har det jobbigt eller tillochmed jobbigare. En annan tanke är att det är som att peta i det där såret man inte ska peta i. Ju mer vi pratar om det desto mer är jag rädd för att det egentligen minskar våra chanser då det blir så i fokus. Mötte en bekant som jag inte sett sedan länge. Hon tog i mig och det bara rusade i hela min kropp. Jag vet inte vad som händer. Är svältfödd och kan inte riktigt tänka klart. Är lite bluddrig nu känner jag men jag är trött, vill inte heller vara vaken. Sover jag så känner jag ingen ledsenhet. Kanske bättre i morgon. Ska skriva mer sammanhängande och är tacksam för fortsatta kommentarer eller stöd från andar som varit med om eller är med om liknande...

Okej.. med risk att det här blir långt... Du beskriver mycket bra TS en känsla som är svår att beskriva för någon som aldrig har varit där. Det kan vara svårt även för din fru att förstå hur du - egentligen - mår. Hur du i vaken i tankar vänder och vrider ert förhållande för att hitta en lösning. För helt klart finns det en viktig skillnad mellan dig och din fru - och det är att du längtar efter något som hon inte gör. Som du tidigare skriver:

...stå standby på något vis i händelse hon har lust. 
Hon behöver aldrig stå i standby för att vänta in din lust. Det du saknar - har hon i överflöd av. Hon vet att kärlek, närhet och sex finns väldigt lättillgängligt. Du visar för henne att du finns redo när hon känner att hon har lust. Men för dig - så är det precis detta du vill komma till. Du vill känna samma som hon gör av dig idag. Förmodligen vet hon att det är så det är. Förmodligen brottas hon med tankarna att hon borde visa mycket mer för dig att du är hennes sexpartner. Eller gör hon det? Tar hon för lätt på allting och tänker varför kan du sakna något som finns så mycket av hela tiden... Är det därför hon gör det så komplicerat. För att ett sexliv ska fungera så behöver man ge varandra näring hela tidern. Det räcker inte med att en vattnar. Ett bra sexliv är ingen tur utan en bedrift. 

Jag tror det är något som låser sig för henne. Det är något som hindrar henne till att du inte känner dig åtrådd av henne. Nyckeln kan vara att du gör något mer oväntat. Precis som du skriver så kanske du inte ska peta mer i såret. Jag vet precis hur det är. Man vill komma till en lösning - men lösningen kanske aldrig går att "prata" fram. Du har varit i alla vrår. Jag har varit i din sits och jag har fått mitt förhållande till bättre. Jag är inte där jag vill att vi hamnar men skeppet är dock vänt. 

Det du kan göra för att få till en förändring är att du säger till din fru att du vill inte gå till terapeuten mer. Du vill låta det va nu. Säg att du känner att det river sönder mer än vad det hjälper. Ett drastiskt beslut är att avboka rubbet. Kan kännas som en risk men kan vara helt rätt.
 
Ta inte ett steg tillbaka när det gäller sex utan femton. Öka däremot närheten. Lägg ditt huvud mot henne i soffan. Lägg försiktigt din arm om henne när ni är ute och går, var mer kramig men aldrig sexuell. Du måste visa för henne att du inte ger henne sexuella inviter längre, överhuvudtaget. Prata aldrig sex, föreslå aldrig sex eller påminn henne aldrig om sex. Om du lyckas med det så kommer hon tillslut hamna i tanken -"Vill han inte längre ha sex". Då har du kommit till ett delmål. När den tanken är planterad hos henne så kommer den inte vara lätt för henne att vifta bort. Hon kommer säkert ge dig några små små inviter och då ska du se detta som små test från henne för att se vart du står. Så det gäller för dig att inte falla för detta. Lyckas du stå emot rena sexuella beröringar eller till och med förslag om sex så är det bara bra i din situation. För hon måste komma lite ur balans. För nästa tanke som måste planteras hos henne är -"Kommer jag behöva anstränga mig för att få sex - gör jag något fel??" Målet är att hon måste inse att hon måste kämpa lite för att få sex och närhet från dig. Det är inte självklart längre för henne att du är redo bara för att hon säger, "Okej, ikväll kan vi ha sex.."   För som det är nu, är som att ge någon godis hela tiden. Fort godiset är slut så finns det mer godis tillgängligt hela tiden. Där är grundfelet. Tillgången måste minska enormt. Om du dessutom kan börja ta hand om dig själv på ett sätt. Framförallt träna, byta ut din klädstil, köpa någon ny doft mm så blir det effektivare. Allt detta ovan har jag gjort. Jag var i en väldigt frustrerande situation och hon var allt för medveten om det då jag påpekade det ofta. Jag sa flera gånger att det är jag som väntar in dig...osv. Sen insåg jag att jag behöver istället göra precis tvärtom. Jag började ta hand om mig. Lade på mer muskler vilket också stärkte min självkänsla. Ändrade stilen. Lade ner allt prat om sex, inga inviter eller tecken på att jag ville ha henne i säng - jag gick (och gör fortfarande) och lägger mig före henne - väldigt effektivt. Däremot är jag mer kramig och har ökat min närhet och närvaro. Efter en tid så vände det. Hon började undra vad som har hänt och saknade för första gången sex. Flera mål passerades där. 

Tack för svaren. 

Jag har ett par dagar tänkt en tanke som delvis stämmer med det du Andrew skriver i din kommentar. Att det för mig handlar väldigt mycket om att bygga min egen självkänsla utan hennes hjälp. Det skulle hjälpa mig dels i den nuvarande relationen men också om den skulle ta slut. Att försöka se detta tillstånd som en "möjlighet" eller ett incitament för mig att stärka mig själv. 

Det är ju nu ingen lätt sak. Jag tränar redan en del men tänkte börja vårda lite andra sidor. Vara mer med mina vänner, hålla mina hobbies igång mera och så vidare. Allt för att bygga upp mer av det som är jag och inte vara beroende av någon annans uppskattning för att känna mig som en egen och värdefull person.

Min fru har jobbat jättemycket nu i fem sex veckor då det varit en sådan period så det har varit lite dåligt med gemensam tid över huvud taget. Vi pratade lite nyligen och hon berättade att hon tyckte vi hade det ganska bra. Att det såklart kan bli bättre på samlivsfronten men att det i stort känns bra. Att hon också själv mår mycket bättre nu än på kanske 10 år. Hon har haft medicinska problem och nu har doseringar och annat landat på ett sätt som gör att hon känner sig både piggare och friskare och allt. Minus lusten då. Jag tänker att det troligen hänger ihop. Att de mediciner hon tar de facto pajar lusten även om det är de som gör henne pigg. Det står att läsa på tusentals ställen för övrigt och det vet hon om med. Tidigare har vi diskuterat doseringar etc men just nu har det spåret legat nere och när jag nämnder det blir hon pressad och som jag känner det arg. Hon säger också att hon kunnat börja skilja på oss två mera. Dvs att hon är hon och jag är jag. Om jag är ledsen så blir inte hon det nödvändigtvis. Det är bra tänker jag, att det inte är gränslöst. Jag skulle behöva bli bättre på det med. Men det jag möjligen känner är att hon också blivit lite kallare på sista tiden. En annan vanlig bieffekt av medicinerna men kan ju också vara en yttran av hennes nyfunna "självkänsla". 

Hur som helst. Jag har vänt på tankarna. Är inte lika paralyserad över en eventuell skiljsmässa. Har kollat ekonomi, boendealternativ funderat på logistik etc. Är inte skräckslagen över att det skulle ta slut. Samtidigt är det inget jag vill så jag ska såklart göra vad jag kan för att vi inte ska hamna där. Jag tänker ta dina råd Andrew och hur jävulskt jobbigt det än är tänka bort sexet. Jag är inte säker på att hon kommer reagera såsom du beskriver men även om hon inte gör det så kan jag bevisa för mig själv att jag klarar mig som jag är. Sen, efter det, kan jag i lugn och ro ta ett beslut om jag vill ha en relation eller inte. En relation som då kanske ser bättre ut än just för stunden.

Vem vet kanske denna prövning gör oss båda till bättre personer och starkare i vår relation till varandra? Det vore en riktig målgång. Men andraplatsen är inte så dum den heller, att bli en stabilare och mera trygg person i mig själv som känner att jag inte behöver någon annan för att vara lycklig. Det enda som jag inte vill det är att ge upp mig själv. Då har jag förlorat stort, men så ska det inte bli!

Precis som du skriver - oavsett hur det kommer gå så har du allt på att vinna eftersom du själv kommer stärkas. När man hamnar i samma negativa hjulspår år ut och år in så går det inte tro att det funkar med att lappa och laga. Det finns då inga snabblösningar. Det du behöver är att landa och starta om - det kan ta tid. Det vore inte rätt att säga att du ska behöva stanna upp för att vänta in din frus bortglömda lust. Ditt liv pågår nu. 

En annan bra sak du skriver är att du själv ger dig uppskattning istället för att vänta in från någon annan. Ge dig själv beröm och säg till dig själv att du är förbannat bra just nu. 

Ingen annan än du kan avgöra vad som är värt att prioritera främst i ditt liv, men när du har alla kort på bordet kan du själv välja utan att bli bitter när du senare i livet tittar i backspegeln.

Med största respekt för Andrews goda uppåt med sina tankegångar så tror jag inte på dem i fråga om den sexuella sidan.

Om hustrun äntligen skulle göra en invit till sex så finns det väl ingen orsak att dra sig undan. Att föreslå det är att lägga en alldeles orimlig börda på TS. Att hon skulle reagera med att vilja vara mer till lags verkar inte sannolikt. Snarare tvärt om skulle hon ta detta som skäl att tro att nu har maken tagit skeden i vacker hand och äntligen kommit på samma linje som hon själv. Hans intresse för ett aktivt sexliv har svalnat, problemet är därmed på väg att ebba ut.

Men det finns ett mycket viktigare skäl till att låta bli att spela ointresserad. Det är nämligen inte det som ett äktenskap går ut på!  Man ska inte känna sig föranlåten vara någon som man egentligen inte är. Hur ska man få detta att fungera, att låtsas vara någon annan? Vem blir lycklig av det? Att förvandla sig själv till total dörrmatta för att hoppas på att hustrun ändrar sig? Ter sig knappast som ett framgångskoncept.

Nej Aslan, Du har tydligt visat vem Du är och vad Du behöver få ut i Ditt äktenskap. Ärligt och uppriktigt samt tagit ansvar för att försöka lösa situationen med hustruns bristande intresse genom att ta professionell hjälp. Moget och rakryggat agerande. Tyvärr tycks inte terapeuten lyckas föra saken framåt så där kan jag instämma i Andrews idé om att lägga ned den vägen och avsluta mötena där. Ska den vägen trots allt fortsätta så är det nog nödvändigt att byta terapeut.  

Men nu är det faktiskt dags att ställa krav på hustrun. Att ta det faktum att maken inte är lycklig i sitt äktenskap med henne på fullt allvar. Som Du beskriver saken så tycks hon anse att Du ska hålla tillgodo med situationen som den är. Kan hon i så fall acceptera att Du har en kvinna vid sidan om äktenskapet? Hur tycker hon annars att Du ska agera för att bryta den här situationen där Du är olycklig i ditt äktenskap med henne? Vad ser hon att hon själv skulle kunna bidra med? I stället för teaterkonster med spelat ointresse för sex bör hustrun avkrävas besked om vad hon tänker göra för att hennes man ska vara lycklig tillsammans med henne.

Hustrun borde inse att det börjar bli bråttom nu att ta ansvar och agera för nu är processen hos hennes man ingång att lämna henne. När den får fotfäste går det oftast fortare än man anar.

Snälla, fortsätt denna tråd och skriv och berätta hur det går. Du har mina fullaste sympatier.

Hello.

Jag vill verkligen inte gå runt och låtsas vara någon annan. Det är inte hållbart. Just nu är det inte heller funkis med att trycka på heller. I alla fall inte mer än under de stunder vi sitter med terapeuten. När vi pratar hemma så blir det bara svart och tar stopp. Jag har sagt till min fru att jag inte vill skilja mig men kanske måste då jag inte heller kan vara olycklig. Det är nog ganska tydligt för henne vad detta handlar om.

Min tanke med att stärka mig själv går ut på att jag ännu inte har styrkan att säga hej då. Inte på riktigt. För att inte bara bluffa så måste jag tro på mig själv mer. Skulle hon mot all statistik plötsligt ta initiativ till sex kommer jag inte säga nej men jag behöver få undan mina molande tankar kring det. Tankar som gör mig svagare och som troligen försämrar chanserna med då jag i de stunderna blir hängig och sur och bara vill gå undan. Jag behöver vara mig själv, dvs vilja ha min fru och mitt äktenskap men också vara en person utan allt det. Jag kan inte bryta upp innan jag hittat mig själv om ni förstår.

De senaste tre dagarna har jag gjort saker jag tidigare inte ägnat tid åt så mycket. Jag har varit mer i nuet, inte oroat mig för framtiden. Jag har redan fått lite mera kraft. Sen är det svårt såklart. På fredag ny tid för samtal. Jag kommer inte säga att jag ändrat mig. Jag kommer säga att jag står kvar. Att jag verkligen vill ha allt en relation ska vara. Det som kommer skilja från förra gången är att jag inte som förra gången kommer ursäkta mig eller ta på mig något som inte är mitt att bära. Gränserna blir tydligare. Vi får se vad det ger.

Att TS skulle backa från sexinviter menar jag bara då TS inte är säker på om frun gör inviter för att hon vill och längtar eller för att hon måste. Om man tänker sig in in TS frus situation just nu...;  knulla och visa åtrå annars skilsmässa! Visst det är att hårdra det hela men pressen kan aldrig vara större än vad den är just nu. Samtidigt skriver TS att han är inte stark just nu att lämna - han har inte styrkan att säga hej då. Den bygger han nu upp. Det gör förmodligen inte frun. Han går stark ur det här oavsett. Jag klandrar honom inte utan jag tycker det är rätt att ta tag i situationen nu istället för att vänta men mentalt så kommer han vara mer förberedd på en skilsmässa (jag utgår från det jag läser). 

Att istället göra något drastiskt kan "turn the table" på hela situationen. Eftersom frun är väl medveten om läget - så tror jag mer på att stanna där. Att inte nämna sex och göra mer inviter ger inte sken om att TS har insett att ett aktivt sexliv har svalnat. Det har istället skapats en dold agenda där frun har ett ansvar som hon är väl medveten om. Budskapet om att TS vill till en förändring kan aldrig vara tydligare än vad den är nu då de sitter hos en terapeut och pratar om sitt äktenskap som blivit olyckligt. Men jag tror inte att förändringen kommer över en natt. Jag tror inte denna terapeut kommer lyckas få frun att inse mer. Som jag skrivit tidigare - nu har de varit i alla vrår, korten ligger på bordet och budskapet är lämnat. Vad kan han mer göra än vänta på fruns nästa drag? För mig vände jag mitt förhållande genom att vara "mer" i vardagen,finnas mer. Gjorde mer upptåg som boka teater, bio, föreställningar eller bara små utflykter. Blev mycket mer kramigare och mer närvarande på henne. Lade bort all press på sex och tog aldrig mer diskussionen till ytan. Tillslut så tog hon tag i detta själv men de små försöken hon gjorde innan det verkliga försöket såg jag "igenom" och lede det istället till massage eller bara kramas. Det var ju inte så att jag knuffa undan. Jag tror mer på att att nu säga till frun i stil med att vi vet var vi står nu och hur vi båda känner. Vi behöver in den här terapeuten mer.

Jag tror jag schabblade. Har hållit mig cool och byggt det egna jaget så gott det går. Sen hamnade vi i en diskussion vid bordet. Hon pressade mig och till slut sa jag att jag inte känner att jag kan prata med henne om alla mina tankar och känslor. För jag är rädd att såra henne. Hon pressade vidare och till slut sa jag att jag tycker det är skitjobbigt att gå runt och trycka undan en massa lust och kärlek och att det påverkar mig. Ibland så att jag blir fjärr eller sur. Diskussionen fortsatte och det gick som det brukar. Hon blir arg för att hon känner att det handlar om hennes lust hela tiden. Jag lackade ur till slut och sa exakt vad jag tänkt länge och det är att om hon nu bryr sig om detta och inte kan prata med mig om det så får hon väl gå i enskild terapi. Jag menar jag gör det för att hantera mina problem. Hon kunde ju också kolla med gynekologen som hon hade tid hos men inte gått till. För att följa upp det med. Samt kolla med läkaren om sina mediciner. Allt detta Var sånt som fanns på agendan förut men sedan ett halvår har det bara fallit bort. Som att hon kör ett strutsbeteende. Och att det ska hjälpa.

Jag vet inte men det känns som att vi passerade en gräns av något slag. Att saker sades som kanske inte borde sagts. Nu har vi ju verkligen petat i såret. Det var kanske fel men jag kunde bara inte hålla tyst när hon frågade och frågade...

Känns sjukt uppgivet nu. Ska fortsätta med min plan. Att stärka mig själv. Men just nu tror jag ärligt talat att detta inte kommer hålla.