Har ni brutit och sen hittat tillbaka till varandra? Berätta!

Usch. Låter inte bra. Men ni hade iaf inga barn ihop va? Då kam du ju klippa på riktigt och tillslut komma över. Även om jag fattar att det könns som ett h-vete nu

Mitt ex är ju rädd. Eftersom jag är den som svikit honom. Men jag vill ju inte vara sån längre och har helt rent mjöl i påsen sen det tog slut för 2.5 år sen. Har väntat (och gör ffa) och är tålmodig...

Om ditt ex fortsätter svika/ljuga o leta nytt villebråd klarar du dig bättre utan honom... Du förtjänar nån som värderar dig högt och respekterar dig.

Jag vet inte om det där med "no contact" är det bästa om man vill ha tillbaka någon som lämnat en. Tror det fungerar bättre med män för vi män vill ofta erövra tillbaka. Men när det gäller kvinnor tror jag det är bättre att man finns där på något sätt. Visar att man tänker på dem. Påminna dem om vad det var de älskade en för en gång i tiden (inte med ord men genom att vara omtänksam etc).  

Jag träffade En kille för ca 18 månader sen. Jag föll pladask. vi sågs och hade det underbart. vi hade bestämt in en träff, men vi var tvugna och vänta 4 veckor pga avstådet och hans jobb. veckan innan släpper han en bomb " han orkade inte". mitt hjärta brast! fyfan va jag ogillade den kille, lång lång tid! jag försökte förneka alla känslor och stängde av helt. vi tjafsade m.m. och bröt kontakten. efter ca 6-8 månader började vi skriva igen, sen dess har han jagat mig! jag har träffat 2 st efteråt men det har aldrig känts rätt. han har alltid funnits kvar i mitt huvud. vi skrev för någon vecka sedan och vi båda känner att det ska vara vi. han har förklarat att han mådde dåligt under tiden vi sågs men att han mår mycket bättre idag. det enda han vill nu är att vi ska satsa på varandra! vi har inte setts än men jag längtar så! att få vara i hans armar igen, hans kramar, hans pussar, hans närhet. helvete vad jag saknar honom! Ska bli så kul att få träffa han igen, och denna gång hoppas jag att det går mycket bättre! detta är mannen jag vill leva med. jag har aldrig kännt så här för någon innan, det är så spännande!

När jag var omkring 11 år (sommarlovet mot årskurs 5?), såg jag på stan en oerhört snygg kille med röd keps. Hans namn visste jag då ej, men det dröjde inte länge tills jag fick reda på det. Och han låg 1a på snygglistan(mogen man var..haha)!.. det dröjde dock tills jag var 14 innan jag vågade fråga den 2 år äldre snygga killen om en dejt. Han svarad Ja. Vilket blev en kväll med film och kyssar. Inget mer. Dock, blev det inget förhållande mellan oss då jag bara ville bevisa att jag kunde få vem jag ville. (Ja vet, jag var mogen i tonåren). Men så blev jag 17 år, och var på fest. Han var där med. Och vi strulade igen. Inga gnistor tändes, men dagen efter bad han om en dejt . Jag var i det stora singel så tackade ja. Det tog 1.5 månad innan jag bevis kär....

7 år senare (2012) hade vi två barn och var förlovader. Men han blev arbetslös och ekonomiska svårigheter gjorde att vårt förhållande tog stryk. När han väl fick jobb och vi flyttade till en ny stad och ekonomin ordnade upp sig gjorde jag slut. Han ansåg att vi hade det bra. Medan jag ansåg att problemet mellan oss var mer än bara ekonomiska.

Jag minns den dagen jag flyttade till en lägenhet att jag skrek inombords -nej vad fan gör jag! Men samtidigt sa en bit av mig, att det var detta jag behövde. Man kan väl inte vara ihop hela livet om man möts som unga ?

3 veckor senare började vi ses igen. Han mådde dåligt . Han började visa nya sidor. Bättre sidor. Jag började inse ett och annat. Men så gick hans föräldrar bort i samma veva .. vilket gjorde att jag där och då bestämde mig att "hos denna man ska jag alltid vara. I vått och i torrt".

Efter 6 månader flyttade vi ihop igen . Och vi har som sagt jobbat mkt för vårt förhållande vilket också givit resultat.

Idag. Snart är det 11 år sedan vi blev tillsammans. Sedan i hittat tillbaka 2012 har vi gift oss. Jag har utbildat mig. Och som sagt barnen ser ut att få den uppväxt jag alltid drömt om. Det som avgjorde för oss var nog att han ändrade på han mindre charmiga sidor och jag helt enkelt beslutade mig för att det är han och ja. Mot allt. Oavsätt vad.

Vi var separerade i tre år, började sedan dejta, blev ett par. Insåg snabbt att det aldrig skulle skett. Man separerar ofta av en orsak. Efter drygt 1 år tog det slut igen...

Blev bara så glad att läsa om er va tvungen att skriva det.

Hej!

Alla som skrev i tråden och speciellt TS. Hur har ni det nu? Vad har hänt sen sist?

Jag vet absolut inte bäst och säger inte hur man ska göra.
Mer än att man ska göra det som man själv må bra av, är det slut och man vill ha lite kontakt i hopp om att det ska bli något, så ska man ha det...men man får vara beredd på att det kan svida nått så in i helvete...

Vill man inte ha kontakt, ska man klargöra det för den andra, klipper man så klipper man och det ska båda acceptera..

Jag har försökt med både det ena och det andra men för min del funkar det bäst med att klippa helt....visst är det kul att få ett oväntat sms av sitt ex kanske, men det ger också nya förhoppningar om något helt i onödan, eller nya frågor man vill ställa som man inte får svar på .....

Med senaste personen som jag förvisso inte blev tillsammans med var det lite samma sak, vi bröt men stötte på varandra titt som tätt så det blev liksom knas hur vi än gjorde.
Båda vill, men vi är inte på rätt plats i livet just nu, det är bestämt att ta tag i våra liv, ha lite kontakt som stöttning och 100% ärlighet, blir det jobbigt så backar vi ifrån varandra....vad det blir utav det vet jag inte, hon har lite mer att ta itu med än vad jag har, så skulle det bli så att känslorna svalnar och det dyker upp någon annan så kommer jag berätta det.....så är ingen skada skedd....

Ja. Nu är det ombytta roller. Exet som vill och jag som tvekar. Fick nog helt enkelt. Kände att jag hade tappat bort mig själv. Kände att jag var öppen för andra... Kände att det konstiga/destruktiva som jag och exet haft inte kunde fortsätta... Blev tillslut en besatthet för mig, få tillbaka exet, tror jag. Mer än en önskan.

Men trots att jag tvekar och funderar mkt så har jag och exet en mkt fin vänskapsrelation nu, äntligen, som kanske är början på något... Om jag vågar. Är så rädd att såra honom igen om några år. Rädd att falla tillbaka i de bitar som varit jobbiga mellan oss. Skulle kännas som ett sånt stort misslyckande.

Sjukt ändå. Att jag ville flera år och nu vill han mer än jag....

Hittade den här tråden idag, och väcker väl lite liv i den då ????.

Mitt ex och jag separerade för ungefär ett halvår sen. Han träffade ganska snabbt en ny, men har inte släppt mig. Han kontaktar mig då och då, och vi har även setts några gånger. Han säger att han planerar göra slut med sin nya, och att han vill göra ett nytt försök med mig. Det har han sagt i två månader nu, men det händer inget.

Äntligen börjar jag inse att det inte kan bli vi igen. Så mycket är förstört, det är oreparerbart. Dessutom är jag less på alla hans tomma ord. Han är ett asshole!

Vilken befrielse det ändå är att ha kommit till den här slutsatsen! Jag har hoppats på att det ska bli vi igen, men nu vill jag inte det längre! NU kan jag gå vidare, och hoppas att jag blir kär igen nångång ????.

Inför därmed NC med exet, för alltid!

Varför vill alla inklusive ts ha sina ex tillbaka?

Försökte följa diskussion plikttroget men blev irriterad på hur svaga och osäkra de flesta är....

Varför ingen av er vill gå vidare, ge er en chans att vara lyckliga på egen hand och oberoende av karlar som dumpar er när det passar de och tar er tillbaka när det passar.....

Och i ärligheten namn!

Bli kär igen!?

I en snubbe som fått en aha upplevelse och gick sin väg ?

Jag skiljt mig för 3 år sedan. Efter 1 år berättade mitt ex att han ville ha sitt gamla liv tillbaka, mig och familj.

Den strategi fungerade inte på mig.....

Jag har ett bra och mycket roligare och enklare liv på egen hand. Barnen trivs och jag är en helt ny kvinna.....

Han - en bitter och tråkig man som fortfarande letar efter meningen med livet.....

Jag kommer inte läsa i det forum igen, ingen idé att ni slösar bort er dyrbara tid genom att svara.....

Lycka till. Ni är starkare än ni tror mer eller utan män!

Hej.

Jag och min sambo hade varit tillsammans 6-7 år. 2 småbarn och allt blev tråkigt. Jag fick nån kris och gjorde slut med honom. Trodde att jag skulle få roligare utan honom och se vad som fanns utanför förhållandet.

Började dejta en annan kille men tröttnade rätt fort.

Jag och min kille (då ex) räffades ofta och gjorde saker med barnen eller åt middag. Bråkade aldrig utan höll sams och pratade varje dag om barnen.

Sen efter 7 månader så kändes de rätt igen. Jag insåg att jag ville ha honom men tror ändå den pausen va väldigt nyttig för oss. Man får ny syn på förhållandet och inser vad som faktiskt är bra och att man känner varann så otroligt bra.

Hade önskat en solskenshistoria men kommer aldrig att ske. Inte sett mitt ex sedan jag konfronterade henne angående otrohet. Hade önskat att hon insåg sitt fel och att jag hade kunnat ta mitt eget beslut!

Grattis till alla er som tror på varandra och jobbar för det.

Hoppas jag får en fin historia som vissa härinne. Min sambo sen 6 år tillbaka lämnade mig för 1 månad sen. Vi skulle gifta oss i sommar men helt plötsligt började hon få kalla fötter och samtidigt fått känslor för en kille (vi är båda tjejer/gay) och då valde hon att lämna. Hon sa att hon kände press över att skaffa barn också. Jag sa till henne att vi inte behöver göra nånting av det men hon sa nej ändå. Mycket märkligt då killen hon är kär i har 2 barn och det verkar okey fastän barn skrämmer henne...

Jag har bönat och bett om en ny chans att ändra på det hon saknade men det är ett nej. Och hon har sagt att vi säkert kan få det fantastiskt men inte på ett bra tag. Hur lönge ska man vänta? Hon blir ju mer och mer kär i den killen. Vi har fortfarande kontakt med varandra men inte mycket, hon skriver oftast först. Vet inte vad man ska ta sig till längre. Har absolut inga vänner för de jag känner här i hennes hemstad är hennes vänner och de har inte direkt hört av sig...

Jag och mitt ex bröt då han har för mycket bekymmer med sig själv just nu för att klara av en relation.

Men någonstans hoppas jag att han ska reda ut sig själv och höra av sig framöver. Jag känner på mig att vi inte är klara med varandra.

Men jag tänker inte gå och vänta.

Vad gör man om det är tvärtom och exet som infört NC?

Han gjorde slut och vi bestämde bägge att inte höras på ett tag och vi gjorde så. Sen hörde han av sig och ville vara vänner men jag sa att nej jag klarar inte det än. Det dröjde flera mån och vi sprang på varann av misstag. Pratade lite och han sa att det kändes bra och att han älskade mig. Sen ångrade han sig och sa dagen efter att han inte var kär utan det var bara som vänner (Vi hade inte sex utan kysstes bara).

Jag blev rätt desperat och skrev mess... men insåg sen att det var dumt. Fick nåt slags inre lugn och sa att det är helt ok för mig att vara vänner. Då säger han plötsligt att han inte klarar att vara vänner än och att han behöver en tid av no contact! Jag svarade att visst om han behöver det så ok och då skrev han att jag var så fin och omtänksam. Sen har vi inte hörts och det var 3 dagar sen. Hur ska jag tänka och hur tänker han?

Lyfter denna tråd.Vill höra alla positiva slut. 
Är separerad från min fru sen 10 månader nu.
Vill bara att hon ska komma på tanken att ha familjelivet tillbaka. Går det att hitta tillbaka efter så lång tid?