trasig pga av familjeliv
Hej. Jag behöver ventilera mig- jag blev i somras sambo med en kille jag föll handlöst för. Han berättade att han hade barn. Då hade jag redan flyttat in.. De kom ibland o stannade inte alls länge. Sen blev det varanna helg och det köndes trevligt o jag kände att barnen tyckte jag var okej. Efter de varit varannan helg några gånger så kommer sambon hem efter att ha lämnatdem, och berättar att från o med nästag gång är det varannan vecka. Jag bad om att få bli särbos, men då ville han göra slut. Jag blev rädd och kände mig illa till mods men, vill att killen ska må bra o få ha sina barn och få sin pappa så mkt som de vill.
Jag flyttade från min stad, gbg, till en superliten stad för att va med honom. Bara det kändes då, och känns fortfarande, som en super omställning. Inte ha några vänner. Ett nytt jobb för att bidramed pengar( men vill gärna jobbamed det jag är utbildad till egentligen men finns ingen chans just nu. )
Och så barn på det.
Jag berättade att jag önskat att han frågat först, eller kanske fortsatt med varannanhelg tills jag o
Barnen lärt känna varandra. Eller låtit mig flyttat till eget.. Jag blir mer o mer neråt. Jag var en sprudlande tjej o kände att jag hade framtiden framför mig. Sambon pratademycket om resor o att vara spontan. Men det livet som han pratade om är ju aabsolut inte det han/vi nu lever.innan hade han barnen sällan, men han kände att han nu när han träffat mig o vill ta det lugnt, kan ta chansen o vara den pappan han vill vara..
Jg bara önskar han hade förvarnat mig.
Jag har inte varitfförtjus i barn. Jag är dock jättebramed barn o de trivs med mig. Men ibland mår jag så dåligtatt jag måste ta en lång ddusch, eller gå o lägga mig i ssovrummetför att deppa o fundera på hur jag vill ha mitt liv. För det är inte det jag vill ha. Det var inte det här min sambo pratade om när vi dejtade.
Samtigt är det super mysigt, men jag blir bara mer neråt. Jag börjar bli bitter. Ibland närjag är ledig kan jag inte bara ta en svängpå stan för vi bor på vischan o har bara en bil.
Jag är inte mig själv längre. Jag är helt annorlunda..
Lämna eller stanna.. Jag tror särbo skulle vara lösningen. Men han tycker det är bättre o göra slut isf... Jag har offrat allt, min stad, min karriär, familj och vänner. Jag får inte åka o besöka tjejkompisar för han är rädd att jag ska vänstra (!??) jag förinte åka hem till min andrahemstad till pappa o andra vvänner heller. Känner mig instängd o att jag fått anpassa mig helt o hålletför en person.. Vi pratar om det men ddet går liksom intein. O vadkan man göra åt ssaken? Familjeliv är ju familjeliv. Jag har dock inte valt detta själv FFrån allraförsta vbörjan. Frustrerad ofta över detta. Tycker de är goa ungar o vi har kul men inom mig har det brustit...
Vet inte vad jag ska göra... ?:((