När är det rimligt att bonusbarn får egen nyckel hem?
När bör barn få egen tillgång till hemmet själv?
Jag känner mig så jävla kluven VILL INTE att dom kommer när dom vill och bara träder in i mitt hem när jag inte är hemma..
-
-
Svar på tråden När är det rimligt att bonusbarn får egen nyckel hem?
-
Eller när man vill att barnet (tonåringen) ska sköta vissa saker själv (ex plocka fram något att äta ur kylskåpet) och då får kastat i ansiktet att "om du inte bryr dig om mig tillräckligt för att laga mat åt mig så åker jag hem till mamma istället" och barnet åker och mamman nån timme senare skickar ett argt sms för att barnet inte får mat och om du inte lagar mat åt barnet i fortsättningen så vill barnet inte bo/hälsa på hos dig mer.Brumma skrev 2015-01-22 20:12:24 följande:Problemet är om man har barnen såpass liten tid (eller har såpass lite inflytande över dem) att det ändå inte händer ngt... när man pekat på kylskåpet eller påpekat att man får fråga om det är ngt och det händer för tjugonde gången så blir man ganska trött och irriterad...
Vi har försökt få bonus att fråga om saker, be om saker hon vill ha osv i över tio ÅR! Det hjälper inte för hon bor med sin mamma och där behöver hon inte glra dessa sakerna - vilket gör att det känns som om man kör huvudet i en vägg... När hon bott hos oss en månad på sommaren börjar hon bli mer ansvarstagande och pratar om det är ngt.. sen åker hon hem och allt är bortkastat...
Min förhoppning är att hon kommer minnas en del när hon flyttar hemifrån ändå... även om det verkar kört för tillfället...
Det är väldigt svårt att uppfostra barn när man har deras andra förälder emot sig. -
Hehe, vad dramatiskt!Anonym (awa) skrev 2015-01-23 10:37:08 följande:Eller när man vill att barnet (tonåringen) ska sköta vissa saker själv (ex plocka fram något att äta ur kylskåpet) och då får kastat i ansiktet att "om du inte bryr dig om mig tillräckligt för att laga mat åt mig så åker jag hem till mamma istället" och barnet åker och mamman nån timme senare skickar ett argt sms för att barnet inte får mat och om du inte lagar mat åt barnet i fortsättningen så vill barnet inte bo/hälsa på hos dig mer.
Det är väldigt svårt att uppfostra barn när man har deras andra förälder emot sig.
Det där hade fungerat som ett redigt köttben för mig, jag är genuint intresserad av tonåringars resonemang kring den där typen av saker. Hur kom det sig att hen kopplade ihop den uteblivna handlingen från din sida med att du inte skulle bry dig om hen, tror du? Bryr du dig om tonåringen? Bryr sig tonåringen om dig? Har ni någon egen relation er emellan? Är du ung?
Du nämner uppfostran. Jag vet inte hur länge du varit med i bilden (det har ju förstås också betydelse), men med äldre barn och ungdomar så tror jag att man bör ha en annan strategi än att försöka uppfostra dem. Man får vara lite finurlig för att få dem med sig, helt enkelt. -
Då hade jag sagt varsågod gå du till mamma.Anonym (awa) skrev 2015-01-23 10:37:08 följande:
Eller när man vill att barnet (tonåringen) ska sköta vissa saker själv (ex plocka fram något att äta ur kylskåpet) och då får kastat i ansiktet att "om du inte bryr dig om mig tillräckligt för att laga mat åt mig så åker jag hem till mamma istället" och barnet åker och mamman nån timme senare skickar ett argt sms för att barnet inte får mat och om du inte lagar mat åt barnet i fortsättningen så vill barnet inte bo/hälsa på hos dig mer.
Det är väldigt svårt att uppfostra barn när man har deras andra förälder emot sig.
-
Jag gillar verkligen dina inlägg i denna tråden och tycker det verkar som ni verkligen fått ihop ett fungerande liv med alla ungar.Påven Johanna skrev 2015-01-21 17:46:12 följande:Jag blir aldrig upprörd av något någon skriver till mig på Familjeliv. Jag känner mig inte påhoppad heller, jag diskuterar bara och det tycker jag om att göra.
Men, detta fungerar nog också för att ni litar på ungdomarna och kan lita på dem. Verkar inte som de är typen som säger till föräldrarna 'jag sover hos den andra' och sedan drar på fest den fått nej till. Jag skulle också vilja veta att barnet kommit hem säkert på kvällen så det inte hamnat i trubbel, om barnet/ungdomen då kunde välja fritt mellan mig och pappan så måste de meddela varje kväll oss båda var de sover. För oss är det bra samarbete men mina veckor har jag ansvaret och pappans veckor har han ansvaret, men vill mina barn inte äta eller sova här på mina veckor måste de meddela och faktiskt fråga om lov, vi kan ha planerat in saker med kort varsel. Att ha lite koll på att de äter middag är behövligt med ena barnet då det har lite tendens till ätstörning, jag och hon skulle aldrig fixa friheten ni har till era barn kring middagsmaten. Nu är de yngre, 12 & 14 år så det kan naturligtvis ändras mycket de närmaste åren. -
Ni som bor i hem där ni bestämt att barnen endast är välkomna under de dagar som är överenskommet o möjligtvis om de hör av sig ingod tid innan - har dessa barn nyckel under de dagar o nätter som de får vistas i ert hem?
-
Sambons barn har nyckel här som inte tas med till mamman.Anonym (Hol) skrev 2015-01-23 16:07:21 följande:
Ni som bor i hem där ni bestämt att barnen endast är välkomna under de dagar som är överenskommet o möjligtvis om de hör av sig ingod tid innan - har dessa barn nyckel under de dagar o nätter som de får vistas i ert hem?
-
Om min bonus mår dåligt (vilket hon gjort ett tag) så är vårt sätt att fråga, prata och försöka få henne att öppna sig. Jag har försökt, pappan har försökt och vi har även föreslagit att hon kan prata med ngn utomstående tex bup -"med eller utan förälder. När vi försöker få henne att berätta vad som är fel så slutar hon komma hem till oss, hon svarar inte i telefon eller på mail/sms. Hon läser inte ens vad som skrivs.Påven Johanna skrev 2015-01-23 11:30:25 följande:Hehe, vad dramatiskt!
Det där hade fungerat som ett redigt köttben för mig, jag är genuint intresserad av tonåringars resonemang kring den där typen av saker. Hur kom det sig att hen kopplade ihop den uteblivna handlingen från din sida med att du inte skulle bry dig om hen, tror du? Bryr du dig om tonåringen? Bryr sig tonåringen om dig? Har ni någon egen relation er emellan? Är du ung?
Du nämner uppfostran. Jag vet inte hur länge du varit med i bilden (det har ju förstås också betydelse), men med äldre barn och ungdomar så tror jag att man bör ha en annan strategi än att försöka uppfostra dem. Man får vara lite finurlig för att få dem med sig, helt enkelt.
Mamman säger att vi inte skall bry oss, att det är bättre att låta det vara o att vi bara ska vänta ut det.. Vi skall inte ställa några krav eller ifrågasätta. Allt skall vara på bonus villkor och vi vuxna samt hennes syskon skall anpassa sig efter henne. Detta är alltså uttalat från mamman.
. så du kan ju kanske tänka dig mammans reaktion på att bonus surar för att hon får plocka ihop sin egen tvätt här... Hon slipper "slipper" helt sonika åka hit.. -
Ja, jag känner ju inte din bonus och vet mindre än ni vad som felas henne. Men rent generellt så kan det ju ibland vara bra att "vänta ut" saker, eller i alla fall sänka kraven - även om de kanske tycks låga redan från början - och i stället underlätta för den som mår dåligt. Men hur det än står till med den saken i just ert fall så är det förstås helt omöjligt för en hel familj att helt anpassa sig efter den som mår dåligt.Brumma skrev 2015-01-23 16:26:02 följande:Om min bonus mår dåligt (vilket hon gjort ett tag) så är vårt sätt att fråga, prata och försöka få henne att öppna sig. Jag har försökt, pappan har försökt och vi har även föreslagit att hon kan prata med ngn utomstående tex bup -"med eller utan förälder. När vi försöker få henne att berätta vad som är fel så slutar hon komma hem till oss, hon svarar inte i telefon eller på mail/sms. Hon läser inte ens vad som skrivs.
Mamman säger att vi inte skall bry oss, att det är bättre att låta det vara o att vi bara ska vänta ut det.. Vi skall inte ställa några krav eller ifrågasätta. Allt skall vara på bonus villkor och vi vuxna samt hennes syskon skall anpassa sig efter henne. Detta är alltså uttalat från mamman.
. så du kan ju kanske tänka dig mammans reaktion på att bonus surar för att hon får plocka ihop sin egen tvätt här... Hon slipper "slipper" helt sonika åka hit..
Det finns ju ungdomar som går igenom riktigt jobbiga tonår, och för dem är det nog extra olyckligt när det inte funkar på ett bra sätt mellan alla vuxna.
Hur skulle du vilja att ni bemötte henne? Har du tankar runt vad du tror skulle fungera och upplever att de idéerna och strategierna omöjliggörs av mamman? -
Nej, de är inte den typen. Men de är trots det alla väldigt olika varandra och vi är ju som sagt två familjer som migrerat ihop, ändå funkar det helt friktionsfritt och har alltid gjort.Anonym (Anna) skrev 2015-01-23 12:18:06 följande:Jag gillar verkligen dina inlägg i denna tråden och tycker det verkar som ni verkligen fått ihop ett fungerande liv med alla ungar.
Men, detta fungerar nog också för att ni litar på ungdomarna och kan lita på dem. Verkar inte som de är typen som säger till föräldrarna 'jag sover hos den andra' och sedan drar på fest den fått nej till. Jag skulle också vilja veta att barnet kommit hem säkert på kvällen så det inte hamnat i trubbel, om barnet/ungdomen då kunde välja fritt mellan mig och pappan så måste de meddela varje kväll oss båda var de sover. För oss är det bra samarbete men mina veckor har jag ansvaret och pappans veckor har han ansvaret, men vill mina barn inte äta eller sova här på mina veckor måste de meddela och faktiskt fråga om lov, vi kan ha planerat in saker med kort varsel. Att ha lite koll på att de äter middag är behövligt med ena barnet då det har lite tendens till ätstörning, jag och hon skulle aldrig fixa friheten ni har till era barn kring middagsmaten. Nu är de yngre, 12 & 14 år så det kan naturligtvis ändras mycket de närmaste åren.
Jag litar på dem. Jag litar på dem så till vida att de gör sitt bästa i varje given situation. Men jag har också genom åren berättat för dem att jag vet om hur många situationer det finns där det kan vara svårt att stå emot, svårt att vara rak, svårt att fatta ett bra och snabbt beslut, svårt att hela tiden stå upp för sin egen person och så vidare. Allt det där har vi pratat mycket om eftersom jag tycker att det är orättvist att bara lita på dem. Det kan bli en tung börda. Man måste som förälder skapa bra förutsättningar för att det ska gå att lita på dem också. Man måste hjälpa dem. De har alltid fått veta att de kan känna sig helt fria att skylla på mig. De har också alltid haft med sig att de inte måste lösa allt själva och heller inte gå omkring och bära på saker bara för att de tror att jag ska bli arg på dem. Att jag inte skulle bli arg har jag däremot aldrig lovat dem, för det hänger ju på vad det handlar om, men jag har förklarat för dem att sådant man går och bär på själv kan ta sig för stora proportioner och bli väldigt ångestladdat. Jämfört med det är ju en arg mamma/bonusmamma en väldigt mycket mer hanterar sak.
Men visst, jag blir sällan arg. Skäller aldrig men pratar mycket. Jag känner alla deras kompisar och har alltid gjort, jag har valt att hålla alla väldigt nära mig eftersom det har skapat en transparens som är trygg för alla att ha.
-
Nej! Ingen egen men nyckel utlagd.Anonym (Hol) skrev 2015-01-23 16:07:21 följande:
Ni som bor i hem där ni bestämt att barnen endast är välkomna under de dagar som är överenskommet o möjligtvis om de hör av sig ingod tid innan - har dessa barn nyckel under de dagar o nätter som de får vistas i ert hem?
Så svaret är ja/nej. -
Jag ser av ditt svar att jag uttryckte mig lite otydligt :) det är inte jag, bonusmamman som fått det här kastat i ansiktet utan barnets pappa. Jag har bara varit med i bilden 3-4 år och skulle faktiskt inte drömma om att försöka uppfostra den här tonåringen :) trots att jag inte är särskilt ung utan har egna barn som snart är tonåringar de med. Än så länge satsar jag mer på att försöka skapa och förbättra relationen mellan mig och tonåringen.Påven Johanna skrev 2015-01-23 11:30:25 följande:Hehe, vad dramatiskt!
Det där hade fungerat som ett redigt köttben för mig, jag är genuint intresserad av tonåringars resonemang kring den där typen av saker. Hur kom det sig att hen kopplade ihop den uteblivna handlingen från din sida med att du inte skulle bry dig om hen, tror du? Bryr du dig om tonåringen? Bryr sig tonåringen om dig? Har ni någon egen relation er emellan? Är du ung?
Du nämner uppfostran. Jag vet inte hur länge du varit med i bilden (det har ju förstås också betydelse), men med äldre barn och ungdomar så tror jag att man bör ha en annan strategi än att försöka uppfostra dem. Man får vara lite finurlig för att få dem med sig, helt enkelt.
Och pappan bryr sig självklart om sin tonåring och tonåringen bryr sig om pappan. Men... barnets mamma accepterar inte att vi har våra regler hos oss. Det har hon sagt både till barnen och till barnens pappa och visar genom sitt beteende (arga sms och mail till pappan framför allt).
Min uppfattning är att mammans skitsnack om pappan och pappans regler gör det svårare för pappan att få barnen att lyssna. Kanske de t o m blir osäkra på om han älskar dem. Fast jag vet att han säger det till dem och även jobbar för att visa det. Jag tror också att den här tonåringen använder argumentet "då flyttar jag till mamma" för att det brukar funka, det brukar få pappa rädd och orolig och då ger han med sig och gör som tonåringen vill.
Och jag kan ju konstatera att vi inte är tillräckligt finurliga för att få med oss den här tonåringen, det funkar inte alls faktiskt. Det yngre syskonet (13 år) funkar det ofta att prata med (även när jag gör det faktiskt). Men har du tonårstips så är de välkomna!! -
Oj oj oj vad jag känner igen det där!Brumma skrev 2015-01-23 16:26:02 följande:Om min bonus mår dåligt (vilket hon gjort ett tag) så är vårt sätt att fråga, prata och försöka få henne att öppna sig. Jag har försökt, pappan har försökt och vi har även föreslagit att hon kan prata med ngn utomstående tex bup -"med eller utan förälder. När vi försöker få henne att berätta vad som är fel så slutar hon komma hem till oss, hon svarar inte i telefon eller på mail/sms. Hon läser inte ens vad som skrivs.
Mamman säger att vi inte skall bry oss, att det är bättre att låta det vara o att vi bara ska vänta ut det.. Vi skall inte ställa några krav eller ifrågasätta. Allt skall vara på bonus villkor och vi vuxna samt hennes syskon skall anpassa sig efter henne. Detta är alltså uttalat från mamman.
. så du kan ju kanske tänka dig mammans reaktion på att bonus surar för att hon får plocka ihop sin egen tvätt här... Hon slipper "slipper" helt sonika åka hit..
13-åringen går att prata med efter lite lirkande men den äldre tonåringen undviker oss totalt då, lyckas vi föra ett bra samtal med henne på lite djupare nivå så kommer hon inte alls nästa gång, något slags bakvänt kompenserande.
Mamman har även här uttalat att allt ska vara på hennes barns villkor. Vi vuxna och mina barn har inget att säga till om i hushållet enligt hennes sätt att se det.
Vilka märkliga människor det finns. -
Mitt barns pappa ifrågasatte när sonen var 6,5år när han skulle få nyckel hem hit så de kunde gå hit efter skolan innan de åkte hem till honom och packa med allt pappans ville ha med för helgen, saker som jag inte såg som lämpligt att lägga ansvaret på ett barn att ha med till skolan. Inte livsviktiga saker utan bara dyra saker. Behöver jag säga att det ska mycket till, till barnet får nyckel att ta med till pappa? Inte för jag inte litar på barnet utan för att pappan inte ska ränna här utan att jag är hemma.
-
Vi pratar alltså inte om vanliga tonårshormoner . Utan sådan förändringar så det måste ligga ngt bakom.. mamman godtar - jag vill inte prata... och det går månad efter månad med ett barn som mår sämre o sämre. .. mammans egna ord är "jag vill inte lägga mig i"..Påven Johanna skrev 2015-01-23 16:35:55 följande:
Ja, jag känner ju inte din bonus och vet mindre än ni vad som felas henne. Men rent generellt så kan det ju ibland vara bra att "vänta ut" saker, eller i alla fall sänka kraven - även om de kanske tycks låga redan från början - och i stället underlätta för den som mår dåligt. Men hur det än står till med den saken i just ert fall så är det förstås helt omöjligt för en hel familj att helt anpassa sig efter den som mår dåligt.
Det finns ju ungdomar som går igenom riktigt jobbiga tonår, och för dem är det nog extra olyckligt när det inte funkar på ett bra sätt mellan alla vuxna.
Hur skulle du vilja att ni bemötte henne? Har du tankar runt vad du tror skulle fungera och upplever att de idéerna och strategierna omöjliggörs av mamman?
Att man har en svår tonårstjejer köper jag. Att man inte vill prata om allt köper jag oxå. Det här är mycket mycket mer.. Och att då som förälder inte lägga sig i är inte ok..
Jag skulle vilja att vi kan prata.... att hon ska kunna säga en så enkel sak som "kan vi köpa juice" när vi är o handlar... att det inte innebär två dagars utan att säga ett ord när vi frågar om vi inte kan laga mat ihop som en aktivitet tillsammans. Att man kan få ett svar på frågan - hur vill du göra? Istället för "jag ska fråga mamma".
Små saker till att börja med. .. mest av allt skulle jag vilja att vi kunde prata om varför hon mår dåligt...
Vad mamman gör för att försvåra det? Inte låta henne ta några egna beslut, inte ställa några krav. Tiga ihjäl istället för att prata. Visa att man får som man vill om man surar..Använder bonus som slagträ när hon vill framföra ngt till pappan eller spelar ut bonus känslor för att hon ska välja mamma...
Många många saker som efter många år blivit ett ganska stort problem...
jag tror att vi skulle kunna nå fram och få till en mer självsäker tjej om hon inte hade mamma som matade henne med att hon inte behöver stå för vad hon tycker eller ta några egna beslut (inte ens vad hon vill äta på McDonalds). Hon håller på att bli en kopia av sin mamma, både utseendemässigt (mamma köper alla hennes kläder) och till sättet.. Vilket innebär att det enda som betyder ngt är vad man själv vill, alla andra ska rätta sig och man behöver aldrig tänka på ngn annan... -
Usch jag mår dåligt när jag läser att barnet inte vågar utan att fått ett godkännande från mamma. Stackars barn att bli utnyttjad på det sättet att man inte vågar ta egna beslut när man är hos sin pappa.Brumma skrev 2015-01-23 20:06:55 följande:Vi pratar alltså inte om vanliga tonårshormoner . Utan sådan förändringar så det måste ligga ngt bakom.. mamman godtar - jag vill inte prata... och det går månad efter månad med ett barn som mår sämre o sämre. .. mammans egna ord är "jag vill inte lägga mig i"..
Att man har en svår tonårstjejer köper jag. Att man inte vill prata om allt köper jag oxå. Det här är mycket mycket mer.. Och att då som förälder inte lägga sig i är inte ok..
Jag skulle vilja att vi kan prata.... att hon ska kunna säga en så enkel sak som "kan vi köpa juice" när vi är o handlar... att det inte innebär två dagars utan att säga ett ord när vi frågar om vi inte kan laga mat ihop som en aktivitet tillsammans. Att man kan få ett svar på frågan - hur vill du göra? Istället för "jag ska fråga mamma".
Små saker till att börja med. .. mest av allt skulle jag vilja att vi kunde prata om varför hon mår dåligt...
Vad mamman gör för att försvåra det? Inte låta henne ta några egna beslut, inte ställa några krav. Tiga ihjäl istället för att prata. Visa att man får som man vill om man surar..Använder bonus som slagträ när hon vill framföra ngt till pappan eller spelar ut bonus känslor för att hon ska välja mamma...
Många många saker som efter många år blivit ett ganska stort problem...
jag tror att vi skulle kunna nå fram och få till en mer självsäker tjej om hon inte hade mamma som matade henne med att hon inte behöver stå för vad hon tycker eller ta några egna beslut (inte ens vad hon vill äta på McDonalds). Hon håller på att bli en kopia av sin mamma, både utseendemässigt (mamma köper alla hennes kläder) och till sättet.. Vilket innebär att det enda som betyder ngt är vad man själv vill, alla andra ska rätta sig och man behöver aldrig tänka på ngn annan... -
Hon behöver helt enkelt inte ta egna beslut hos mamma och jag tror att det gör henne osäker. Vi försöker dock få henne att våga tro på sin egen förmåga och få henne att svara själv. Och jag tror att svaret "ska fråga mamma" kommer lite automatiskt. Gör när vi svarar med "nej, nu frågade vi dig - hur vill DU göra?" Så fixar hon ju att svara. Om hon inte har mamma i närheten för då ber hon att få höra av sig senare när hon kollat med henne....Jag tror på att man växer av ansvar och att man får ta egna beslut. Inte i allt men i mkt och med stöttning så tror jag att ett barn mår bättre av att lära sig stå på egna ben. Vi kommer alltid att finnas att luta sig mot men hon måste försöka själv också. Hon är tonåring och det är inte många år kvar tills hon är ung vuxen. Jag vill gärna att hon klarar av det utan att det blir en alltför jobbig upplevelse när hon plötsligt ska klara sig själv..Lindsey Egot the only one skrev 2015-01-24 05:31:14 följande:
Usch jag mår dåligt när jag läser att barnet inte vågar utan att fått ett godkännande från mamma. Stackars barn att bli utnyttjad på det sättet att man inte vågar ta egna beslut när man är hos sin pappa.
Men vi jobbar på det och sakta men säkert så blir det bättre :) Tyvärr så är det svårt att påverka när man bara har vh och inte ens det om hon är sur på oss. -
Jo det ligger en del bakom, sedan har jag aldrig klickat med i alla fall den ena som person heller.Anonym (nono) skrev 2015-01-22 20:03:36 följande:Jag har förstått att du och jag tycker olika och det beror säkert på olika erfarenheter och är helt ok.
Om vi alla tyckte lika vore det inte mycket till forum.
Men jag tycker det låter så sorgligt att du känner som du gör för dina bonusbarn, men jag inser att det ligger en hel del infekterat under, för mig är familjen det allra viktigaste och jag skulle tycka det vore hemskt att känna så inför min mans barn,
Det är en sån björntjänst man gör sina barn om man inte lär dom fungera i sociala sammanhang.
För det är ju aldrig barnens fel, det är föräldrarna som har misslyckats.
En treåring som stirrar på mig ger jag mat,
En femåring som stirrar på mig lagar jag mat tillsammans med.
En trettonåring pekar jag på kylskåpet och säger att hen får fråga om det är något hen undrar över, men laga får hen göra själv, det ska man klara när man är så gammal annars är det på tiden.
När dom är mindre så håller jag med dig om att man inte kan hålla barnen ansvariga för föräldrarnas misslyckande. Men när de kommer upp i åldern och är gott och väl vuxna dvs 25+, då håller jag dem själva ansvariga för hur dom är som personer.
Jag har aldrig sett dem som min familj, och kommer heller aldrig att göra det. Den ena tycker jag väldigt illa om, vilket blivit sämre på senare tid.
Jag håller med dig om att småbarn, fixar man mat åt när dom är hungriga. Större barn assisterar man.
Men när dom kommit upp i 16 årsåldern och spelar dumma och inte ens tänker försöka att koka vatten, då får det va så. Hade dom bara visat det minsta uns av intresse och inte bara vänt ryggen åt med ett -kan inte, så hade jag hjälpt dem.