Jag vägrar att ge upp min familj

45 läst.... Ingen som har nåt att komma med, inte ens att allt är mitt eget fel eftersom jag gav mig in i det?  Träffas Styvisar någon annanstans på nätet än här? Jag behöver hjälp!

När man läser din berättelse så låter det som om du har pressat barnet för mycket.

Det är svårt att få ett riktigt grepp om din berättelse pga hur texten är skriven. Förstår att det gjorts i affekt.

Jag undrar först om rubriken och det du skrev mot slutet av texten, varför skulle du ge upp din familj? Är det något någon har uttalat? För när det är kris i en familj brukar man försöka stötta varandra igenom den, inte ge upp hela familjen (även om man kan tänka tanken!).

Sen undrar jag vad det är för tidsram på händelsekedjan? Du skriver att bonusen fick nya syskon både hos er och mamman och allt flöt på. Hur länge då? Hur gamla var bonusen/syskon när problemen i skolan, aggression mm. började?

Vet inte vad du skulle gjort annorlunda. Att bonusen sett våld i mammans hem är ju inte ditt fel, inte heller bristfällig kommunikation från skolan. När det skär sig mellan bonusföräldrar och bonusbarn ligger problemet allt som oftast hos den ena, eller båda bioföräldrar.

Med sån dramatik i familjen kanske det bara är bra med en utredning, det leder förhoppningsvis till mer lugn och ro för alla.

Du har absolut pressat barnet för mycket.

Har levt nyfamiljsliv 15år med både mina dina o vårt barn. Tänkte på två saker då jag läste din text. För det första - hur gammal var bonusen då ni blev en familj och hade han / hon hunnit vänja sig vid att föräldrarna separerat innan ni flyttade ihop? där är lätt första misstaget - att männiksor nuförtiden flyttar ihop för fort....man skiljer sig från sin partner o hittar en ny o flyttar ihop på ett år ungefär o sen funderar man varför det blev dåligt. Desamma ang att skaffa mera barn. Det tar ÅR innan barnen som finns hittat sin plats, accepterat att föräldrarna separerat, accepterat den nya vardagen, accepterat att mamma el pappa hittar en ny o flyttar ihop med denna och sen även får syskon. För oss tog det fem ÅR innan alla hittat sin plats o mådde bra i situationen. Hade vi skaffat gemensamt barn före det vet jag att slutresultatet inte blivit bra. O här har dom flesta alldeles för bråttom idag, tyvärr. Alltför få förstår hurudant trauma barnet upplever i skilsmässor o nya förhållanden o hur viktigt TIDEN är.
Andra saken jag tänkte på när jag läste din text var att det är självklart barnet skall ha gränser för vad som får göras o inte, man kan inte backa i den saken för att inte stöta sig med henne / honom. Hoppas ni får hjälp o orkar hålla ut.

God morgon, Tack till er som tagit er tiden att svara.

Det är svårt att bemöta de som bara skrivit att jag pressat barnet eftersom det egentligen inte säger så mycket. -hur har jag pressat? Jag är mer än väl villig att ta ansvar för att jag försökt göra allt rätt och då har allt blivit fel eftersom jag som någon skrev velat för mycket för tidigt. Ang. föräldrarnas separation så var den 4 år gammal när jag kom in i bilden och barnet var 5 år gammal, vi väntade nu i efterhand inte tillräckligt med att skaffa gemensamma barn det kan stämma, det första syskonet hos oss kom efter 2,5 år.
Jag håller absolut med om att folk stressar in i nya relationer med barn hit och dit. I mitt fall har den andre bioföräldern hela tiden agerat mot mig och jag har full förståelse för att barnet är lojal med sina föräldrar men att bli falskt anklagad för barnmisshandel är väl magstarkt! Jag har aldrig med uppsåt skadat någon annan levande varelse, det är inte den typ av människa jag är.......

Jag har inget emot barnet, barnet är oskyldigt!, föräldrarna kan inte komma överens och jag får vara den som bär skulden även om jag inte är den skyldige.

Skrivet i affekt vet jag inte, mer frustration och rädsla jag är självklart rädd. Det är inte första gången jag fått höra att jag är farlig för barnet men jag har tidigare aldrig fått veta varför, kanske därför jag nu blir rädd när barnet tagit blad från mun och hittar på. Vissa personer kan ju uppenbarligen bete sig hur som helst, när som helst genom att dra en snyftvals för myndigheterna.

Jag menar att jag vägrar lämna min familj eftersom det är det den andra föräldern kräver. Den andre föräldern ser ju inga andra möjligheter, har inga intentioner att hjälpa sitt barn i relationen med mig eller sina syskon. -Om mina syskon inte gillar mig när jag blir äldre gör det egentligen ingenting eftersom jag har syskon i min andra familj. Denna kommentar fick jag som svar när jag sade till barnet att om man aldrig svarar sina syskon, aldrig delar med sig av tid, saker, kramar osv. kanske dina syskon tröttnar på att fråga dig eller kanske ännu värre inte vill fråga dig. Är det helt OK? Ett syskon gråter ofta och säger saker i stil med -ingen tycker om mig, -Barnets namn älskar inte mig o.sv framför sitt syskon och söker liksom en reaktion men den uteblir ständigt. Hur stöttar jag mitt barn i det? (eftersom jag som några av er varit för krävande lämnar jag då iden om att stötta båda barnen i frågan)

Kan du inte ta ett steg tillbaka och låta barnets bioföräldrar ta kampen nu. Avvakta ett tag och se vad som händer. Låt barnet söka upp dig istället sedan.

Det första viktiga steget är att du och din man/fru är ense om hur barnen ska uppfostras. Du skriver nästan inget om vad han/hon tycker om den här situationen, så vi får anta att ni båda är överens.

Be om hjälp! Man kan vända sig till BUP för stöd som förälder (ska barnet gå där behövs dock båda bioföräldrarnas godkännande). Förhoppningsvis kan de råda er om hur ni ska hantera detta på ett sätt som är bra för alla barnen. (Rent krasst så vore det bra om ni också meddelar soc att ni tagit hjälp av BUP.)

Jag befinner mig i EXAKT samma situation! Jag skiter fullständigt i ungen numera! Det får hans pappa och hans mamma ta! Jag har fullkomligt avsagt mig allt ansvar! Jag har två andra barn som jag uppfostrar och sedan kan bonusungen skrika och gapa hur mkt han vill! Jag har tre grundregler i hemmet och de är jag stenhård med annars åker ungen i på rummet (mina blir naturligtvis också bestraffade om de inte sköter sig) Man sitter vid bordet och äter, man slåss inte och man skriker inte! Tre enkla regler! Jag hämtar inte och lämnar inte längre det får pappan sköta! Jag finns och ställer upp om jag behövs och ibland får jag ljusglimtar! Jag blir kallad världens värsta styvmamma jag är elak mm men det bryr jag mig inte om! Det daltas med ungar nu för tiden så det står härliga till! 
Mitt tips backa ett steg låt din man och hans ex ta fighten uppfostra ditt eget barn var snäll och vänlig mot hans men ge dig inte in i ngr fighter! Det vänder till slut på ett lr annat sätt! 

Jag har inga uppmuntrande ord tyvärr. Det är fruktansvärt svårt att vara bonusförälder när man har barnets andra bioförälder mot sig. Barn är ofta så otroligt lojala mot sina föräldrar. Så som bonusförälder får du det jättetufft, även om du gör (nästan) allt rätt.