Fler med barn som är tidiga i den mentala utvecklingen? :)

Våra har varit så tidiga verbalt. Minstingen, nu 2 år, började gå när hon var 9 månader så vi trodde att hon skulle bli senare med talet istället, men icke. Hon har pratat fullständiga meningar sedan strax efter 1-årsdagen. Helt galet. Hon pratar dessutom grammatiskt korrekt och använder t o m pronomen rätt. Nu har vi vant oss - vi lever ju med det varje dag - men jag påminns om hur "udda" hon är när vi träffar jämnåriga. Hon har mer utbyte verbalt med sin två år äldre bror än med jämnåriga.

En nackdel med så tidiga barn är att man ibland måste påminna sig om att de också är små. Det är ganska lätt att behandla väldigt verbala barn som äldre än de är. Dagis har fått tänka till några varv för att hon ska få utvecklas samtidigt som hon behöver få vara liten.

Barn fokuserar ju på lika saker. Vår son la också fokus på det verbala och var ungefär så som du beskriver din dotter i samma ålder. Nu är han 4 år och läser och skriver.

När storebror skulle på 4-årskontroll i höstas och bvc bad honom att räkna så svarade han med att räkna på engelska och fortsatte sedan att berätta för sköterskan vad alla färger heter på engelska också. Det blev ganska komiskt. Han kopplar också ihop innebörden på engelska. Typ, "Om snowracer hade varit stoneracer hade den kunnat köra på grus." Jag begriper inte hur han, eller lillasyster, har kunnat bli så verbala. Det är ju inte så att vi medvetet har tränat med dem på något sätt. Det enda jag har fått förslag på är att språkutvecklingen påverkas av att barnen bärs mycket som små. Om det stämmer eller inte vet jag inte, men burit väldigt mycket på dem har vi gjort eftersom de inte har varit några barnvagnsbarn. Ska bli spännande att se hur nytillskottet blir. Jag brukar skämta och säga att hon lär väl varken gå eller prata förrän hon är 3 år. ;)

Aha :) Gulligt när dom är så små till utseendet fast så stora i språket.

Men jag förstår vad du menar med att det kanske lätt blir så att man råkar behandla dom som större barn när man inte tänker sig för.. Det är ju fortfarande annat dom inte kan eller klarar av att uppfatta lika lätt som dom äldre.

Dock verkar vår tjej vara mer "normal" i det motoriska och lärde sig gå gjorde hon 1 v efter 1 års dagen. 

Men håller detta i sig upp i åldern att dom har lätt att lära sig?
Jag själv hade det extremt svårt som barn att lära mig saker. Hade ju varit kul om dottern fick det lättare.
Hennes pappa har dock bara kunnat läsa till provet kvällen innan som barn och ändå gått ut med VGn så är kanske hans gener som hon har fått där :P

Jag var det, sägs det - annat som visst var udda var att jag aldrig ritade huvudfotingar heller, utan hoppade rakt på fullständiga kroppar, vilket visst är "ovanligt" det med. Som vuxen testar jag 147 i IQ (kontrollerat test, inte online...) vilket inte direkt är anmärkningsvärt, men ganska högt.

...och med detta vill jag ha sagt att det givit mig ungefär Ingenting i form av fördelar i livet. 

Att vara mentalt tidigt utvecklad har, som Donum nämner, den lilla nackdelen att folk har hemskt lätt att glömma att det är ett BARN de har att göra med. En annan nackdel är att det alltid utgås från att "Jamen du som är så smart/intelligent/duktig KAN väl redan allt" - jag tror jag var 12 innan jag lärde mig multiplikationstabellen, eftersom de andra barnen fick mer stöd och hjälp, för jag liksom...ja, jag var ju intelligent - jag skulle ju Kunna det av migsjälv. Så när det uppdagades att jag knappt kunde räkna så fick de för sig att jag kanske var autistisk istället, för jag var ju uppenbarligen dum som en sten; ALLA kan ju multiplikationstabellen >.<

I skolan var det genomgående alltid en av två saker som hände; antingen slängde de åt mig grejer jag inte förstod och lämnade mig ensam att studera på egen hand (inte alltid helt lyckat när vi pratar ålder 7-13, eftersom hur man lär sig inte styrs av hur "intelligent" man är) eller att de lät mig stitta och stirra in i väggen när det var saker jag redan kunde. Ibland fick jag agera extralärare, men det var mest inom engelska, som jag av någon anledning lärde mig flytande innan jag var sju, helt på eget initiativ (för att jag ville kunna sjunga med när vi lyssnade på musik)  

Enda råden jag kan ge är:

1.) Se till att komma ihåg att det handlar om ett barn, inte en hjärna. 

2.) Pressa inte vidare utveckling, utan stimulera ungen att lära sig det den vill i sin egen takt, och se till att inte öka nya kunskaper och steg för snabbt - eller för sakta - det kan bli lite ketchup-flaska över det, och kan vara så illa att barnet antas vara helt sjävgående. En sjuåring, t.ex, oavsett begåvning och/eller intelligens Har inte de självstudieförmågor som en, t.ex, 17-åring har. Det går inte riktigt (oftast. alltså) att slänga åt dem en bok och förvänta sig att de ska förstå själva, utan man måste fortfarande stötta, utveckla, motivera och förklara. 

3.) Akta er för att låta barnet få en självbild som enbart säger "Jag är intelligent, och det är min personlighet" - ingen blir lycklig av det. Låt dem vara hela personer, med allt vad det innebär. 

4.) Kom ihåg att man kan ha svårt för vissa saker om man så är...Einstein eller någon. Det är alltså fel att förvänta sig (och dämed indirekt kräva) att barnet ska begripa allt och inte ha svårt för något alls, bara för att det är superbra på något annat. Jag har fortfarande någon sorts halv-fobi för matte, eftersom det var ett av mina svaga områden, men alla utgick från att jag skulle begripa det helt av migsjälv. 

...oj, vad bitter och defensiv jag låter - nåja, jag menar väl, i alla fall och hoppas det går lysande för ert barn :) 

Jag har aldrig hört det där om att bärandet skulle främja språkutvecklingen..? Men vi bar också mycket.

Jag tror att det handlar om intresse. Vi har heller aldrig tränat eller styrt vår son mot detta. Men senast igår satt han (4 år) och skrev en lång berättelse om en elefant och en trollkarl. Han stavar ju fel och sätter inte ut punkter, men hela texten var ändå fullt begriplig och grammatiken är korrekt. Ingenting vi har tränat. Han tycker bara att det är kul.

Jag har tänkt att det nog jämnar ut sig med åren. Han är ju bara 4,5 år nu. Men visst förstår jag att han utmanar sig själv - som t ex det här med att lära sig en massa engelska. Han har också börjat räkna enklare multiplikation (4 +4 +4 =12 osv) nu. Samtidigt, så har han en morfar som gick två klasser per år, så det kan nog hålla i sig också, ifall det är genetiskt på något vis. Morfar hade dock delade meningar om hur det var att vara så tidig att han fick gå två klasser per år. Han var t ex alltid yngst, och blev ju yngre allteftersom. Kanske inte så kul att vara 10 år när resten i klassen är 14-15... 

Jag tar det som det kommer och hoppas att jag ska kunna hänga med någorlunda. Vi pratar inte om det här hemma direkt utan jag vill att han ska bli en anständig människa i första hand. Jag lägger mycket mer vikt vid att lära honom hur man beter sig mot andra människor och djur än åt hans intellekt. Men vi pratar mycket överlag - det gör vi - och han får klura och använda sin fantasi rätt mycket i samtalen. Det påverkar förstås hans utveckling också, men avsikten är inte att utveckla honom intellektuellt utan mer... tja... vi umgås under rätt roliga samtal, helt enkelt. 

Som sagt, jag vet inte om det stämmer. Det var en förskolelärare som sa det bara. Var hon har fått det ifrån vet jag inte.

Att man pratar mycket med sina barn tror jag till viss del spelar roll. Jag menar, din son hade förmodligen inte kommit på att skriva en lång sammanhängande berättelse om han inte fått med sig just sammanhängande samtal. Så på det viset spelar givetvis intresse roll. Är man uppriktigt intresserad av vad som försiggår i huvudet på barnen så blir det i alla fall här rätt långa och intellektuellt utmanande samtal.

Ja, det är lätt att tro att ens barn är större än de är. Vi fokuserar inte på att de ska kunna en massa intellektuella saker utan vi pratar (och sjunger) mycket utifrån intresse så får det bli som det blir, typ.

Jag har tre barn med väldigt olika färdigheter på olika plan. Min personliga tro är dock att det huvudsakligen handlar om intresse och fokus snarare än intelligens eller olika nivå rent utvecklingsmässigt.

Min äldsta kunde massor med färger, även nyanser som ljus- och mörk- när han var 1,5 år. I samma ålder kände han igen många av alfabetets bokstäver, siffror upp till 10, kände igen många ordbilder etc. Vi upplevde generellt att han var tidig med sin förståelse. Sa dock knappt något och var sen med sitt tal. Det är fascinerande hur stor vikt vi lägger vid just talet. Kommer ihåg när han var nyligen fyllda 3 och vuxna som inte kände honom pratade övertydligt med honom: "TIITTTA! EN BIIIIL. EN BLÅÅÅÅ BIIIIL". En liten kille som kunde läsa, som hade full koll på solsystemet, pusslade 100-200-bitarspussel etc. Han hade dock en dåligt uttal och sa inte så mycket . Inte motoriskt lagd och inte tidig för övrigt.

Min mellanson pratade i 5-6-ordsmeningar vid 1,5. Pratkvarn...verkligen. Men använde ett rätt vardagligt språk generellt, inte i så mycket abstrakta termer. Förståelsen inte alls som storebror. Motoriskt mycket mer driven. Överhuvudtaget en "testare" snarare än en "observatör". Har alltid klarat mycket själv tidigt - klä på sig, äta, toalett etc. 

Det intressanta är att följa deras utveckling. Äldsta har nyligen fyllt 7 år. Jag upplever honom inte alls som särskilt begåvad mer än någon annan, däremot så går det bra för honom i skolan. Skolans form passar honom helt enkelt. Han gillar att få uppgifter, att repetera och göra sådant han blir tillsagd. Lite lätt fyrkantig sådär . Har stor glädje av att han lärde sig läsa tidigt exempelvis. 

Mellansonen som blir 6 till våren är inte lika tidig med att räkna, läsa etc. men han har aldrig varit intresserad av att ägna tid åt det formella. Älskar att bli högläst för och så. Idag kan han läsa genom att ljuda sig fram, men det har kommit relativt nyligen. Han är den kreativa av dem båda. Han vill även gå sina egna vägar på ett helt annat sätt. Löser problem själv. Inte så teoretiskt lagd.....ännu.

Spännande är också att båda åker konståkning. Den som borde vara den som lyckas snabbast och lättast är mellansonen som är motoriskt lagd på ett helt annat sätt. Men så är det inte. Och egentligen är det inte så märkligt. Äldsta är den tragglande typen som gillar att "följa order" . Konståkningen kräver inte den minsta kreativitet - traggla samma saker om och om och om och om igen. Vinkla foten aningens åt andra hållet och träna igen om och om och om och om igen. Passar min lite fyrkantige äldsta son. Dessutom finns det märken att ta och han är en tävlingsmänniska in i märg och ben. Mellansonen åker glatt och friskt och gör.....ja, lite som tränarna vill och lite (läs mycket) efter eget huvud . Kul att få kunskapsmärken, men ja.....inte så mycket mer än det.....lite kul i stunden sådär.

Vem som är mentalt mest utvecklad? Tja, det beror väl på hur man ser på det antar jag. De möter livet på så extremt olika sätt för att de helt enkelt fokuserar på olika saker och har olika mål och mening. Väldigt normala barn oavsett skulle jag säga ....med sina individuella egenheter.

Yngsta är 1,5. Vet inte riktigt än hur han kommer att bli.....förutom att generellt verkar lugnet själv. Säger ingenting, så brås väl på äldsta där. Förstår bra dock, men med tre barn så blir det inte lika mycket tid till att sitta och bara prata en massa....med bara honom. Intresserad av musik verkar han också vara, vilket de äldre inte är i någon högre utsträckning. Äldsta är direkt tondöv även om han gärna sjunger.....utan någon känsla för melodi eller takt . Så lite typiska för sin placering i syskonskaran är de säkert också.

Fascinerande oavsett . Alla tre har burits uteslutande så de är så att säga uppvuxna bärandes (apropå det).....totalt olika ändå . 

Och så går det i vågor. Vår äldsta som när han var lite yngre kunde sitta hela dagen och pussla, leka med ord och bokstäver och siffror.......ja, för tillfället är det bara fysiska aktiviteter som gäller. Och träning ger som sagt färdighet. Det man gör mycket med fokus blir man bra på, även m man inte har världens talang .

Intressant det ni alla berättar. :)

Och jag tar åt mig alla tips. Vill verkligen inte att hon ska behöva behandlas sämre på förskolan eller i skolan. Jag får se efter noga hur lärare gör för att ändå stimulera henne utan att ta henne förgivet.

Och jag tänker inte hålla på och råplugga med henne hemma och pressa henne utan hon verkar snappa upp det hon vill och lär sig själv.

Jag räknade igår skoporna med välling jag hällde i flaskan högt för att jag inte ska tappa bort mig när dottern samtidigt pratar med mig. Och när jag är på tre så fortsätter hon "4, 5, 6..

Jag hade aldrig hört henne räkna och vi har aldrig tränat, och så PAFF jag blev! :P

Kanske har hon lyssnat på räkning på förskolan där det går många äldre barn.

Kul att läsa om dina barn, så olika det kan vara. :)

Och jag blir samtidigt avis, jag som vill ha fler barn men min kropp verkar vilja annat! ???? Hehe.

Det är ju så kul att följa deras utveckling.

Jag undrar jag var barnen får allting ifrån. Jag kommer ihåg en gång när sonen var knappt 3 år och vi skulle göra sandkakor i sandlådan. Vi hade formar för bil, tåg och såna vanliga grejer. Frågade honom vad han ville att vi skulle göra för form och ungen svarar "Trapetsoid". :D Den enda gång jag minns att jag använt trapetsoid var när jag skulle beskriva en lykta som jag ville ha. Han måste ha överhört det då. Eller när knappt 2-åringen tog en tratt och sprang runt och sa "Titta! Jag har en megafon!" Det är ju inte så att vi pratar om trapetsoider eller megafoner sådär dagligdags... Och att koppla ihop det så att de faktiskt förstår vad orden betyder - det är häftigt att se!

Håller med om att det i mångt och mycket handlar om vad man uppmuntrar. Ett barn kan ju födas musikalisk men för h*n aldrig sjunga eller spela instrument så kommer h*n inte bli bra på det ändå, hur musikalisk h*n egentligen är.

Hahaha! Va sött! Knappt att jag själv vet vad en trapetsoid är för något! :D En form tror jag? Som en fyrkant fast en sida är kortare?..

Aja, duktigt iaf att komma på de. :P

Barn är för underbara.

Ja, rektangel fast där ena kortsidan är kortare än andra. Om du tänker dig en lykta där botten är större än toppen, då är sidorna trapetsoider. Och där ser du hur dålig jag är på att förklara saker så att sonen fattat är ett mirakel. :D

Jo, visst är det så. Det spelar nog en stor roll att vi har läst för honom sedan han var 3 månader.
Sen krockar ju den verbala delen ofta med den praktiska. Han kan göra långa invecklade beskrivningar av diverse experiment han vill göra, som är fullständigt ogenomförbara, eller skriva ner långa recept som får det att vända sig i magen när man läser dem...

Att prata tidigt kräver ju egentligen att två saker ska finnas på sin plats. Förståelsen för hur språk fungerar måste finnas där, men så måste munnen klara av att forma orden också.

Min son sade ingenting alls innan 1,5 år ungefär. Han pekade och sade "öh". Utöver det så hittade han på några egna handtecken som han använde. Med hjälp av sina tecken och sitt "öh", så producerade han en gång en fullständig 3-ordsmening (med subjekt, predikat och objekt) innan han ens hade börjat prata. Språket fanns alltså där, han bara inte fick ut det via munnen. Sen när det väl lossnade gick det snabbt, och han pratade rent tidigare än många jämnåriga. Nu som 4-åring har han börjat läsa och skriva.

Min 3½ åring är och har alltid varit. För mig är det normalt då hon är min första. Men jag har förstått från andra att hon är väldigt tidig. Hon kan alla siffror och nästan alla bokstäver. Är bara en tidsfråga innan det lossnar så hon börjar läsa säger pedagogerna. Vi har aldrig tränat med henne eller så heller. Hon är intresserad av det helt enkelt.
Hon var inte så snabb på att lära sig gå, springa, hoppa osv. Låg inom det normala dock.

Min andra som fyller 2 snart kan knappt säga några ord så man förstår dom. Eller jo vi förstår, men utsomstående är det svårare för. :) Men hon har varit tidigare med motoriken istället.