Jag klarar inte att ta beslut utan att gråta efter missfallet

Missfall kan vara jobbigt och det är ok att vara ledsen men du kan inte gräva ner dig i detta. Du kan välja gå vidare eller välja att älta.

Jag har haft många missfall och resonerade att nu vet jag iaf att jag kan bli gravid så det är bara att köra igen.

Första gången man får missfall så mår man riktigt dåligt och för min del blev det inte bättre andra gången heller. Jag fick till slut mitt barn och jag har precis gått igenom ett nytt missfall nyligen. Denna gång kändes inte det lika jobbigt. Ta den tid du behöver att sörja! Man måste vara hel i själen för att orka försöka igen. Annars kan nästa graviditet bli tuffare än vad det behöver vara speciellt om det skulle hända igen. Med det sagt så betyder det inte att det kommer hända igen bara att man ska vara mentalt förberedd att det kan hända. Om du pratar med folk omkring dig så kommer du bli förvånad hur vanligt det är tyvärr.det hjälpte mig att prata om det. Ta hand om dig nu! M

Hej!

Vet hur det känns, minsta lilla kan få en att bryta ihop.
Jag hade mitt MF 13 dec och jag är fortfarande känslig, fast man vill inte vara det längre.
Man känner sig bitter över andra som är gravida och känner att livet är orättvist.
Självklart inser vi att det var något som inte stämde med fostret och att kroppen är duktig på att själv avsluta en graviditet då ett foster kanske inte klarat sig utanför livmodern.
Jag tror inte jag hade känt så om det inte blivit något fram tills nu, vi började försöka i mitten av aug förra året, men nu har man haft något som man förlorat och det är skit!
Det är till och med så att jag inte känner någon glädje för mina kompisar som precis fått barn.
Jag tycket att det är fortfarande ett tabu att prata om men jag tror vi behöver det, i alla fall att det erbjuds mer forum för att få prata, sen väljer man givetvis om man vill eller inte.
Jag känner inte att jag kunnat prata om det, förutom nu för någon vecka sedan med en kompis som öppnade sig för mig att de fått göra IVF för att få barn.
Sedan är det märkligt att när man själv råkar ut för det så visar det sig att det är fler i närheten av en som oxå haft MF.

Hoppas det blir en liten tröst att du inte är ensam, det är mer vanligt än ovanligt att få MF, även om det är förjävligt.

:)

Så jobbigt för er!

Du får försöka ta dagarna somde kommer och se framåt. Du har all anledning att sörja o rätt att vara känslig och sårbar.

Du har ju mist ditt barn!

Men det kommer bättre dagar och säkert kommer ditt liv innehålla fler graviditeter och också barn. Kramar

Beklagar ert MF. Det är jobbigt och det är en sorg. Ta den tid du behöver.

Beklagar innerligt. Har också varit med om mf. Kom ihåg att det är ett väldigt känsligt ämne och du har all rätt att vara ledsen. Själv upplevde jag en bitterhet, mitt tålamod försvann och jag var allmänt lättirriterad. Grät sådär mycket som du också.

Hej, 

Jag beklagar MF och vill säga tack till dig för att du delar med dig av dina känslor. Jag och min sambo blev gravida i november..första försöket och glädjen var stor. Kroppen förändrades, jag längtade efter sommaren och jag kunde knappt hålla mig från att berätta. Trots illamåendet var jag redo och glad. Min sambo hann inte riktigt med mentalt och emotionellt och jag var mest sur på honom för att han inte delade mina känslor. Vecka 8 var vi på rutin U-ljud och som jag hade längtat. Just då i det ögonblicket gick jag från världens lyckligaste till världens olyckligaste..fostret hade dött i v 5 men min kropp höll fast vid det. Jag förstod det som att min vilja och önska att få barn var så stark att kroppen vägrade släppa. 

Sorgen var så stor och jag kände mig så ensam i det. Min sambo tjatade mest om att "det är vanligt", "att det inte är mitt fel", "vi gör ett nytt försök" men inget av det funkade på mig. Det var hans sätt att hantera situationen, praktiker som han är. Jag kände mig lurad, tom, ensam, rädd och värst av allt var det att vänta på missfallet. Fick rekommendationen att inte ta piller eller skrapa. Jag väntade i tre veckor och jag har aldrig känt mig så ledsen som under dessa veckor.

Sen kom MF och jag stannade hemma och grät ömsom bitter över alla bloggerskor som plötsligt var gravida, eller hade en vän som var gravid, eller talade om fördelarna med att va mamma, dessutom poppade det upp vänner som nu va gravida och dessutom var min sambos syster gravid i ngn vecka efter mig. Arg som ett bi var jag. Kunde inte glädjas åt ngn.

Sen fortsatte en tid av konstanta blödningar och jag trodde att det var normalt..i ytterligare tre veckor gick jag och sen plötsligt kom störtblödningen, genom byxorna och inom loppet av en timme låg jag inne på gynakuten med smärtor i buken, riktliga blödningar och "blöja" och jag fick snabbt läggas in på operationsbordet för akut skrapning.

Nu har det gått en vecka och jag är helt slut, fysiskt men framför allt emotionellt. Jag har försökt arbeta på och hantera det lite smått men nu så har bägaren runnit över och jag gråter för minsta lilla. Jag är rädd för att träffa nära och kära med barn, rädd för att bryta ihop, bli förbannad och storma ut. 

Det känns, precis som du skrev, som att jag har tappat mig själv och aldrig mer kommer att våga skaffa barn igen...