berätta eller inte?

Men om du skulle ligga med en man och sedan få fakta på att han är gift skulle du inte känna ett samvete att berätta för kvinnan han är gift med att han varit otrogen ?

Jag blev bedragen, för att jag hamnade i en depression. Tappade gnistan till allt, kunde inte se vad min fru behövde. Hon kände sig inte uppskattad och jag blev snarast en belastning, istället för en hjälp och stöttning.

Jag råkade ertappa henne och den andra i våran säng.

Jag var otrogen av ren dumhet. Vi hade pratat mycket innan, och jag hade fått för mig att otrohet inte var någon större grej för henne. Hamnade i ett läge då en kvinna gjorde allt för att få mig. Jag kunde/ville inte stå emot. Berättade själv strax efter, då jag visste att min sambo ville vet av mig "om det skulle råka hända".

jag skulle nog bli lessen och känna mig arg men att berätta för en fru om att mannen varit otrogen, nej det skulle jag inte.  För att jag helt enkelt inte har en aning om att det på riktigt var otrohet.   Dom kanske är polygama och lever i ett öppet äktenskap,  dom kanske har en deal med varandra på något sätt osv.
 
Att han inte berättade om att han var gift betyder inte per automatik att det handlar om otrohet. 
Och vad dom gör i sina liv eller inte angår inte mig. Det är mannen som varit otrogen och inte jag, det är hans skyldighet att upplysa en partner om mig , inte min.   

Fast det måste ju verkligen inte handla om att "leka polis". Ser man till svaren i tråden så är det ju troligast att det bara rör sig om en person som ser på saken annorlunda än dig och då gör vad den önskar att någon annan gjorde om det var han eller hon som blev bedragen. 

Många berättar ju här i tråden (och i andra trådar) att de själva skulle bli både arga och besvikna ifall de kände någon som INTE berättade ifall de visste att de blev bedragna. 

Som budbärare eller vittne till någon sådant så är det omöjligt att veta hur man ska agera om inte personen i fråga berättat vad de önskar, och det är väl ytterst sällan något man berättar för andra. Det enda man kan göra är att agera som man själv vill att andra ska agera om det är en själv som är drabbad. Att bli förbannad på budbäraren känns verkligen som att man lägger skulden på fel person.

Det skulle vara så hemskt om man själv kommer på det och man får veta i efterhand att någon närstående vetat hela tiden utan att säga något.

Varför tror du att några människor väljer att berätta för "den bedragne"?
Handlar det verkligen om att de vill underlätta för den personen?
Enligt mig tycks 99% av alla fullkomligt skita i den bedragne. Berättar gör de enbart för att ursäkta sig själva som haft sex med personen. Alternativt vill de hämnas/göra illa personen som varit otrogen.
Att berätta tycks nästan uteslutande handla om egoistiska skäl, inte för att underlätta för den bedragne. 

Om du däremot inte själv är delaktig i otroheten, Så är det som du säger, omöjligt att veta hur man ska agera. Är det ens bästa vän/väninna som blivit bedragen har man i de flesta fall någorlunda koll på vad personen har för åsikter kring otrohet, Då har man säkert också koll på vilket förhållande de har och om man vill veta eller inte.

Känner man inte personen, så kan han/hon heller aldrig påstå eller känna att "alla visste" utom han/hon. Då vet du inte ett dugg om deras förhållanden eller överenskommelser, då håller man tyst. Framförallt så håller man tyst inför ALLA, därmed förhindras spridning och "att alla visste".

Jag tror anledningarna varierar så klart. Ofta är det väl lite av varje. Men att det uteslutande skulle handlar om egoistiska skäl håller jag inte med om. Nej, jag tror inte att särskilt många har bra koll över vilka överenskommelser deras vänner har när det kommer till sexlivet. Jag har det inte och mina vänner har ingen koll vad gäller mig. Klart att jag kan vara ovanlig här, men det tror jag inte. Sen finns det ju även en gråskala mellan "främling" och "bästa vän". Igen - man måste agera efter vad man själv känner är rätt. Många vittnar om att de skulle vilja veta, även om det kommer från en relativt okänd person. Då kan inte du bestämma att man agerar fel ifall man går på hur man själv skulle vilja ha det. 

Gör man något som där det är så förbannat viktigt att det aldrig kommer fram - ja, då är det ens eget ansvar att sköta det på ett sånt sätt. Kommer det fram ändå så är det personen som önskar göra saker i det dolda som har misslyckats - inte budbäraren. Rikta ilskan dit istället kan jag tycka. 

Du inser väl att det största problemet är/blir, när "alla vet" utom den drabbade.

Ditt största ansvar är att se till att INTE "alla vet".
Det är något du med säkerhet vet, att den bedragne vill.
Om den bedragne vill veta om otroheten, har du ingen aning om (om du inte vet).

Det beror på olika faktorer. Hur väl känner jag de involverade? Är det, såvitt jag vet, en engångsgrej som hänt eller en pågående otrohet? Det är också fullt möjligt att jag skulle tala med den bedragande parten först för att ge hen chansen att själv erkänna.

Anycase, jag vill ju inte på frågan "Min flickvän har bedragit mig i fem år och du har vetat det hela tiden. Varför sade du inget till mig?" svara "Principskäl, jag vill inte lägga mig i..."

Det är väl det om smyger med saker och ting som har ansvaret att se till att "alla inte vet"? Vill jag syssla med något och anser att det viktigaste som finns är att detta inte kommer ut - då är det mitt förbannade ansvar att det blir så. Skulle jag vara otrogen så känns det totalt främmande att jag med denna otrohet skulle börja lägga ansvar på andra som ställs inför moraliska dilemman bara för att jag inte klarar av att sköta detta. Riktigt märklig tankegång enligt mig. 

Men visst - jag personligen skulle inte säga detta till någon förutom den som jag anser var drabbad eller till den som jag anser för någon annan bakom ljuset. Men det är väl det vi pratar om här? Inte diskuterar vi väl om man ska säga det till andra än de inblandade?

Det enda jag kan göra för att motverka att "alla vet" förutom den drabbade är ju att berätta för den drabbade. Jag har ingen aning om vad andra vet eller inte vet, och vad de berättar för vem. 

Du förutsätter ganska märkliga saker.

Om jag som man är otrogen, så vet väl jag vad min fru vill veta eller inte veta. Alternativt är jag bara en "skitstövel" som inte bryr mig om min fru och därför håller tyst.

Hela TS bygger väl på att "du" är den tillfälliga sexuella kontakten, alternativt en vän/bekant till den bedragne.

Är du den tillfälliga sexuella kontakten, så kan du uppmana den otrogne att berätta. Gör han/hon inte det, så håller du vetskapen för dig själv.

Är du vän eller bekant, som råkar "se" otroheten, så gör du exakt samma sak.

Om du som vän/bekant hör att "alla" talar om en otrohet, så uppmanar du först den otrogne att berätta. Gör han inte det. Då har du däremot tillfälle att överväga att själv berätta för den bedragne.

Nej, det förutsätter jag inte. Ett alternativ är definitivt att prata med den som är otrogen först. Sen är det väl inte heller sällan att den som är otrogen är just det du skriver - en skitstövel.Nej - så uppfattar jag inte trådstarten. Finner den rätt allmängiltig och övergripande. Det är ett alternativ. Det beror ju på vad den otrogne säger när man konfronterar, men jag har svårt att se särskilt många alternativ av förklaringsmodeller som den kan komma med som gör att man inte berättar för den bedragne om bedragaren väljer att inte göra detta. Sen finns det andra omständigheter som lojalitet och annat som kan spela in för min egen del.Varför det?Nu är det ju du som påstår att det bara är om "alla vet" som det finns skäl att berätta. Jag delar inte den uppfattningen. Jag vill veta om jag är bedragen även om inte "alla vet" - därför så funderar jag självklart i samma banor om det gäller någon annan. 

Men igen - att berätta för den bedragna är ju definitivt något som motverkar att "alla vet förutom den bedragna". Det är väl till och med det enda jag kan göra för att garantera att det inte blir/förblir så. 

Jag har varit i båda situationer, när jag var 20 så träffade jag en gift man ett par gånger vi bodde 20 mil från varandra så det blev mest telefonkontakt och så hade vi några hotellnätter tillsammans. Då hade jag inte en tanke på att berätta för hans fru och jag tror inte att jag skulle göra det idag heller, om jag väljer att gå in i en relation med en upptagen man så känns det fel om jag sen ska vara "ordentlig" och berätta för hans partner.

Men jag har också precis fått reda på att min sambo har haft en affär under ett halvår. Det var den andra kvinnans sambo som ringde och berättade för mig. Det är jag glad för att han gjorde, för då fick jag bevis på att sambon varit otrogen, vilket jag misstänkte att han var men han förnekade det och jag trodde att jag började bli paranoid.

Det underlättade enormt för mig att få reda på sanningen, även om det gjorde och gör väldigt ont i mig, för först då kunde jag börja förstå varför han betett sig så kallt och drygt mot mig. Jag har nu fått möjligheten att gå vidare i mitt liv utan honom och blivit en bättre och gladare mamma till våra barn.