TS, jag ska berätta en liten historia för dig. Jag har tre barn. Mitt äldsta barn är 7. Han började förskola när han var tre år. Det behövdes aldrig någon inskolning alls. Han vinkade glatt i fönstret och så var det inte mer med det.
Hans lillebror var 2,5 år när han började förskola. Att mina barn är trygga och blir sedda och hörda är jätteviktigt för mig. Vi samsover, vi bär, vi väljer att ha dem hemma relativt länge, vi har korta dagar (de har gått förskola i genomsnitt 20 timmar/vecka hela sin förskoletid), vi lämnar inte till barnvakt förrän de känner sig trygga etc etc. Vi förberedde inskolningen väl. Vi visste tidigt att han skulle få gå på samma avdelning som sin storebror - kändes väldigt tryggt. Han var med alla lämningar och hämtningar av storebror. Vi stannade kvar och lekte varje dag. Personalen tog tid att lära känna honom etc etc.
Så var det dags att skola in. Jättekul.....när vi föräldrar var där, men att lämnas....nej. Vi gjorde allt man ska. Vi stannade, vi förlängde etc etc. Det spelade ingen roll vad vi gjorde. Han var ledsen vid avskedet ändå. Varje gång blev han snabbt glad när vi gått, en glad och framåt kille när han var där, åt, lekte, glad när han hämtades. Hade ju storebror som kunde berätta allt också 
. Det har gått i vågor men sådär totalt okomplicerat som med storebror har det aldrig varit - lämningar i förskolan. Ganska sällan skulle han valt att gå till förskolan om han haft valet att vara hemma, men han har på alla andra sätt visat att han trivts när han varit i förskolan. Inte några tecken på att han skulle vara otrygg eller liknande.
När han var drygt 4 år fick han och hans storebror ytterligare en bror. Storebror började i förskoleklass och lämnade förskolan. Vi insåg att mellansonen kanske skulle tycka att det var jobbigt att lämnas igen - han visste att jag var hemma med lillebror och dessutom var inte storebror där. Och ja, det var det. För min del var det inget problem att ha honom hemma så ville inte stressa eller pressa men när förskolan började igen så var han 4,5 år.....och vi kände att det vore bra för HANS skull att få träffa och umgås med jämnåriga.
Vi valde att göra som en inskolning på nytt för att hjälpa honom. Personalen helt inne på samma linje. Vi höll på i 1,5 månad drygt. Nästan två. Jag var med honom inne i förskolan - tillsammans med vår spädis - först hela dagarna, sedan delar av dagarna, men likt förbaskat blev han ledsen när jag skulle gå. Jag valde att ta med honom hem för jag ville inte lämna honom ledsen när jag faktiskt var hemma, så viktigt kändes det inte ännu då....förskoleklass långt borta, lillebror så ny (omställning). Samma personal, samma kompisar. Personal och kompisar som han tyckte mycket om. Kompisar skrev brev till honom att de saknade honom och att de ville att han skulle komma. Hemma hade han tråkigt innan storebror kom hem, saknade gympan på förskolan, ville gå och hälsa på etc. Till slut tog jag beslutet att ta med honom och lämna honom där oavsett om han blev ledsen eller inte. Han blev ledsen och jag gick. Vi hade pratat om det innan. Han gick glatt dit så ingen oro inför eller liknande. Han såg fram emot det. Ändå väldigt ledsen när jag sa "Nu går jag".
En gång var det vikarie....jag satt med ett tokskrikande barn. Först blev han ledsen (riktigt ledsen och med vikarie kändes det inte ok) för att jag skulle gå. Jag höll om honom länge. Vi satt och småpratade. Vi pratade med kompisar som försökte få med honom in. Icke sa nicke. Efter ett tag sa jag att jag var tvungen att gå, så antingen fick han följa med mig hem eller så fick han stanna kvar. Då blev det hysteriskt tokskrik. För han VILLE ju vara på förskolan. Han ville INTE gå hem .
Idag är han 5. Fyller 6 år ganska snart. I somras flyttade vi till ny ort och ny förskola..... . Inskolningen gick över förväntan. Bra helt enkelt. Men sedan har det gått i perioder igen hela hösten. För ett par veckor var det jättejobbigt. Krokodiltårar varje morgon. Men varje morgon klädde han sig glatt och skuttade glatt in på gården. Tills han kom på.....du ska gå mamma. Aldrig något ledset barn i förskolan dock. Personalen berättade om en pigg, nyfiken liten kille som lekte med kompisar, som var framåt och duktig på utflykter, som tog täten när de åkte lång bussresa in till en storstad för att se på teater etc.
Vi som föräldrar har stött och blött tillsammans själva, tillsammans med pedagogerna på förskolorna, tillsammans med vår son, tillsammans med en barnpsykolog. Försökt ringa in problemet, oron, vad som gnager vid avsked. Han vet inte själv. Vi vet inte. För någon vecka sedan på väg till förskolan sa han plötsligt spontant: "Vet du mamma. Jag tycker jättemycket om att vara på förskolan. Men jag blir ändå ledsen när du går".
Och ja, det är kanske bara är så. Vi har kämpat och slitit för att det ska bli bra. För att han inte ska vara ledsen. Jag har läst mycket av Petra Krantz, men inte det om ledset barn som lämnas på förskola. Det träffade mig rakt i hjärtat för det är där vi varit/är på många sätt. Idag var det inga som helst problem. Han var frustrerad att vi inte tog oss tillräckligt snabbt till förskolan och kilade snabbt in med en liten vinkning. Men jag vet också att det kan vara helt annorlunda om en vecka eller två.
Det är verkligen fruktansvärt jobbigt att lämna ett ledset barn. Det finns nästan inget värre. Det lämnar en klump som liksom inte försvinner. En klump som funnits inom mig väldigt länge, men som nu så sakteliga börjar ramla ut i smådelar. Nu är min pojke snart 6. Verbal och hela den baletten. Han mår bra i förskolan. Han tycker om sina pedagoger. Han tycker om sina kompisar. Han vill gå till förskolan. Han vill även gå hem för han trivs hemma . Han blir lätt ledsen ändå vid avsked. Det är något vi helt enkelt får möta....tillsammans, så gott vi kan . Att inte möta det alls, hade inte varit någon lösning. Han går 15-timmars. Mycket hemmatid.
Nu är det givetvis skillnad på en 2-åring och en snart 6-åring. Jag hade gärna sett att han fått vara hemma lite längre. Det hade han mått bra av - kanske ett halvår till som sin storebror som var 3 - men någon skillnad för inskolning och lämningar hade det inte gjort. Det hade inte spelat någon roll om han börjat när han var 3, 4 eller 5. Han hade ändå blivit ledsen för att vi gått. För att han känner saknad när vi inte är tillsammans. Samma mönster idag som när han var 2,5. Ledsen när vi går, glad och god i förskolan och hemma för övrigt. Han kunde inte sätta ord på vad han kände då så som han gör idag så vi kan givetvis inte veta, men kanske har det varit samma problem hela tiden?
Ja, så här är jag nu....idag. Rätt ödmjuk inför det här med att lämna barn i förskola . Jag är ABSOLUT inte av åsikten att lite gråt härdar, eller att "det hör till" när de börjar förskolan. Tvärtom. Men jag var så säker på att jag ALDRIG skulle lämna mitt barn ledset. Det fanns liksom inte på världskartan. Som sagt, jag känner mig mer ödmjuk inför det hela idag.....att barn är olika. Vårt tredje barn är 1,5 drygt och ska vara hemma tills han är minst 2,5.....troligtvis tre. Vi får se hur det går med honom. Han är väldigt olik sina äldre bröder, så det blir nog annorlunda med honom också.
Många kramar till dig TS. Det finns säkert de som tycker att jag är världens hemskaste som lämnat mitt barn ryggen gråtandes. Men det rör mig faktiskt inte i ryggen. Jag har tänkt de tankarna tillräckligt mycket om mig själv redan. Idag vet jag bättre....i alla fall nästan ......för lite, lite kan man ju inte låta bli att förebrå sig själv......kanske kunde jag gjort något annorlunda som.......eller kanske faktiskt inte.
. Det har gått i vågor men sådär totalt okomplicerat som med storebror har det aldrig varit - lämningar i förskolan. Ganska sällan skulle han valt att gå till förskolan om han haft valet att vara hemma, men han har på alla andra sätt visat att han trivts när han varit i förskolan. Inte några tecken på att han skulle vara otrygg eller liknande. 
