Alla symptom borta i V.6+5 efter IVF-graviditet

Hej!

Va underbart att få ett plus på stickan efter en sådan lång väntan.

Jag förstår att det måste vara mkt jobbigt för dig just nu med all din oro, det går inte att låta bli att tänka på det vad som än sägs.
Ingen ro får man förrän man vet hur det ligger till.

Jag hart varit med om 3 st missfall varav ett var ett ma.

2 gånger började jag blöda, i v.8. En gång var det lite mindre och när jag for på kontroll fick jag tabletter för att blöda ut allt.

Sedan fick jag det hemska ma, det var så hemskt just för att jag inte anande någonting alls! Kände mig så lurad efteråt. Hade alla symptom! och magen hade även den vuxit. Men när jag kom på tidig ul kontroll (då jag går på spec.mvc) i v.13 såg vi en liten baby, låg där alldeles stilla med tummen i mun....inga hjärtslag. Jag var helt förkrossad!! Bara grät och grät.
Fostret hade dött i v.11.
Det var alldeles på gränsen till att det gick att skrapa men jag valde ändå det, kändes bättre att få sövas och få det överstökat än att börja föda ut. Ja, det var ju så hemskt hursomhelst!

Sen fick jag ett missfall i v.ca v.8, då blödde jag som en vanlig mens fast kraftigare och med mkt klumpar men allt kom ut själv.

Det jag har lärt mig av mina upplevelser är att det aldrig går att säga hur det egentligen ligger till...man kan tro att allt är bra och sen visar det sig att så är inte fallet.
Sedan kan man ha ont och allt går bra.

Nu är jag gravid i ca v.7 och igår hade jag smärtor i magen. Helt borta idag men lite hugg ibland, annars samma molande "mensliknande" värk.
Nu vet jag inte alls hur ngt är men har tid om ca 3,5 veckor. Känns som länge! jag tror jag ska ringa på måndag och fråga om jag kan få en tidigare tid, kanske hittar de då ett litet tickande  HOPPAS så mkt!

Mitt enda råd till dig är att ringa NU eller senast måndag och boka ett vul till när du är i v.8 eller v.9. Då kan du direkt få reda på om det hänt något eller om allt är bra.
Ingen idée att gå och tro att man ännu är gravid om man inte är det och ingen idé att gå och oroa sig om allt är bra.

Jag önskar dig all lycka till! och hoppas att det tickar ett litet hjärta även i dig. Styrkekramar till dig.

Fy så jobbigt. Kan bara föreställa mig hur stressande det måste vara när man som ni haft en lång resa mot att få plus.. 

Jag har 4 graviditeter bakom mig; 3 döttrar och ett MA. 

Med de två första döttrarna blödde jag inte en droppe.
Med den tredje blödde jag som sparsam mens så gott som varje dag mellan vecka 5 och 10, mestadels klarrött blod.

Vid mitt MA (mellan de två första barnen) hade jag absolut noll graviditetssymtom, i vecka 11 började jag få ljusbruna flytningar och sedan hände inget mer. Man konstaterade MA med VUL och jag fick Cytotec för att starta missfall. 

Som #1 skriver, man kan verkligen inte veta vilken blödning som är ofarlig och vilken som inte är det. Boka tid för undersökning, den där väntan är olidlig. 

Lycka till! 

Tack snälla för svar!??

Det känns så skönt att veta att man inte är ensam även om det ni skriver smärtar mig. Det är obeskrivligt hur mycket man kan längta efter ett barn och har man motgångar kan ingen som inte själv upplevt det förstå.

Jag ringde till vår klinik och eftersom vi gjort IVF så fick jag redan en tid idag... Jag har aldrig varit så nervös i mitt liv behövde säga till mig själv att andas. Vår läkare tog in oss på rummet och såg väldigt beklagande ut, hon tyckte att det inte fanns någon anledning att vänta. Väl i stolen frågade hon oss om vi var redo... Det var jag inte (och skulle nog aldrig vara) men kunde snart gråta ut av lycka när hon sa att det såg bra ut. Den lille är 1cm och har ett litet hjärta som slår. Jag kan inte fatta det! Det känns som ett mirakel.

När vi kom hem somnade vi båda av utmattning, vi lämnade 3 dagar av sorg bakom oss.

Jag håller tummarna för er båda. För de barnen som finns och de som kommer??

Zoey, jag hoppas verkligen att du får se ett litet hjärta slå när du går på ultraljudet.

Kramar

Vet inte varför alla ?? kom med... Det var inte menat iaf

Vecka 6, klarblod imorse, missfall . Alla grav.symptomer borta direkt. Det är vårt första barn vi planerar, och försökt i 8 månader nu. Jag vet att det händer ofta, och att med åldern är ännu svårare, och att de som får MF senare har det ännu svårare.... men det känns så jäkla tomt... Det gör ont . Järnan förstår allt men hjärtat kan inte acceptera . Kram till alla som går genom det. Vi får hoppas att vi har bättre tur nästa gång.