Är det självklart att barnen ska få bo kvar hemma när deras pappa är bortrest?
Hej.
Jag skulle vilja bolla en sak med er som är föräldrar och/eller bonusföräldrar. Jag och min sambo är mycket oense om detta.
Om han åker bort och sover borta över natten, en natt eller flera, så tycker han att barnen har rätt att bo här om det är hans vecka. Jag tycker inte att det är en självklarhet. Då anser han att det i så fall är jag som får sova borta för att barnen klarar sig en eller ett par nätter själva och om jag inte fanns så skulle det vara så man löser det. Jag ställer oftast upp på detta men det är hans inställning som stör mig.
Vad tycker ni?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2015-02-25 18:19
Det man kan konstatera efter ett sådant här inlägg är att det är ett fruktansvärt känsligt ämne som väcker enorma känslor hos så många. Tack alla ni som har försökt att svara nyanserat och genomtänkt. Jag har tagit till mig era kommentarer, både de som håller med och de som inte gör det. Jag har tagit till mig åsikter och värderingar och värderat dem efter eget huvud och efter egna värderingar.
Till alla er som bara vill spy ur er aggression eller vara elaka vill jag bara tala om att jag ser bortanför det och om ni tror att jag påverkas i någon riktning i den frågeställning jag gav av era spydigheter så tror ni fel. Att gömma sin egen bitterhet och tillkortakommande bakom en skärm är tyvärr alltför vanligt idag och jag ser det endast som sorgligt och tragiskt.
I mitt inlägg så hade jag endast en frågeställning. Ingestans så har jag sagt att jag inte bryr mig om barnen eller att jag inte anser att de ska komma i första rummet. Det har de alltid fått göra i vårt hem och det är två fina tonåringar som bor här och som jag älskar. För mig så handlar det om värderingen och åsikten om att jag ska kunna kravställas i min roll och då hur mycket och vilka krav man kan ställa. Om jag vänder på frågan när det gäller krav så kan man ju fundera på vilka krav JAG som bonusmamma ska kunna ställa i min familj. De som tycker att man ska kunna ställa kravet på att en bonusmamma alltid ska ställa upp för annars förstör hon barnens liv och kan dra. De som säger så och tycker så tror jag aldrig har haft bonusbarn och levt i en nyfamilj. Jag kan ha fel men jag har svårt att tro att ni har gjort det. Allt är inte svart och vitt.
En gammal dam sa till mig att min sambo egentligen borde sätta mig på piedestal. Jag förstod inte utan undrade varför. Om man tar hand om en annan kvinnas barn såsom en mor så är man en fantastisk människa svarade hon. Det var hennes syn på att vara bonusmamma. Ni kan väl fundera lite på den.
En bonusmamma förväntas att agera som en riktig mamma men inte för mycket för då har man ett gäng som av rädsla (?) tydligt talar om att man ska inte tro att man kan ta mammas plats. Jag såg en bekant på FB som blev tackad av barnens biomamma för en tid sedan. Hon skrev ?Tack för att du finns för mina barn när jag inte är där?. Det var en fin kommentar.
Det är så lätt att sitta på höga hästar när man är gift och/eller inte har varit med om detta själv. Jag tror att det endast är genom den praktiska erfarenheten som du kan få riktig förståelse för båda parter i det här ämnet. Även jag hade massor med åsikter innan jag flyttade ihop med den här familjen.
Det är många som är bonusföräldrar som har skrivit att det är en självklarhet att barnen är kvar hos dem om sambon åker bort. Det är det för mig också. OM man inte tar det för givet varje gång och OM jag känner att jag faktiskt KAN ha ett val i om jag vill ha ansvaret och kan ta det just då. Någon tyckte att man inte kan kräva av biomamman att barnen är där då för hon kanske har andra planer. Det kanske även jag har om resorna kommer med kort varsel eller krockar med något annat.
Trots att jag har sett många som tycker att det är självklart att barnen får bo kvar om bioföräldern åker bort så har jag inte sett en enda, förlåt mig om jag missat någon kommentar, som tycker att bioföräldern har rätt att KRÄVA att de alltid ställer upp. Det finns en skillnad där. Skillnaden avgör hur man känner och mår. För mig gör det i alla fall det.
Det som tråden har gett mig är att jag känner att jag inte är ensam i mina tankar och känslor. Jag har fått en del fina råd. Den har även gjort att jag kan se att det inte bara är min sambo som tänker som han gör runt sina barn och det kan för mig skapa en större förståelse för hans åsikter.
Jag kommer att fortsätta jobba för att den här familjen ska fungera. Det här är en del som väcker frustration men jag är inte alls redo att ?kasta in handduken?. Jag kommer att försöka göra en del förändringar som gör att jag inte tas för given och jag ska sänka kraven jag ställer på mig själv. Jag älskar min familj även om det är svårt och finns tillfällen då jag blir enormt frustrerad.
