Min pappa har fått återfall i alkoholmissbruk, nu är det illa...

Skittråkigt att höra. Detta låter precis som min mamma.

Det vi gjorde var att vi bad flera i familjen att göra orosanmälningar tills det hände något ifrån socialens sida. Vi får hoppas att dom ser din pappas behov av hjälp.

Tyvärr är det svårt att ta till med till exempel LPT i Sverige, eftersom processen innebär att en läkare måste komma och göra en bedömning. Men googla LPT och se vad som gäller om du inte gjort det. Anledningen till att jag nämner LPT är att det är en lag som finns till för att skydda individer som utgör ett hot mot sig själva. Skulle det gå så långt att ett LPT behövs, så är det bra att känna till vad som gäller och hur man bör gå till väga. 

Jag vet inte om din pappa har haft kontakt med psykiatrin, men för min familjs del var detta en metod för att mamma skulle få en vårdkontakt och hamna i deras journaler eftersom hon hade undvikit vården och var helt utanför systemet.

Mycket av Sveriges vård och psykvård bygger på frivillighet. Jag kan tycka att svensk lag är för mesig på den fronten. Människor som är deprimerade och är i ett missbruk tänker inte klart och gör inte rationella beslut. Från min erfarenhet så är det bra om flera ringer och gör orosanmälningar.

Låter verkligen som han skulle behöva en vårdkontakt inom psykiatrin, stöd och motivation. Skuldbelägg inte er själva bara. Det är väldigt lätt att göra. Ibland finns det saker som ligger bortom familjens makt. Men bra att ni gjort orosanmälningar.

 

Jag vet inte om det jag skrivit nu hjälper, men jag kan bara säga hur min familj har agerat i en sits som jag tycker låter nästan som våran. Jag önskar er all lycka med detta!

 

 

Tack för ditt svar....

TS har tydligen inte träffat sin pappa sedan innan jul... och du tycker hon skall ringa soc?

TS: Det första du gör måsta väl ändå vara, att hälsa på din pappa och få höra historien från honom, istället för att reagera utifrån vad du hört av din syster. Som hört det från en snart ex sambo. 

Jag tog i åtanke att även hon själv redan hade gjort en orosanmälan, så hon var redan inne på den banan. Jag berättar bara om min egna erfarenhet att det ibland kan krävas fler än en orosanmälning för att det ska hända något.

Självklart vore det bra att besöka honom och göra en egen bedömning.

 

Jag träffade min pappa för två veckor sedan och pratade med honom i förra veckan så vi har absolut kontakt. Han har berättat om i julas själv men i väldigt korta drag och vi har pratat om hans mående och jag har uppmanat honom hundra gånger att höra av sig om han vill ha hjälp.. Han vill inte beröra ämnet och när han mår dåligt så svarar han inte i telefon utan ringer upp efter ett tag. vEftersom han är i ett förhållande har i allafall inte jag velat ringa sambon och "förhöra" mig om läget.. Det hade jag inte velat att han ringde min man! Dock var vi såpass oroliga nu att min syster ändå tog kontakt med henne...

Jag ska avvakta att hon ringer mig själv och hoppas att pappa ringer upp.. Får jag inte mer klarhet i det åker jag dit men jag tvivlar på att han släpper in mig eller tar emot hjälp från mig. Hans stolthet är allt...

Psykisk ohälsa är väldigt tabubelagt, och för många är det något man håller för sig själv. Dessutom är det så vanligt att man inte vill ligga någon till last.

Vid depressioner är det vanligt att man har en väldigt negativ självbild. Man ser sig själv som en belastning, och man vill inte vara till problem för någon annan. Nu vill jag självklart inte påstå att det nödvändigtvis är en depression. Men han lider uppenbarligen av ångest, vilket i sin tur är en riskfaktor för att hamna i ett missbruk. 

Jag tolkar det du skriver som att du är väldigt mån om din far, Jag skulle råda och tipsa om att ifall möjligheten finns, så gäller det att vara stöttande. Visa att det är inget att skämmas för. Det går att behandla, och försök att inge hopp.

Jag tror din far är i behov av terapi för att bryta sina alkoholvanor. Han måste själv vilja detta, och antideppresiv medicnering som komplement. 

 

 

 

Så vänta lite med tvångsvården!
Åk dit, hälsa på och visa omsorg. Det är tanken som räknas, även om han inte vill prata med dig. Kör honom till AA möte eller vad som helst, det som funkade förra gången.
Återfall är regel snarare än undantag för alkoholister. Han är ju nog i kris, med kommande särboende och allt. Han har tidigare kämpat sig upp, han kan göra det igen.

Tvångsvård är något man inte bara kan beställa. Det bestäms inte av anhöriga. Det är en bedömning som läkare får göra, om ens behovet finns. Men det kan vara bra att känna till vad som gäller kring LPT för att vara förberedd.
Nu säger jag inte att TS skall förbereda sig för det värsta. Men jag har själv varit i samma sits, och det är mycket information jag hade önskat jag hade haft i efterhand för att vara bättre förbered på komplikationer.

För att komma ur ett missbruk krävs att man har en vit period för att komma ur bubblan och börja tänka rationellt. För det krävs uppmuntran, stöttning och förståelse. Den lasten (beroende på hur olika familjerelationer ser ut) skall man inte lägga på sig själv, och man skall absolut inte skuldbelägga sig själv för något. En vanlig känsla för anhöriga är att man inte har gjort tillräckligt. Det finns mycket information om anhörigvård/stöd för detta.

Men det gäller också att ha en kontakt inom psykiatrin för experthjälp.

Lyckas man komma ur sitt missbruk ökar även chanserna för att man kan behandla bakomliggande orsak. Detta görs med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI-preparat) och med KBT. 

 

 

Du har fastnat lite i det här med tvångsvården och dessutom inom fel område. Den tvångsvård som ligger närmast till hands i det här fallet är vård enligt LVM och inte LPT. Visst mår man psykiskt dåligt som missbrukare men det är ändå missbruksvård som är det primära när det gäller alkoholmissbruk och/eller återfall i detta. Här verkar inte heller ligga någon psykossjukdom eller annan allvarlig psykisk åkomma bakom så LPT är över huvud taget inte aktuellt i nuläget.

TS: jag skulle råda er till att göra en LVM-anmälan istället för en orosanmälan. Det är kraftfullare och måste tas på allvar.

Ser att jag vart otydlig... Han har en djup depression som är konstaterad av läkare. Han har mediciner även för detta (vet inte vad för sort). Både hans sambo (som snart är särbo) är mycket stöttande och förstående och har kört honom till läkare och annat. Med oss, sina döttrar vill han inte prata om det eller ta oss till hjälp alls... Han informerar bara det han "behöver" och sen viftar han bort om man undrar eller frågar. Mår han dåligt stänger han in sig och är onåbar. Jag har bett honom höra av sig om det är något varenda gång vi pratat, jag har skickat sms där jag skriver uppmuntrande och att jag älskar honom osv. Kanske är förnekande av mig att tro att han hellre vill ha utomstående hjälp än av oss... Hmm.. Nu dock så verkar det ha hänt något som har tippat över kanten så att säga.. Han riskerar ju sitt liv när han inte tar sina mediciner tex. Det är så svårt för vi är liksom inte nära fast vi ändå är det.. Min syster är 15 år äldre än mig och har ju "vart med förr" och tar det hela på ett annat sätt känns det som.. Vår mamma, (vart skilda sen jag var 3) säger att vi ska ligga lågt och inte göra det hela värre med att försöka kontakta honom eftersom han antagligen mår sämre då han inte vill lasta oss med detta... Detta är så svårt verkligen.....

Man vill ju bara att han ska må bra... Ett alternativ som jag ska kika på imorgon är att kontakta länkarna som han var i kontakt med innan han träffade nuvarande sambo...

Du har rätt, LVM är mer rimligt. LPT rör dock psykisk ohälsa i fler former än just psykossjukdomar. Att inte tillgodose sina fysiska och grundläggande behov är vanligt vid grava depressioner, då utger man alltså en fara för sig själv. Det rör självskadebeteende. Jag grundade det i att det eventuellt fanns en risk för att hamna i en djup depression.

Men som sagt, du har helt rätt i att LVM vore ett bättre alternativ.

Som vanligt är ironi totalt bortkastat här på FL.

"Är i samma sits":

Det låter som din mamma har haft en svår diagnos och att missbruket har fört till att hon varit till fara för sig själv eller andra. 

Missbrukare är olika, men man kan hjälpa utan att skuldbelägga sig själv. 
Men det man helst inte skall göra som anhörig är, att diagnosticera på egen hand.

Det är sant, att missbruk för det mesta har en underliggande orsak, som oftast en psykisk sjukdom (om inte annat så kommer sjukdomarna efter hand), men det kan också bara handla om hederlig gammaldags stress.

Det är kanske bäst att man låter proffsen ordinera terapi och psykofarmaka.

Hjälp till självhjälp, är mitt bästa råd. (Och det innebär inte LPT)

Okej. Det var ändå bra att han verkar vara inne i systemet.
Tyvärr bygger svensk vård ofta på självbestämmanderätt vilket i dessa fallen innebär att människor har rätt att även neka vård.

Att inte vilja ligga någon till last är som sagt vanligt vid depressioner.  Men prova att ringa till vårdguiden och be om tips om hur du kan gå tillväga och vilka lagar och regler som gäller. Han har rätt till hjälp!

Absolut, det är otroligt viktigt att vara stöttande. Psykisk ohälsa är för många, framför allt den som det drabbar väldigt tabubelagt. Det är viktigt att vara stöttande, inte döma och att inge hopp enligt mig. Samtidigt som det som vi nu nämnt är viktigt att inte skuldbelägga sig själv eller tro att man inte gör tillräckligt.

 

Jag är beredd att hålla med om att LPT inte är att föredra. Min poäng är dock att det är hjälpsamt att känna till lagarna, för att ha kött på benen när man pratar med vården, som man ibland får tjata sig till.

Jag är väl medveten om vad som krävs för LPT och jag skrev ju inte att det bara gällde psykossjukdomar heller.

Det är mycket ovanligt att man tar in en missbrukare på LPT det var därför jag skrev om LVM istället. Vården och i synnerhet psykiatrin är mycket ovilliga att ta sig an personer som har något missbruk utan vill att missbruket ska behandlas först. Jag står inför det här problemet i jobbet på daglig basis, där Socialtjänsten och Vården vill fösa över ansvaret för individen på den andre hela tiden. Och mitt i detta far såklart individen illa.

Fast i det här fallet är det ju då inte vården utan Socialtjänsten man talar med. LVM-utredning ligger under Socialtjänsten och inte vården.

 

Ja, så det kanske lätt blir delade meningar om vad som är bäst då vi i Sverige är ganska icke-organiserade och ifrån myndighetshåll har ett system som gör att människor lätt faller mellan stolarna. Framför allt har missbrukarna en sämre ställning i samhället idag, vilket är fruktansvärt beklagligt och faktiskt pinsamt.

Idag blev han tvångsomhändertagen. Var med vid detta men fick gå där ifrån... Har aldrig sätt min älskade pappa såhär. Polisen var med och en läkare.... Han är även självmordsbenägen och jag hoppas han verkligen får ordentlig hjälp, inte bara avgiftning och ut... Är lite chockad tror jag.