Min mamma beter sig så konstigt... tycker iaf jag.
Jag har i hela mitt liv haft en konstig relation till min mamma, har jag insett nu.
Idag är jag just över 30 år. Jag flyttade hemifrån något år efter att jag fyllt 20.
Då jag bodde hemma, efter jag gick ut gymnasiet, så brukade mamma påpeka att man minsann inte kunde bo hemma hela livet som en annan parasit, och så länge jag bodde hemma förväntades jag att hjälpa till, med allt i hushållet och ekonomin och något annat än en heltidsysselsättning/jobb var inte accepterat. Vilket inte är så underligt kan man ju tycka.
Hon brukade även reta mig för att jag var ensam hemma på fredag/lördag kväll, då jag inte hade så många vänner i krokarna längre, eftersom de flesta flyttat till andra städer för att plugga.
Själv drömde jag om att flytta till Australien och jobba med dykning.
En dröm jag minsann inte skulle kunna förverkliga så länge jag bodde hemma. För har man råd med sånt ska man först ha kunnat flytta hemifrån.
Det är ju ok. Helt normalt.
Jag blev mer eller mindre tvingad att söka in på universitet för att kunna få ta lån och så, så jag tillslut kunde flytta. Innan hade jag haft olika praktiker och pluggat upp lite betyg, då det var ont om riktiga jobb.
Men då, min syster, som nu närmar sig 30 hon också. Hon bor fortfarande hemma.
Hon har inte blivit uppmanad att skaffa sig eget boende. Hon jobbar bara några timmar i veckan. Inte ens en halvtid, och hon har fått ägna sig åt sin hobby och skaffa dyra husdjur som den involverar. Hon behöver inte heller hjälpa till hemma. Själv fick jag torka alla fönster på det stora huset, minst två gånger per år. Vilket hon aldrig behövt göra.
Det låg på mig att skotta hela stora gården för hand, det var även mitt ansvar att se till att det fanns ved inne, då min pappa jobbar mycket borta.
Min syster har aldrig behövt göra något sådant heller.
När jag bodde hemma så var det självklart att jag skulle handla matvaror och även laga mat några gånger i veckan. Något som min syster inte heller behöver befatta sig med allt för ofta.
Och nu är det som om de har någon liten hemlig klubb. Min mamma och syster.
De hittar på saker och så, men jag blir aldrig tillfrågad om att vara delaktig.
Det gör mig så in i själen ledsen.
Och här om dagen så sa min mamma att hon skulle ta hem en sak från mina morföräldrar, en sak som jag har fått av min morfar, för länge sen. Men den är inte komplett så han sa att när han får fatt i den saknade delen så får jag ta hem den.
Men nu säger min mamma att hon fått lov av sin bror att ta den.
Men jag anser ju att det inte är deras sak att säga.
Jag har ju redan fått den.
Men det går hon inte med på utan hävdar att det nu är hennes.
Jag blir så ledsen.
Hade det varit min syster hade hon bara bockat och bugar och stigit åt sidan.
Nej.
Jag tycker att det är lite snett och vint.
Några andra synpunkter?