• MissNeverland

    Min mamma beter sig så konstigt... tycker iaf jag.

    Jag har i hela mitt liv haft en konstig relation till min mamma, har jag insett nu.

    Idag är jag just över 30 år. Jag flyttade hemifrån något år efter att jag fyllt 20.

    Då jag bodde hemma, efter jag gick ut gymnasiet, så brukade mamma påpeka att man minsann inte kunde bo hemma hela livet som en annan parasit, och så länge jag bodde hemma förväntades jag att hjälpa till, med allt i hushållet och ekonomin och något annat än en heltidsysselsättning/jobb var inte accepterat. Vilket inte är så underligt kan man ju tycka.

    Hon brukade även reta mig för att jag var ensam hemma på fredag/lördag kväll, då jag inte hade så många vänner i krokarna längre, eftersom de flesta flyttat till andra städer för att plugga.

    Själv drömde jag om att flytta till Australien och jobba med dykning.

    En dröm jag minsann inte skulle kunna förverkliga så länge jag bodde hemma. För har man råd med sånt ska man först ha kunnat flytta hemifrån.

    Det är ju ok. Helt normalt.

    Jag blev mer eller mindre tvingad att söka in på universitet för att kunna få ta lån och så, så jag tillslut kunde flytta. Innan hade jag haft olika praktiker och pluggat upp lite betyg, då det var ont om riktiga jobb.

    Men då, min syster, som nu närmar sig 30 hon också. Hon bor fortfarande hemma.

    Hon har inte blivit uppmanad att skaffa sig eget boende. Hon jobbar bara några timmar i veckan. Inte ens en halvtid, och hon har fått ägna sig åt sin hobby och skaffa dyra husdjur som den involverar. Hon behöver inte heller hjälpa till hemma. Själv fick jag torka alla fönster på det stora huset, minst två gånger per år. Vilket hon aldrig behövt göra.

    Det låg på mig att skotta hela stora gården för hand, det var även mitt ansvar att se till att det fanns ved inne, då min pappa jobbar mycket borta.

    Min syster har aldrig behövt göra något sådant heller.

    När jag bodde hemma så var det självklart att jag skulle handla matvaror och även laga mat några gånger i veckan. Något som min syster inte heller behöver befatta sig med allt för ofta.

    Och nu är det som om de har någon liten hemlig klubb. Min mamma och syster.

    De hittar på saker och så, men jag blir aldrig tillfrågad om att vara delaktig.

    Det gör mig så in i själen ledsen.

    Och här om dagen så sa min mamma att hon skulle ta hem en sak från mina morföräldrar, en sak som jag har fått av min morfar, för länge sen. Men den är inte komplett så han sa att när han får fatt i den saknade delen så får jag ta hem den.

    Men nu säger min mamma att hon fått lov av sin bror att ta den.

    Men jag anser ju att det inte är deras sak att säga.

    Jag har ju redan fått den.

    Men det går hon inte med på utan hävdar att det nu är hennes.

    Jag blir så ledsen.

    Hade det varit min syster hade hon bara bockat och bugar och stigit åt sidan.

    Nej.

    Jag tycker att det är lite snett och vint.

    Några andra synpunkter?

  • Svar på tråden Min mamma beter sig så konstigt... tycker iaf jag.
  • Bea79

    Men skit! Seriöst!! Ordna visum nu till Down Under! det tar ca 8 timmar sen bokar du planet och är i världens vackraste land i ett år! Res omkring, soffcoatching eller sök lätta boenden på Gumtree.! Det finns inga krav, du måste få distans till din "mamma" "syster" om de behandlar dig så?  Å herregud inboxa om du vill precis varit där!

  • Anonym (narcsurvivor)

    Googla på barn till narcissister. Det är vanligt att de väljer ut en favorit och en syndabock.

    Låter definitivt inte normalt iallafall. :/

  • MissNeverland

    En ganska viktig sak som jag glömde skriva, är att jag hade en till lillasyster, när jag var något år gammal bara. Men hon dog. Så min andra lillasyster som lever, är född efter det.

    Och som svar på din kommentar Bea79 så har jag idag ingen möjlighet till det.

  • MissNeverland

    Och vad säger ni andra här på fl om min syster som bor hemma fortfarande, trots att hon närmar sig att fylla 30?

    Hon har aldrig testat att bo ensam.

  • ScarlettHunter

    Jag hade liknande problem när jag växte upp.


    Jag är min mammas första dotter och har av någon anledning blivit utsedd  till hack kyckling. Min lillasyster och min mamma har en väldigt bra relation och det är inte förrens nu när jag har flyttat ut som jag faktiskt har kunnat prata med min mamma om saker och ting. 

    Jag gick igenom en väldigt mörk period när jag bodde hemma under konstant observation. Varje kväll skulle min tandborste kollas så att jag hade borstat tänderna till exempel (Det pågick tills jag flyttade ut när jag var 19). Jag har gått till otaliga psykologer angående min mamma och det slutade inte riktigt bra mellan oss när jag flyttade. 

    Det är massa andra saker som har hänt också som jag inte vill ta upp här för det hör varken hit eller dit men det slutade i alla fall med att jag satte min mor och min far vid köksbordet innan jag flyttade och sa rakt ut att "jag tycker inte att ni har varit bra föräldrar". Pappa har smugit omkring mamma när hon varit arg och tagit ut den ilskan på mig på olika sätt.

    Min syster har verkligen inte upplevt hemmet så som jag gjort och tycker jag är konstig och bara jobbig när jag nämnde att jag inte trivdes. 

    Hon och min mor har samma smak i kläder och hon får till exempel otaligt med kläder när hon vill. Hon har kunnat gå ut sent på kvällarna och festat hur sent som helst utan att få ett enda uns av utskällning.

    Min mor anklagade mig en gång för att ha börjat ta droger (vilket jag definitivt inte hade och aldrig skulle) och höll fast mig och skällde ut mig i flera timmar. Men när hon kom på min lillasyster med ciggaretter så var det bara "a ja, men du kan väll försöka sluta i alla fall".

    Jag förstår verkligen hur du menar när det känns som att de har bildat en egen liten klubb mot dig. Tyvärr vet jag inte riktigt vad du kan göra. Har du försökt att prata med din syster om det här? Eller med din mamma? 

    Jag hade en period på 8 månader efter jag flyttat som jag inte pratade med mamma alls, bara pappa, men efter det så har det faktiskt blivit bättre. Jag har kunnat prata med henne om mina problem och jag tycker inte hon är lika elak längre. Det kanske är främst för att jag har visat och jag vet nu själv att jag kan sätta ner foten mot henne och inte låta henne behandla mig så.

    Hon är ju trotts allt min mamma och hon älskar mig. 

    Jag vill inte råda dig att göra som jag gjorde men jag ville ändå berätta, det kanske hjälpte något. hoppas det i alla fall :)

Svar på tråden Min mamma beter sig så konstigt... tycker iaf jag.