Arg 8-åring

Hej!
Jag har en 8-årig dotter som fyller nio i maj. Hon styr genom sitt humör hela vår familj som totalt sett består av två vuxna och tre barn. Dottern är mellanbarnet och har ett otroligt humör. Det är så pass påfrestande att vi upplever att vi håller på att gå sönder som familj.

Hon är väldigt dubbel i sin personlighet. Go och glad bitvis, och bitvis vansinnigt utåtagerande och arg. Hon gapar och skriker, tål inte att bli tillrättavisad, erkänner aldrig att hon gjort något fel, skyller allt på alla andra oavsett vad det handlar om, vill aldrig hjälpa till hemma (om hon inte vill ha något i gengäld), säger emot, käftar emot, hånskrattar åt oss och blir helt vansinnig om vi ber henne sluta med något/lugna ner sig. Hon vill aldrig lyssna utan käbblar bara emot.

Hon hatar skolan, hatar att behöva göra läxor och hatar allt som går henne emot. Hon vill inte gärna göra saker för hon intalar sig själv att hon inte kan. Hon får extra stöd i skolan då hon har problem att göra klart på lektionerna utan att bli arg. 

Hon får vansinniga utbrott då hon ganska ofta har sönder saker. Bryter och river söner allt från dockor till böcker. Knyter nävarna och slår i ett bord eller väggen. Efteråt påstår hon med en dåres envishet att sakerna liksom bara föll sönder i händerna när hon höll i det. 

Det går inte att resonera med henne. Hon är inte mottaglig. Hon bara tjabblar emot och säger att man har fel och inte fattar någonting. Försöker man då ryta i för att sätta henne på plats och visa på att nu är det allvar, så höjer hon bara rösten och skriker.

Hon är bossig i sitt sätt att vara och har svårt med kamrater såvida det inte är något yngre barn som hon kan styra över. 

Jag har själv kommit till en punkt där jag verkligen känner att jag inte tycker om mitt eget barn. Jag har inget tålamod kvar. Hon fullkomligt suger all energi ur oss.

Hon bara tjafsar och tramsar och när vi ska göra läxor så skriker hon mest om att hon inte kan. Det är oerhört stressande.

Hon ljuger oss rakt upp i ansiktet. Har alltid en massa bortförklaringar och ursäkter "det var iallafall inte jag" säger hon om det mesta hon ställer till med.

I grunden är hon väldigt kreativ och älskar att pyssla och måla. Hon leker gärna med sin 2-årige lillebror men är allt som oftast alldeles för våldsam och röjig med honom. När han sen gör illa sig så skyller hon på honom.Hon tar inget som helst ansvar för någonting.

Allt som oftast så går hon sen undan. Och gråter stora krokodiltårar. Vrålar och tjuter. När hon sen lugnat ner sig så kommer hon fjäskande. För hon är medveten om att hon gjort något galet.

Vad fan är det här? Och hur ska vi orka? Jag börjar fundera på om hon har nån kemisk obalans i kroppen? Hon tar så grymt mycket energi och tid från sina syskon. 

Någon med liknande erfarenheter? Behöver all hjälp jag kan få...