Är du lycklig?

Just nu är jag lycklig och det är så underbart att få känna den känslan. Ibland känner jag mig helt värdelös och allt känns piss, antar att det är vanligt att må så fram och tillbaka men just nu är jag bara lycklig och mår bra :)

Jag är väldigt lycklig och känner att vi är på en bra plats i livet. Flytten vi länge har talat om har blivit av, vi har fått en frisk och underbar dotter, min familj mår bra och vardagen är problemfri. Inte för att den har varit särskild problemfylld innan men allt känns liksom lättare. Ler och skrattar ofta. 

Nej!

Jag är i grunden trygg och lycklig. Däremot är jag inte en person som skrattar så ofta, men jag ler mycket och är tacksam för väldigt mycket.

Jag har haft återkommande depressioner och utmattningssyndrom, två av mina tre barn har kroniska sjukdomar/funktionsnedsättningar, jag är relativt nyskild och förlorade en nära anhörig väldigt plötsligt för inte så länge sedan.

Har lätt för att gråta och prata om känslor, och brukar älta en del, vilket jag tror underlättar för mig i mitt liv.

Men just NU är jag väldigt glad och lätt i sinnet och jag NJUTER!!!

I förra veckan upplevde jag en känsla jag inte gjort på mycket mycket länge. det bara slog mig:
"Jag älskar mig själv, min kropp och mitt liv!" Var nästan euoforisk hela dagen, har nog aldrig känt det så tydligt.

Ja, jag är lycklig. Och ler och skrattar mycket. Och är arg, glad, förbannad,ledsen och alla andra känslor mycket.

Jag har alltid sett mig som grundlycklig eller vad man ska kalla det. Det ligger nog helt enkelt för mig. Oavsett vad som pågått runtikring har jag inombords i mig själv varit lycklig, alltid haft ett lyckligt rum inom mig och dörren dit har aldrig varit helt stängd.

Visst är det härligt?

Speciellt när man känt motsatsen. Njut

Nej...Borde vara lycklig eftersom jag har varit drogfri i snart 14 år... Men jag har ingen att dela den glädjen med, ingen familj & inga vänner. 

[quote=74982927][quote-nick]Anonym (Yes) skrev 2015-03-09 15:58:52 följande:[/quote-nick]Jag är lycklig, för jag blivit välsignad att bli muslim, jag har tre underbara barn, en man som älskar mig, ett tak över huvudet, mat i magen och kompisar som är fina människor som bryr sig.

Missförstå mig inte, jag har haft många motgångar, förluster, rasism (trots att jag är svensk född, blond, grönögd, däremot muslim) och kränkningar, en man som utsatte mig för grov misshandel och våldtäkt (inte min nuvarande), dödsfall, mm.

Men varför ska jag inte vara tacksam?! Jag lever ännu en dag och Han (Allah) har välsignat mig med mycket, varav det största är Islam, som oavsett vad människor kommer med för smutskastning, är det bästa.

Islam har gett mig frid och infre och yttre lugn och riktig lycka. Jag har gått igenom många plågor och svårigheter, men Islam har gett mig styrka att komma igenom det. Kom inte med hat, för det når mig inte.

Jag hoppas ni finner en sån inre lycka jag faktiskt fått gåvan att ha, för den är sällsynt-

Skulle du kunna berätta hur en som är född svensk, kan bli muslim? Tacksam för svar.

Är du intresserad av att veta med nyfikenhet eller tänker du attackera med Islamofobisk crap?? För den kritiken kan du isåfall spara på.

Jag är ärligt nyfiken och vill försöka förstå

Jag såg en muslimsk kvinna på nyheterna igår som såg väldigt svensk ut. Så då tänkte jag likadant. Kan man om man är svensk, bli muslim? Och varför? Och nu fick jag ju en chans att fråga och kanske få veta....

Jag känner mig lycklig fast min ekonomiska situation är åt helvete, lever under existensminimum och jag har nyligen fått diagnosen autism. Det som får mig att känna mig lycklig är att jag mår mycket bättre psykiskt än vad jag gjorde när jag var yngre. Lycklig över att leva ihop med min själsfrände och våra djur i vårt drömhus. Jag och min blivande man är väldigt lyckliga tillsammans, planera att gifta oss snart. 

Jag ler och skratta ganska ofta men ibland har jag svackor då jag känner mycket oro och ångest. 

Jag svarar dig med glädje.Det började för 7år sen.

Jag pratade mycket vid den tiden, med människor från olika länder. Många av dem jag pratade med var muslimer. Ganska många av dem jag pratade med betedde sig på ett sätt jag förundrades mycket över. Jag brukade ställa frågor till dem om deras religion men dem hade svårt att svara mig.
 Jag blev mer och mer irriterad då många kom med konstiga tankesätt. Och som ni andra, tyckte jag vid den tidpunkten att det var en kvinnoförtryckande religon, som var våldsam.

Jag bestämde mig för att ta reda från grunden vad deras religion handlade om, vad tron grundade sig på och vad den här livsstilen går ut på. Inte som kristendom eller judendom då många kallar sig för kristen eller jude, men inte agerar på deras regler och riktlinjer. (Jag var inte ute efter att konvertera till nåt, jag pendlade mellan ateism och tron på egen Gud vid den tidpunkten)

Så jag började googla.
Det jag då fann, i början, handlade om tron på endast 1 Gud, och att man inte ska sätta någon vid Hans sida. Jag kunde acceptera det, det lät logiskt. Hur kan man dyrka något som är flera. Fler än 1 skapare? Nej.
Och varför ska man dyrka någon?
Vad är meningen med livet? Varför finns vi?

*Allt kunde Islam svara på. Islam kom med svar jag undrade över.
*Jag fick veta vad meningen med livet är, vem jag är och varför jag är här.
*Jag insåg att all skit media har och komma med, all skit rasister/ateister och de lika har spridit om Islam är en lögn.

Jag har suttit i er plats, jag har sett på muslimer som ni sett på muslimer och jag har sökt kunskapen på egen väg via säkra källor och inte människor med rasistisk, ond propaganda har och komma med.

Jag var en vilsen ung kvinna. Jag var elak mot min mamma. Stöddig, otrevlig, skolkade, ljög och stal.

När jag fann Islam, korrigerade Islam mig. Islam uppfostrade mig till den jag är idag.

*Jag ljuger inte längre, jag stjäl inte, jag röker inte, jag dricker inte, jag ligger inte runt, jag är inte otrogen.
*Jag är god mot människor. Jag ler, och pratar vänligt mot människor. Jag talar inte illa bakom ryggen på människor.
*T.ex. När jag står bakom någon i bank-kön och den glömt ta sina pengar, så ger jag dem tillbaka, när jag kunde tagit dem själv.
*Jag är god mot min mamma. (Islam har gett mamman 3 gånger mer rätt över pappan, då hon burit i smärta,fött i smärta och ammat barnet, även de i svårigheter).

Nu kommer säkert någon säga här: "Kan du inte kommit på det här utan Islam?

Utan tron på en Gud som är Allsmäktig, Hör allt, Ser allt, är Mest Rättvis, var finns gränsen?
Man gör som man vill, utan att frukta någon. Utan att bli tillrättavisad, och man kan gå bortom alla gränser, och det ser vi idag. Människor som inte fruktar Han som skapt oss, har gått vilse och vet inte vart dem ska och varför dem är här.
 Dem kommer beté sig illa och ondska sprids.

Jag har blivit en bra människa tack vare Islam. Och alla muslimer som är rättfärdiga och betér sig i enlighet med var Islam föreskriver betér sig på samma sätt så som jag blivit efter att ha kommit till Islam.

Så där har du min historia i det stora hela.
Jag blev muslim, från att ha varit alldaglig typisk svensk flicka, till att bli en mogen och rättfärdig kvinna.
Jag hittade den sanna vägen och jag är överlycklig av att ha hittat den. Jag är inte rädd för människor, jag är inte ledsen när en katastrof händer, jag är inte elak mot människor, och jag är mest tacksam för att Allah har väglett mig. Jag vet att inget kommer skada mig sålänge jag har Allah vid min sida. Han är det Bästa sällskapet.

Utan fruktan för den som skapt oss, och tron på att Han kommer ställa oss till svars för våra handlingar, kommer mer ondska spridas, och det är människan själv som kommer ta skada av det.



Med vänlig hälsning

Nej, jag är inte lycklig, men jag är glad ändå.

Tack för att du tog dig tid att berätta:) jag hör att du är lycklig. Jag ska läsa det igen sen. Mvh

Ja. Efter att ha varit sjuk länge och äntligen blivit lite bättre känner jag mig faktiskt lycklig för första gången på många år.

Ja jag är lycklig! Nu är jag lycklig för att jag lyssnar på fin musik(Tori Amos) och annars brukar jag vara lycklig av andra anledningar. Jag brukar vara lycklig mest hela tiden och avtar lyckan för tillfället kommer den snart tillbaka. Jag har alltid varit lycklig överlag, har nära till glädje, bara jag får hålla på med sånt jag gillar: sjunga, skriva låtar, läsa, springa i skogen, hålla på namn, vara med spännande människor, se gamla filmer eller resa, se mig om i stan, njuta av den gudomliga naturen. Alla intrycken väntar på mig ständigt så varför deppa? 

Jag är som mest lycklig när jag lyssnar på Chopin. Då spritter det i hela kroppen av lycka.

Varken eller tror jag. Jag mår hyggligt bra just nu. Men äter antidepressiva tabletter och skulle aldrig klara mig utan dessa i nuläget. Inte på länge känns det som. Har ätit det i snart fyra år men innan dess hade jag mått jättedåligt i många år. Så jag är lyckligare än på säkert tio år