Så svårt att vara farmor ibland

Inte sondotter, utan svärdotter, naturligtvis! Börjar jag bli dement, ha-ha?

Jag älskar min svärmor djupt. Vi är eller var väldigt olika när det kommer till hur vi tänker kring hushållet och barnuppfostran och det har varit apjobbigt i perioder eftersom hon med sitt orädda och något oförskämda sätt gärna "tar över" och säger sin åsikt utan att tänka ett steg längre. Jag å andra sidan har varit feg och konflikträdd och låtit henne hållas, tänkt att när hon åker eller lägger på luren gör vi vår sak igen även om jag i mötet med eller i samtalet kokande inombords. Hon är galet pedant och dessutom väldigt traditionell (kvinnan städar typ) och har en riktigt auktoritär syn på barn. Jag är inte den.
För ett par år sedan hamnade i på en restaurang själva och det förändrade allt, hon fick i sig för mycket vin och i den där vindimman började hon berömma mig och de personer våra barn växer upp att bli, hon sa att hon själv önskat att hon varit mer avslappnad, att hon hade fått uppleva en man likt hennes son som delade ansvaret med henne, inte varit så hård mot sina barn jämt..Det fick mig att se henne i ett annat ljus, hon var inte så svartvitt som jag hade uppfattat henne och fegisen jag var gentemot henne försvann den kvällen. Idag är vår kommunikation en annan, tyvärr får jag inte chansen att träffa henne så ofta som jag skulle önska men vi pratar ofta och hon kan framföra sina åsikter men samtidigt se att de inte är de enda riktiga. Jag försöker vara lika accepterande tillbaka men ibland blir det heta debatter vilket bara är skoj. Jag anser mig påläst när det kommer till barn, hon tycker sig ha all den där erfarenheten jag inte har vilket är sant.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med min lilla historia men jag upplever att du fokuserar på det negativa, det som du upplever vara negativt, om du tänker ett steg längre finns det säkert fina sidor hos dina barnbarn, är dessa något du uppskattar och lägger vikt vid och kan se delvis är ett resultat av föräldrarnas syn på barn som må skilja sig från din syn men inte behöver vara fel för den skull? Dina ungar är säkert inte perfekta heller eller hur?;) Se att ni är olika, din svärdotter kanske prioriterar annat än att städa (saker som är helt okej) framför att städa även om hon arbetar deltid. Vad spelar det egentligen för roll?  Fundera på om det är värt det att lägga sig i, vad som skulle bli bättre. Lägg fram det på ett sätt som inte verkar dömande, som tydligt speglar din åsikt men är öppen för en annan. Se det positiva också.

Lite fel i texten där men du förstår säkert, TS.

Då förstår jag bättre hur du menar (ang komma till insikt).

Jag inser att jag nog låter mer dömande än jag är. Du ger inte alls intryck av att vara en sån som stormar in objuden och byter alla gardiner etc. Anledningen till att jag skriver att du verkar vara för "på" är att du noterat himlanden med ögon, suckar och att en sonhustru verkar irriterad (minns ej exakt ordval). Det är ju väldigt tydliga tecken på att du redan gått för långt. Du anser ju också att de gör fel och det tror jag att de märker.

Du vill hjälpa till, och på ett bra sätt dessutom, vilket är jättesnällt. Men det jag menar är att de själva måste få formulera problemet, som häromdagen, då det ju också blev trevligt.

Vi har valt en nivå på städningen här hemma som vi är tillfreds med, på samma sätt som du har. Om någon kom hem till dig och sa att du behövde bleka persiennsnörena, nästa gång lacka trösklarna, nästa gång sortera böckerna i färgordning, nästa gång bona dörrarna osv. Skulle inte du också uppfatta det som en kritik mot hur du sköter ditt hem?Och skulle det inte kännas lite konstigt att en gäst kritiskt inspekterade din städning och bedömde om du gjort det som gästen tycker att det ska göras? (För du är ju en gäst när du är hos dina barn.)

Däremot om du ojade dig över de gulnade persiennsnörena och gästen erbjöd sig att bleka dem, eller berätta hur man gör - skulle inte det kännas annorlunda?

Var det en begriplig liknelse?

Jodå, fullt begripligt! Det där med menande blickar och suckarna var inte de vuxna utan tonåringarna som stod för, så där var jag nog lite otydlig. Sonhustrun brukar mest säja att hon har läget under kontroll, även om det är snudd på kaos.

Min son påpekade faktiskt förra sommaren att jag behöver måla om på altanen, och han har erbjudit sig att hjälpa mig nån helg i sommar. Jag tar tacksamt emot den hjälpen, och jag tog absolut inte illa upp för hans påpekande. Han är bättre på sånt än jag. Och jag vill gärna hjälpa till med sånt som jag är bra på.
Jag har väl heller aldrig tänkt klaga på städningen hos dem. Mera då att få barnen att plocka undan, t ex sånt som de lämnar på köksbänken, på hallbyrån eller var som helst och som de sedan letar efter och inte vet var de har lagt. In på deras rum med det som tillhör dem! Det är ofta bortkomna nycklar, läxböcker, mobilladdare plånböcker och annat smått och gott som det härjas om.

Ok, då får jag en tydligare bild om vad det rör sig om. Jag påverkas mycket av mina egna erfarenheter och har tolkat det du skrivit utifrån det.

Du är mån om att det ska bli bra och det är ju toppen! Råden från mig blir desamma ändå. Ge hjälp först när de ber om det!

Ha det gott!

Jag tyckte mycket om din berättelse! Och jag ser mycket positivt hos både barnbarnen och deras föräldrar. Det är sant att jag här har fokuserat mest på det negativa, eftersom det är det jag funderat över och ville ha lite synpunkter på och liksom ventilera och höra hur andra har det.  Allt det positiva har jag lämnat därhän, just för att det är inget problem. Tänkte inte på att det fick mig att framstå som en gnällig och petig svärmor/farmor som bara ser fel hos mina närmaste.
Barnbarnen är av allt att döma ganska ambitiösa i skolan, och vi gillar nog varandra, trots att jag har svårt att acceptera deras språk och vissa attityder både mot varandra och sina föräldrar och mej. Och den lille sladdisen är så fin och go när det bara är han och jag.

Mitt råd är att sluta döma andra efter sig själv. Vi är alla olika, och har av olika anledningar valt olika liv.
Men - alla är också beroende av kärlek och vänskap.
Och - alla har rätt till sina känslor.

Alltså - prata med dina barn och deras respektive om hur du känner - att du gärna vill vara ett stöd, finnas där som vän, och hjälpa dem med det dom behöver och det du kan.
Fråga hur dom ser på det, vilken hjälp dom vill ha och hur de känner att de behöver dig.
Du kanske vill städa - svärdottern kanske hellre vill att du bakar bullar hemma hos dig och tar med?
Du kanske vill putsa fönstren - svärdottern kanske hellre gör det själv, men tar gärna hjälp med aktiviteter för barnen eller plantering av växter?
De behöver känna att du inte lägger dig i hur de lever sina liv, samtidigt som jag tror att de säkert behöver och vill ha din hjälp, på sina villkor.

Samtala utan att döma, och utgå från egna känslor och upplevelser och känslor, så ordnar det sig säkert!

Önskar förresten av hela mitt hjärta att jag haft en svärmor som dig, som brytt sig om sina barn och barnbarn som du gör. Tyvärr finns det så många, som liksom min svärmor, anser att man "ska sköta sig själv". Tråkigt för de äldre som inte får känna glädjen över att vara behövda, och tråkigt för de yngre som inte får hjälp.

Jag vill tacka er alla som kommit med så mycket kloka råd! Jag tar till mig av era tips och synpunkter, och det har varit jättetrevligt och nyttigt att få ventilera saken med er!
Jag ska försöka kommunicera mera och bättre med sönerna och deras respektive, utan att tränga mig på.
Jag ska försöka tagga ner lite, vara lyhörd och gå försiktigt fram, och jag ska försöka överse med barnbarnens slarv i deras eget hem, men hemma hos mig kommer jag inte att tolerera samma slapphet. De har som väl är humor, och även om de är lite väl frispråkiga ibland så är de faktiskt roliga och charmiga mitt i sitt tonårstrots.
Allt gott till er!

det är fint att du är engagerad, men det finns inget du kan göra. det är ju deras barn. Jag har en svärmor som är jättesnäll egentligen, men hon känner så mycket ägande över min bebis och tar jättemycket plats. Vill prägla mitt barn i en riktning jag inte vill. Trots att jag tycker att du har jättebra poänger, och att ditt sätt att se på barnuppfostran verkar bättre enligt mig, måste du respektera att du har haft barn och fått din chans att påverka och uppfostra. ditt "jobb" nu är att umgås och sysselsätta dem. nu har jag egna erfarenhet jag skriver ifrån såklar, kanske inte kan appliceras på ditt liv. 

Jag är en 38 årig mormor och kan ibland gå över gränsen då jag vill överösa min dotter och barnbarn med prylar. Och nu är jag ju hennes mamma därför kan hon säga ifrån utan att det sårar något nämnvärt men jag tror den dagen min son blir far så får jag vakta mig och fråga OM de vill ha kläder, tapeter, möbler osv och att de får välja själva och att jag och min man sonens pappa betalar så man inte trampar på deras ömma tår

Det är en viktig skillnad. Som min svärmor som tvingade på mig hjälp att bära upp matkassar. Synd bara att hon klampade på med leriga skor. Jag som hade städat och tvättat mattorna. Jag uppskattade inte henne då.