Normalt beteende? Slåss, arg

För det första: flickor och pojkar är olika.

Jag känner igen min sons beteende i din son. Han var också en rymmare. Stack ständigt iväg. Han fick helt enkelt ha sele på sig vid promenader. Men att slå känner jag inte igen faktiskt. Men livlig var han.

Pratet är så individuellt. Min grabb sa knappt ett ord förrän vid tre års ålder. Och då hade han ett helt språk och pratade obehindrat när han väl började prata.

Tror det är normalt. Min son är likadan:/ tyvärr.
Eller så är det fel på min son också.

Talet kan dröja länge till innan det kommer. Min dotter pratade tydliga flerordsmeningar vid 1,5 år medan min kompis dotter började prata enstaka ord först vid två års ålder. Min andra vän väntar fortfarande på att hennes son två år gammal ska börja säga mer än hej, mamma och kaka typ :)

Rent generellt brukar pojkar vara lite senare med talet än flickor. Men alla är ju individer :). Sedan är vissa barn mer utåtagerande och fysiska när de blir känslosamma. Är det mycket jobbigt så ta upp det med bvc. Men absolut kan han bli frustrerad för att han har svårt att göra sig förstådd, men jag tycker inte du behöver oroa dig över att han är sen i utvecklingen, låter som de flesta smågrabbar jag har i min omgivning.

En av mina pojkar var som din. Jag ringde BUP då han var knappt två år för hans vansinnesutbrott mot mig o sig själv. Han kastade saker, slängde tallriken o förstörde leksaker. Talet var inte heller där mer än att jag oftast förstod.
De bad mig återkomma i 4-5 år åldern om det var samma då. Vilket det var, utom talet.
Då han var 5 fick hans pappa adhd diagnos o jag tänkte att det var stenkört då de påminde om varandra. Jag fick hjälp via bup, men bara för egen del för att hantera hans utbrott. Nån utredning var inte aktuell även om jag ville det.
På dagis, förskoleklass o första skolåren har det gått mycket upp o ner. Han är mycket intelligent men har dålig självkänsla. Genom åren har hans ilska varierat o han har tagit ut den mot sig själv eller mot mig. Anklagat mig för att tycka att han är dum i huvudet etc.
För 2 år sedan, då han var 9 år fick jag så äntligen bup att fatta att de måste träffa honom o inte bara mig för jag orkade verkligen inte med alla sammandrabbningar.
Som tur var fick jag gehör o sedan dess har två barnpsykologer varit inblandade, en för mig o en för honom och ibland har vi träffats i olika konstellationer. De har även träffat skolan. De kunde efter de första bedömningarna snart konstatera att han INTE har något inom NP utan att hans svårigheter är på känslomässig nivå. Han har svårt att uttrycka andra känslor än ilska. 
Jag har fått inse att sonen jag trodde var ständigt ilsken, tvär o våldsam är väldigt känslig. Efter 3.5  terminers lekterapi har det blivit STOR skillnad o han ska gå sin sista gång nu på torsdag.
Sedan skolstarten i höstas har det varit max två "gruffanden" från honom i skolan men inte på långa vägar lika de han brukade ha.
Han har sedan 5 års ålder fått eye-q - omega 3 och i början gjorde det stor skillnad så varför sluta känner jag...

Mycket löser sig säkert då er kille kommer loss med talet. Gör det inte det så tveka inte att ta hjälp av förskola, bvc, bup etc. 
Jag o min son har haft tur som dessutom haft superbra personal på dagis, förskola o skola vilket har underlättat mycket.
Jag tror det är väldigt bra att själv våga signalera sin oro o att vara öppen för att hitta lösningar. En del föräldrar ser det ju som påhopp o kritik istället.

Lycka till

Tack alla! Fenomena80 det låter ju fantastiskt med sådan terapi. Då får jag vänta och se om det växer bort med talet eller om det fortsätter. Annars finns det ju alltså hjälp att få!

Skönt att veta att man inte är ensam. Och visst har adhd-tankarna kommit. Det jag försöker göra nu är att acceptera att han är så just nu och inte bli frustrerad för att han inte är som jag "vill".

Så lite!
Jag visste inget om lekterapi alls innan men jag har förstått det som en lång o varsam process. Och den är helt på barnets villkor.
Min son knyter inte an till vem som helst men psykologen är så himla proffsig o har tagit det i hans takt. Den där timmen i veckan har varit bara hans o han har alltid skuttat iväg när det är dags. Hon har varit där helt på hans villkor o intresserat sig för hans intressen. "Terapiandet" i sig har gått ut på att hon använt leken som uttrycksform. På något sätt får hjälper hon honom att uttrycka saker genom leken o kan ge respons på samma sätt. Det har fått hans känslomässiga utveckling att "kläckas" så att han nu har mycket lättare att hantera mer än ilska.
Det är egentligen helt otroligt vad jag förstår mer av honom o hans sätt (som ännu är "speciellt") o hur hans relationer både till mig o andra blir bättre.