Ska jag vara barnvakt åt min mans barn?

Menar du varför jag ställer upp på att ta hand om hans barn mer? Om vi säger såhär så har han gjort klart att om jag någonsinn visar att jag ''skiljer'' på mitt eller ditt så kommer vi inte kunna ha barn och det kommer bli en splittring i familjen. Jag förstår hans poäng men om vi säger såhär, det tar ju lite bort min glädje och min entusiasm till att få egna barn.. Känner mig redan ganska slutkörd..

När vi får barn anser han att det är ännu viktigare att jag tar hand om hans barn lika mkt om inte mer då.. ''Så att de inte känner sig bortglömda''

Och ja, jag älskar honom men absolut, det kanske inte är hans finaste sida detta :) 

Missade det om biomamman, tack.

 Inlägget innan

Njae, ja. Jo! Det känns så fel att sitta och outa honom och jag älskar honom verkligen även om jag är medveten om att vissa saker är si sådär. 

Han anser väl mer eller mindre att mitt jobb är hemmet och barnen. Även om det inte är våra gemensamma. När han jobbat vill han mer eller mindre göra det han vill i eget nöje eller bara pusta ut. Helt fine! MEN barnen behöver honom också.. Även om jag KAN ta dem. Men jag har ju börjat backa där och förklarat att ÄVEN om jag inte jobbar på dagarna så betyder inte det att jag orkar hur mkt som helst med dem ibland. Det kan ju låta fruktansvärt märkligt men det städas, tvättas, lagas mat kontinuerligt här hemma och jobbet här hemma är ett litet jobb i sig. Det är ju inte så att jag ägnar mig åt några specifika nöjen vardagligen utan jag är hemma och fixar här helt enkelt. Vilket ibland också kan vara jobbigt för det kretsas bara kring måsten.. Och barnen.. Och omhändertagande. 

Jag är dock tacksam över att vi kan ha det så men samtidigt så sätter jag ju mkt av mitt liv på paus genom att inte kunna skaffa egna barn än. Jag ger ju all min tid till de som finns och till pappan.. Iom. Hans krav som jag skrev i tidigare så känner jag att en nyfödd inte riktigt platsar här just nu.

Jag har en stark röst men i slutändan är det ändå så att jag gör väl lite som han säger där, och det är ju mitt eget fel..

Tack för era svar, det känns verkligen jätteskönt att få höra det jag känner och har känt. Det som hänt sista månaderna är dock att jag funnit mig mer och mer i situationen och faktiskt ansett ''Men herregud, han har nog rätt.. Jag jobbar ju faktiskt inte.. Det är klart jag borde göra si eller så mer då såklart och ställa upp si eller så.'' eller faktiskt trott att ''det är mig det är fel på som inte förstår att det är en självklarhet''. 

På ett sätt kan jag absolut finna mig helt i denna situationen men lite hjälp, avlastning ibland i form av eget nöje skulle vara trevligt. Känna att även mitt liv är viktigt, att jag är viktigt. Att jag fick bestämma något utan en otrevlig ton för att jag mer eller mindre ''säger emot''. 

För ska vi vara helt ärliga, dom där jättefina plaggen jag får köpa ibland (ja, ni fattar)- när ska jag använda det? När jag städar? 

Usch, nu börjar jag klaga- det är inte min mening. 

Som sagt, jag kan ta mkt men t.om för mig börjar det krypa mig inpå skinnet när jag faktiskt också vill ha barn och kunna ägna mig åt och inte bara hans. 

Jag tror att jag på ett bättre sätt ska försöka ta upp det oftare? Att det känns som att det bara är han och hans liv som är viktigt?

Jag blir på något konstigt sätt lite glad om än oehört sorgsen när jag ser vad ni skriver, och sorry att ha tagit en del av TS tråd men det går väl ihop lite 

Ja, herregud. Ibland undrar jag hur det blev såhär.. MEN jag har börjat ställa större motkrav på honom och i perioder backar jag helt. Men det är inga roliga perioder för då är ju han ''utarbetad'' som får göra allt själv. Matlagning, disk, städning och tvättning står jag för då ändå såklart och förberedelser. Men det här med att bara vara pappa är väl lite krävande helt enkelt 

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra. Det blir ju inte lättare med en till iallafall och det är ju inte ens rättvist mot barnet, jag ville ju faktiskt ha någon som brinner för barnet och allt med det.. Ni vet..

F*n också. Det blir så påtagligt ''riktigt'' att det inte är ok när jag ser era reaktioner.. 

Varför frågar han ens Ts?