Anonym (vypguihpjo) skrev 2015-04-02 09:40:22 följande:
Ja, det svider som FAN när barnet vill att pappa och mamma ska vara tillsammans. Jag och maken kommer ALDRIG att dela det underbara fina och fantastiska som ett gemensamt barn är för mig. För han vill inte ha barn och har aldrig velat. Men nu är situationen som den är och han har barn så vi försöker lösa det på bästa möjliga sätt.
Men ärligt så ibland när barnet håller på så där så vill jag bara säga åt maken att köra hem hen och aldrig mer ha umgänge. Det går dock över när barnet landat lite och blir sitt goa jag.
Det som är viktigt är att vara supertydlig tror jag. Att alltid säga ungefär som min man: "Nej, pappa älskar inte mamma, pappa älskar [mitt namn] och dig." Och att om/när barnet säger "Hos mamma får jag/gör vi så här" osv så får man säga att ja, det kanske ni gör, men HÄR har vi de här reglerna/gör vi så här.
Problemet hos oss är att vi inte kan kolla av med mamman, pappan vill ha minsta möjliga kontakt med henne och om jag ringer kommer hon a l d r i g att erkänna något som hon tror ställer henne i dålig dager. Hon tror nämligen att jag är värsta perfekta mamman och har iaf tidigare haft en rädsla att jag ska 'ta' hennes barn.
Givetvis ballar även jag ur ibland och ja, när mina barn var små kunde de får choklad till frukost (godis alltså) när de fyllde år, som en 'busig' grej just för att det var deras födelsedag. Men mamman har alltså fått för sig att jag är 'perfekt' och försöker alltid framhäva sin egen förträfflighet eller hur jag ska säga, inför andra. Trist, men inte så mycket jag kan göra något åt annat än att tex säga: "Vad bra och roligt att ni gjorde si eller så, eller att Åh vad duktig [barnets namn] har blivit" på ditt eller datt som jag vet att mamman har tränat på med barnet.
Men det hjälper inte så läget är lite spänt tyvärr. Huvudsaken är att man aldrig talar illa om den andra föräldern och att man är konsekvent med att mamma och pappa aldrig kommer att bo ihop och vem pappa älskar osv.
Alltså dottern är inte alls inne på linjen att ma och pa ska bli tsm igen...
Det är jobbigt när man förstår att hon talar illa om pappan och och mig. Hon kan säga till dottern att pappa bråkar med mamma. Medans vi inte nämner ett ord om det som sker mellan oss vuxna.
Jag tycker att börjar man snacka skit om ena föräldrern/bonusföräldrer så har man f-n inte rätt att vara föräldrer.. då är man itne tillträckligt ansvarsfull och mogen! Då har ens eget ego gått före barnens behov!
