Hur går folk vidare efter våldtäkt?

Jag undrar om du har möjlighet att svara på en fråga angående "vården" efter våldtäkt?

Jag har fått för mig, att vården/samhället på sätt och vis "daltar" för mycket. Att man blir behandlad som ett barn. Man har inte längre kvar sin identitet enligt vården/samhället, utan nu är personen bara "VÅLDTAGEN". Kan knappast vara en identitet som någon vill ha.

Min fråga är alltså om du uppfattat vården/samhällets syn, på samma sätt som jag fått för mig?
Om det är så, är det inte så negativt som jag tror?

Jag är ledsen att jag inte kan ge dig svar på din fråga.
Men en kram vill jag iaf ge dig.

Kramar tas tacksamt emot

Nej, vården i Sverige har jag ändå upplevt som bra. Detta skedde utomlands och det är först nu det senaste par åren som jag haft kontakt med svenska vården. Tyvärr har jag haft extra mycket kontakt då jag har en del problem som resultat av det som hände.

Jag har inte vågat gå till gyn te.x och till slut bestämdes det att jag kunde sövas och på så sätt genomgå en undersökning, det visar sig att jag har ganska allvarliga cellförändringar så det har gjort allt ännu jobbigare. 

Hur samhället ser på mig i övrigt vet jag inte eftersom jag inte kunnat berätta om det här för någon. Jag skäms för mycket och känner mig "skadad" på något sätt.

Alla går inte vidare heller.
En nära vän till mig våldtogs flera gånger som barn och han blev aldrig hel igen. Han begick själv några uppmärksammade brott och nu de senaste åren så bedövar han sig med droger.

Jag är ledsen för din väns skull, förstår att man kan hamna på en "mörkare" väg. Det finns en rädsla inombords att jag kommer gå en liknande väg, kanske inte så mycket med brott men det har skapats en enormt svart sida inom mig som jag försöker trycka undan, en sida som gärna skulle ta droger te.x för att bedöva om den kunde.

Tack så mycket för svar.

Jag är ändå glad att det hittats en väg, för att undersöka dig. Hoppas nu bara att de får ordning på cellförändringarna utan komplikationer. 

I och med att du inte berättat tror jag inte synen på dig ändrats nämnvärt.

Men för att gå vidare, tror jag, att du måste förlika dig med det som hänt. Det är INTE en del av dig, men en del av dina erfarenheter. Vilket jag tror är viktigt att skilja på.
På något sätt sluta skämmas, och istället se på dig själv med stolthet. På något sätt också "förlåta" han som gjorde det, hur dumt det än låter. Som du säkert förstår, var inte detta något han gjorde mot DIG. Detta var något sjukt inom honom, som tyvärr gick ut över dig. (Att inse och förstå det, är ungefär vad jag menar med att "förlåta").
Vidare är jag helt övertygad om att du själv har skuldkänslor. Kanske för att du befann dig på fel ställe, kanske för att du flirtat med honom... eller liknande.
Det är också något som du måste gå igenom med dig själv, och förstå att det inte fanns något som var ditt fel. Alltså att verkligen förlåta dig själv på alla sätt.

Du måste hitta tillbaka till dig själv. Du visste, mer eller mindre, vem du var för 13 år sedan. Sen upplever du att den personen delvis är borta. Hitta tillbaka till dig själv. Börja älska dig själv igen.

Den dagen du verkligen kan älska dig själv igen, har du kommit över det.

Jag har som sagt ingen erfarenhet av våldtäkt. Dock andra kriser och krishantering.

Många kramar 
//Haskel.

Jag började nästan gråta när jag läste ditt svar. Har alltid sett det som att detta har blivit en del av min personlighet och på något sätt är inetsat i mig. Det är svårt att tänka på dem som sjuka, har så lätt att se vad jag gjort fel istället. Ibland går det att förstå att det inte var jag som orsakade detta men ibland är jag så övertygad om att det aldrig hänt om jag slagit tillbaka lite mer, lite kraftigare eller lite tidigare. Bara sekunder innan och så hade det inte hänt. Det är verkligen svårt att förstå att det var dem det är fel på och inte mig, jag undrar ju vad det var som orsakade detta. Varför det hände just mig, om något i min utstrålning gjorde att jag blev "vald"?

Jag önskar att jag kunde vara ärlig och berätta för "samhället", alltså inte skrika ut vad som hänt till varenda människa men om något händer som jag tycker är obehagligt te.x kunna säga att jag tycker så, och att det beror på si. Jag vill inte bli sedd som svag eller mindervärdig men tror att andra skulle tänka så. Särskilt om de visste detaljer, fast de kan man ju hålla tyst om.

"Tyvärr" går det att ta sig igenom svåra upplevelser, genom att ta en dag i taget och ständigt skjuta undan sina tankar/minnen.
Men dessvärre finns det då alltid kvar, och inners inne mår man alltid dåligt.

För att gå vidare måste man "ta tjuren i hornen" och gå igenom det som hänt. Lättast är det att älta och och åter älta det. MEN detta ältande får inte ske med egna tankar. Då förvrängs minnena, ibland till det värre, och det kommer inte ut. Tankarna finns ju då ständigt där.
Jag tror tyvärr inte heller enbart på psykologer och terapeuter. Detta är ju inte människor som man känner och som verkligen bryr sig, om just dig.
Därför tror jag att det är viktigt att du har minst en vän som du kan anförtro dig åt. Som du kan berätta allt för, gång på gång.
Helst att du träffar någon ny person, som du tycker om, och som inte har någon tidigare bild av dig.

Du skrev just det som jag annars befarar med våldtagna tjejer/kvinnor. Jag misstänker att många blir sedda som svaga eller mindervärdiga, efter att de berättat för vänner/släkt/"samhället".
Därför tror jag också att det bästa är nya bekantskaper. Det bästa tror jag även skulle vara, om du fann någon av motsatt kön.

Hm, svårt att säga, men tror det går över.

Försök att förstå att du inte gjorde fel och att idioter finns överallt.
Börja träna 4-5 dagar i veckan och se till att sova mycket, fixa nåt nytt intresse så ska du se att du slutar tänka på det inom kort :).