Är du blyg eller rättfram?

Har inte så många affärer att handla i så jag springer rätt ofta i samma. Jag vet att alla känner igen mig men vad gör det? Jag kan också känna att viss personal tittar på mig men jag måste ju ha mat så jag bryr mig inte om det.

Om man bor på ett ställe så blir det att man handlar i samma affär(er) regelbundet. För mig handlar det inte om att ta för sig eller inte i samhället. Du lever här och har rätt att vistas här som alla andra, eller hur?

Jag kan tala om att din affär uppskattar att du kommer just till dem. De är beroende av att det kommer kunder och du är "bara" en av alla de andra.

Precis. Du är stamkund och det betyder att du gillar att handla där.

Jag är väl mer åt det rättframma hållet. Dock var jag sjukligt blyg som barn, men tränade bort det själv.

Hur tränade du bort det? :)

Genom tvång och belöning. Varje gång något var läskigt eller obekvämt tvingade jag mig att göra det ändå. Och lajvade att jag var supersäker. Lyckades jag belönade jag mig på något vis.

Enda sociala situationen jag tycker är obehaglig är att prata inför grupper. Men har blivit mycket bättre sen kommunikationsövningar på högskolan. Kanske åldern gör det lättare med, inte lika viktigt att uppfattas som "felfri" längre.

Men alltså min mor är en sån reklambladshoppare. Alltså handlar hon på typ alla affärer minst en gång per vecka samt småhandlar. Om jag följer med henne o handlar, spelar ingen roll i vilken affär, så hälsar personalen igenkännande på henne och patar och skojjar. De andra kunderna lär nog tro att de är två kompisar som snackar. Till och med jag misstar mig ibland och tror det är en gammal kompis till henne. Hon är en sån där käck person som alla gillar. Hursom TS, du behöver inte må dåligt över att du besöker en affär för ofta. Kanske känner de igen dig kanske inte, oavsett är du en kund därmed ALLTID välkommen :)

Jag tycker ni har rätt. Det är någonting som man kan träna bort, och dessutom så behöver affärerna en.
Däremot tror jag också att det kommer med åldern, vissa tidigare än andra. Min mamma började "ta för sig" när hon fyllde 50. Jag fösöker men är en sån mes att jag hela tiden känner mig ivägen, trots att jag helt logiskt vet att dem inte har större rätt än mig att vara där.

Jag är inte blyg, men introvert. Jag trivs mao i mindre sällskap och gärna folk jag redan känner. Att gå till affären eller liknande har jag alltså inga problem med.