Varför fungerar det inte med katterna och barnen?

bra att de kan välja att vara ute i alla fall...

Jag är inte direkt nån barnexpert, men kan ni inte "helt enkelt" säga ifrån mycket tydligt när barnen beter sig illa mot katterna? Kanske svårast med 1,5-åringen, men nog måste åtminstone 3-åringen förstå om ni reagerar strängt några gånger?

Det går att lära barn vad som är absolut förbjudet.

Var mer bestämd.

Håller med här!

Vi köpte en kattunge i början på dec och vår minsta fyllde 2 i jan. Kändes hopplöst i början men vi har varit stenhårda!

Visst händer små tjuvnyp ibland för att hon inte riktigt förstår att det gör ont på katten.. Men katten är absolut inte rädd för henne iaf :) han går både ute och inne (är såklart kastrerad!), sover var som helst och älskar beröring från oss alla i familjen :)

Vi har haft katter jämt,och småbarn.Vi har varit stenhårda.De får aldrig gå fram och klappa våra katter,det sa jag nej till.Likaså så gick jag och barnen inte fram och försökte klappa.Om de försökte gå efter våra katter sa jag nej innan de ens hann en meter.De fick aldrig gå efter våra katter,eller klappa hur som hellst eller störa när de åt eller sov.Och det gick väldigt bra,även för vår skygga katt kändes trygg.Ibland kom katterna och gosa med våra barn självmant och då höll vi oss nära för att visa att inget hårdhänt skedde.Då fick de klappa och känna eftersom katterna godkänt detta.Det gäller att ha stenkoll och lära sig att barnen måste respektera men det brukar gå bra.Se till att när katten vill hälsa så se till att barnet inte blir hårdhänt alls.Inga sånna tillfällen ska ges.

Jo, katterna får vara ute så mycket de vill. Det märks så tydligt på den yngre katten hur rädd den är, för om jag öppnar dörren för att släppa in den, så vänder den om om den ser barnen i dörröppningen :(

Jag vet inte hur mycket mer vi kan säga åt barnen, de fortsätter ändå. Men jag antar att vi får fortsätta att nöta in att de måste vara snälla, förhoppningsvis lär de sig så småningom.

Men hur säger ni ifrån då? Bortsett från att pedagogiskt förklara hur man BÖR göra?

Jag säger att man inte får dra katten i svansen eller slå på den, för att det gör ont. Jag säger att de ska lämna dem ifred, för att katterna gillar inte när man bråkar med dem.

Ibland blir jag arg och ropar "sluta!".

Du kanske får bli arg och ropa SLUTA eller NEJ varenda gång? Dvs vara konsekvent i att det verkligen inte är okej? Såhär kan ni ju inte ha det.

Jag har alltid höjt rösten utan att skrika och sagt nej strängt innan de ens närmar sig katterna.Det var en av få sakerna jag alltid hade stenkoll på och var hård på och det var att inte gå nära eller efter katterna.Efter en tid valde katterna att gå till mitt barn,även den rädda katten,och då var jag där direkt och såg till att hon aldrig hann få grepp om katthåret utan enbart klappa.Så du måste vara hård och snabb varje gång.Mina lärde sig tidigt att respektera och vara försiktig med djur,klart det var jobbigt att lära en nyfiken 1 åring men ett måste.Aldrig att jag skulle tillåta att våra katter skulle vara rädda hemma.Nyligen hade jag min systers 11 månaders flicka här i 3 dagar.Jag var lika bestämd där och det gick jätte bra.Tredje dagen kom faktiskt vår rädda katt fram och hälsa på henne.

Rent krasst så tycker jag inte att den yngre katten ska behöva bo med barnen - har ni någon som kan ta över katten eller där den iaf får bo ett tag?

Han är ju uppenbart rädd för barnen och det har inte bara att göra med att de är hårdhänta, utan hela deras sätt att vara. Barn är oberäkneliga och "bortom all sans och kontroll" i många katters ögon och det är det som skrämmer så. Och inte så mycket att de går fram och drar/klappar hårt.

Det bästa för katten vore omplacering till barnfritt hem eftersom kraken är så väldigt rädd för barnen och det inte går över.

Den äldre katten verkar däremot ta det helt okej och den tillsammans med er vuxna kan vara bra läromästare för barnen, om hur man handskas med djur.

Vad jag menar är att det troligen inte kommer hjälpa att ni lär barnen att inte klappa hårt eller dra i päls och svans, eftersom det är barnen i sig som är så skrämmande för den yngre katten.
Hade det varit bara drag och slag som var problemet hade katten varit trygg med att barnen finns i huset men bara gått undan när de närmat sig och/eller försökt dra och slå.
Men så är det ju tyvärr inte hos er, han är ju rädd bara av att se dem :/

Det är det jag är lite rädd för, att katten inte mår så bra. Men nu när jag läser mina egna inlägg så låter det värre än vad det är, för nog kan den yngre katten komma fram till mig fast jag håller på att leka med barnen. Om jag då kliar och gosar med den, så håller den sig lugn fast barnen kommer fram och gosar lite de också. Barnen bråkar bara när vi vuxna inte ser på, men inte gör de alltid det heller, utan bara ibland. 

Jag tänker att om vi försöker en stund till, och verkligen reagerar direkt barnen börjar vara dumma mot katten, så kanske det blir bättre. Vi har haft den yngre katten sen den föddes, då den äldre katten är mamman till den. Man skulle ju tro att den skulle vara van med barnen nu :/

Vi har alltid haft katt tillsammans med barnen och de har aldrig gjort nåt mot katterna. Kanske nån gång men då har ju vi sagt ifrån och konstigt nog har de fattat detta. För andra saker gör de ju som de inte får...ehum...

Aha, okej, då verkar det ju inte lika illa som det först lät.
Har ni testat Feliway? Feromoner i konstgjord form, som kan fungera som harmoni-boost för katten. Det är den man sätter i väggkontakten ni ska ha isf.

Stoppa barnen varje gång de inte sköter sig och ta in dom i ett annat rum. Det är inte lika kul att jaga katterna när man alltid blir flyttad någon annanstans.

Jag är benhård mot tvååringen, hon får INTE ta hårt i katterna. Våra katter är idiotsnälla och gör inte ett dugg men de ska inte behöva tolerera hårdhänthet ändå. Jag säger ifrån en gång, vänligt men mkt bestämt. Släpper hon inte så tar jag bort henne medan jag förklarar varför, blir hon ledsen så tröstar jag då jag anser att hon har full rätt till alla sina känslor men fortsätter förklara vad som gäller med katterna. En annan sak jag är noga med är att inkludera henne i skötsel o umgänge med katterna. Hoppar de upp till oss i soffan så uppmuntrar jag snälla klappar, ska de matas får hon gärna hjälpa till etc.. Försöker lägga mkt mer vikt o uppmärksamhet på allt bra hon gör med dem än på det dåliga och jag tycker nog att det funkar rätt fint. Katter är ju så mjuka så jag tror det är därför man vill klämma och dra lite väl hårt som barn..