Läst Åsa Beckman: Blir tokig på män som gör kvinnor till vänterskor?

Att många män i en viss ålder börjar förälska sig i yngre kvinnor trodde jag länge var en myt.

Krönika. ?Han sa att vi skulle pausa till påsk. Nu ringde han och ville förlänga pausen fram till sommaren?. Jag pratar med en förtvivlad väninna. Hennes man har efter tjugofem års äktenskap blivit förälskad i en student och kräver nu tid för att ta reda på vad han egentligen känner. Först därefter kan han säga om han kommer tillbaka.

Hon är inte den enda runt mig som är med om liknande scenarion just nu. Att många män i en viss ålder börjar förälska sig i yngre kvinnor trodde jag länge var en myt men det visar sig ju faktiskt vara högst verkligt.

Ändå handlar det här inte om min lilla väninnekrets. Det är ett generellt mönster mellan män och kvinnor. Män förvandlar kvinnor till vänterskor.

I helgen läste jag den amerikanska författaren Siri Hustvedts roman ?Sommaren utan män? som handlar om Mia som befinner sig i exakt detta läge. Hennes man, neuroforskaren Boris, har förälskat sig i en yngre kollega. Nu vill han att de pausar sitt äktenskap för att han ska få leva ut förälskelsen. Därefter ska han bestämma om han vill komma tillbaka.

Mia reagerar fullt rimligt: hon bryter ihop. Efter en vecka på psyket lyckas hon ändå samla sig så pass att hon hyr ett hus över sommaren i sin hemstad i Minnesota.

 Det är spöklik läsning. Hur är det möjligt att de här männen, verkliga liksom fiktiva, säger exakt samma repliker, om sin "livskris"? Och hur är det möjligt att kvinnornas reaktioner beskrivs så pass likartat? Samma tunga förtvivlan, vanmakt och ilska inför alla år där man vid sidan av sitt eget arbete pratade, stöttade, tog huvudansvaret för hem och barn.

Nu kanske någon tror att jag blir upprörd över själva förälskelsen. Nix. Sådant händer. Världen är full av förhållanden och äktenskap som borde brytas. Det som gör mig tokig ? och det gör mig verkligen tokig ? är hur inbilskt män beter sig när de gör kvinnor till vänterskor. Mia i romanen uttrycker det så här:

?Han ville ha lugn och ro, ville bli lämnad i fred för att få följa sin egen väg i sällskap med sina drömmars väluppfostrade neurovetenskapare, en kvinna som han inte hade något förflutet med, inget delat bagage av smärta, sorger och konflikter. Men ändå sa han paus och inte stopp, för att hålla berättelsen öppen, för den händelse han skulle ändra sig. En grym springa av hopp?.

Slutet är det centrala. Grymheten. Den där grymheten hos den som inte vågar gå. Som vill hålla alla vägar öppna. Som hellre skapar ett limbo.

Det här pausandet blixtbelyser en obalans mellan män och kvinnor. Så här gör de som låter sina egna behov gå först. Men som också har den ytterst egendomliga föreställningen om att det sedan går att komma tillbaka och att hon som väntat inte förändrats av väntandet. I det ligger den egentliga förolämpningen. En närmast infantil idé om att handlingar är konsekvensneutrala. Som att den som väntar vore någon sorts modersgestalt vars lojalitet och acceptans är reservationslös.

Agneta Pleijel skrev för tio år sedan ?En vinter i Stockholm?, en stark och innehållsrik roman som på liknande sätt handlade om en kvinna som väntar på att den hon älskar ska lämna eller återvända. Om man lägger Hustvedts sommar intill Pleijels vinter får man ett sorgesamt år av män som pausar och kvinnor som väntar.

Något måste ändras. Några måste sluta pausa, andra måste definitivt sluta vänta.