Min mormor kräver att hon är med barnet utan mig

Men du har ju gett henne en chans. Du har återupptagit kontakten med henne och hon har fått träffa sitt barnbarn flera gånger. Du har gått henne till mötes. Men hon har ju inte gått dig till mötes. Hon ställer istället krav som är helt orimliga och hänger ut dig på FB. Gör man så, då är man gränslös och instabil och någon måste sätta ner foten för att hon ska fatta.

Du har HELT rätt! Känns så skönt att höra de från nån annan. Nu ska jag avvakta och se när hon hör av sig nästa gång, för de blir de garanterat. Ska se vad mina systrar ska bomba mig med för skit när jag väl träffar dom också. Can't wait ....

Inte så konstigt att du är konflikträdd med den mamman och de systrarna. Antar att de kört över dig på samma sätt sen du var liten, samt kört med samma typ av skuldbeläggande? 

Viktigt att du har din sambos stöd. Kanske behöver han gå in och ryta ifrån också. Jag brukar förespråka att var och en tar sina duster med respektive nära/kära om det är något, men det viktigaste är ju att båda är överens om hur och vad som är viktigt och då kan det ibland behövas att den andra går in och sätter ner foten även om det inte rör hens föräldrar. 

Bor ni på en liten ort, eller kan du försöka undvika även dina systrar ett tag? Förstår om det är jobbigt, men jag tror det är väldigt viktigt att du/ni står på er nu och visar att ni inte tolererar varken din mammas eller dina systrars attityd. 

Har aldrig tagit en riktig funderare över det förrän nu.. Och det stämmer. Som lillasyster har man sällan rätt och man vet "inte bäst". Trots att jag nu är 23 år.. Och vuxnare än mina systrar på alla sätt.

Ja. Han stöttar mig till tusen. Han vill inte heller att hon ska vara med honom utan mig men jag vill inte säga de till min mamma o mina systrar för de ska inte spela någon roll. Det räcker med min åsikt. Vill heller inte att dom ska börja tjaffsa med min sambo...

Nja.. Ganska stor stad. Men ska till min pappa som vanligt på fredag. Och en av systrarna har flyttat hem så hon bor med honom just nu.

Jag vet att det är det som behöver göras.. Måste bara ta mig i kragen och göra det!

Om hon hör av sig igen (vilket hon troligtvis kommer göra) eller om mina systrar är på mig, funderar jag på att skriva/säga nått i stilen med:

Jag har gett dig en chans med att få träffa honom. Jag har gått dig till mötes men du går inte mig till mötes.. Utan hänger istället ut mig på Facebook och kräver saker som för mig är helt orimliga.

DET RÄCKER NU! Jag sätter ner foten. Det är vår son, vi bestämmer. Du får ju träffa honom, men på våra villkor. Nästa gång de blir nått sånt här tjaffs så tänker jag bara ignorera. Jag har fått nog!

Det låter bra! Stå på dig!

En tremånaders bebis har inget behov av barnvakt, det är hon som har det behovet. Din mamma bör vara vuxen nog att sätta hans behov före sina, att hon inte klarar av det säger en hel del. Tycker att du gör helt rätt. Stå på dig!

Skriv ett brev och förklara för din mamma vad du tycker och känner.

Angående dina systrar så har de ingenting med saken att göra. Detta är mellan dig och din mamma inte dem!!!

Din mamma gör sig sjölv en björntjänst att skriva ut elaka saker om dig på Facebook. Det hade jag printat ut, visat henne och sagt; och sen undrar du varför jag inte vill ha med dig att göra!

Hon har inga rättigheter alls att vara med barnbarnet, är han enda barnbarnet? Så länge hon kastar skit om dig till höger och vänster behöver hon inte träffa er överhuvudtaget!

Jag skulle vid tillfälle sagt "vi vill ha lugn och ro i vår familj. Du är välkommen att hälsa på så länge som du respekterar oss och inte skapar konflikter. Ditt beteende nu visar varför vi inte vågar lita på dig. "

Jag skulle skriva ett brev, bara säga det som det är. Mamma, jag är konflikträdd och är rädd för att såra dig, men jag litar inte på dig och upplever inte att du respekterar mig som vuxen nybliven mamma. Jag skulle förklara hur jag känner och förmodligen förklara att det inte blir någon mer relation nu om hon inte väljer att behandla dig som en vuxen med respekt och förståelse. Man finner sig verkligen inte i vad som helst när man har blivit mamma <3

Fastän det nog kommer va jobbigt så känns det som ett läge där det är dags att ryta i ordentligt!

"Du har betett dig så här och så här. Jag litar inte på sig eftersom.... Vill du ha kontakt med mig och mitt barn så är det på MINA villkor. Punkt slut!"

Tack så jätte mkt för alla tips, råd och stöttning! Har själv väldigt svårt att formulera mig på ett bra sätt men med era ord så har jag kommit upp med en bra text som kommer användas så fort hon kontaktar mig igen.

Jättebra att du står på dig TS. Min adoptivmamma får inte träffa barnbarnen längre. Hon är inte missbrukare men manipulativ och använder gärna barnen för att komma åt mig (också varit väldigt stel och påtvingad kontakt. Senast var det gråt och klagan inför min äldsta om hur elak jag varit som dotter och hon bara snäll, hon matade min 4 månaders med grädde när jag sov osv. Instämmer med de andra att kontakten med ditt barn bör ske endast med dig närvarande. Tänker också efter FB inlägget som var enormt nedsättande och gränslöst att vad är det som säger att hon inte vara skulle köra sitt race med din bebis och så småningom göra honom till en bricka i hennes spel. Tycker det är väldigt stort av dig att trots att det varit som det varit ändå låtit henne komma och träffa ditt barn. Stort lycka till och hoppas du uppdaterar.

I övrigt låter det helt vansinnigt att kräva ensamt umgänge med en 3 månaders. Bara det känns som en stor varningsklocka.

Ja tack för tipset ???? just nu har jag inte så mycket att uppdatera med då vi inte talats vid sen det hände. Har träffat båda mina systrar men ingen av dom har ens nämnt något. Jag är i CHOCK. Men så skönt. Känns dock som att de kommer tas upp förr eller senare. Uppdaterar längre fram!! Kram

Min pappa har tidigare varit en väldigt stor del i min dotters liv, jag var ensam med henne i ca 3½ år sen träffade jag min sambo.
Min pappa har varit helt ovärderlig på många sätt och vis, jag visste att han hade haft problem med drickandet tidigare och det har gått ut över mig vid flera tillfällen men när jag fick min dotter så fick han en mening och han shape:ade upp sig och skötte sig.
Trodde jag i alla fall fram till förra sommaren då min dotter berättade att morfar hade lämnat henne, själv, utanför systembolaget. Och så nystades väl allt typ upp. Och det är en enorm förlust för min dotter - hon ÄLSKAR sin morfar men jag litar inte på honom. Hon har extrema problem med att man ska lämna henne - alltså typ glömma henne, att hon inte hinner av från bussar/tåg för det har tydligen hänt. Ett tag var det som ett trauma varje gång vi åkte kommunalt. Hon har tydligen blivit kvar på en buss själv en gång. Jag KAN inte för allt vad jag är värd förstå hur det ens går till, men många av min dotters oroligheter eller vad man ska säga är lätta att förklara i efterhand.
Han har aldrig varit dum mot henne men med facit i hand önskar jag att jag hade kunnat göra på annat vis men jag har varit beroende av att han hjälper mig för att kunna plugga, för att kunna jobba och ha ett boende, kunna ha mat på bordet o.s.v.
Nu försöker han, fast inte på ett så "aggressivt" vis som din mamma, att få ha henne över en natt eller en helg och jag försöker bara att typ undkomma, jag vill inte ta fighten, jag vill inte bråka, vi har bråkat om det så mycket. Dessutom bor vi lite för långt ifrån varandra så det blir inte naturligt att bara åka förbi.

Blev lite långrandigt, men ville mest säga att du inte är ensam och jag förstår hur du känner! 
Skulle absolut sätta ner foten och säga nej i din sits, det är inte värt det, tyvärr har vi fått lära oss den hårda vägen.