Varför skaffade du fler än ett barn?

Jag har själv ett syskon men det har inte mannen men vi ville ändå om det gick vägen få två barn. Det fick vi och dessutom tätt, det är bara 12 månader mellan våra killar.

För oss kändes det helt rätt!

Ingen fara. Jag kände likadant men längtan efter en liten till var hysteriskt stark. Gav mig rätten att få ett till. Vi hade mycket krafter kvar då sonen är ett rätt lätt barn. Dessutom var våra materiella krafter stora nog.

För att jag själv är enda barnet och har alltid saknat syskon och för att det är så magiskt att vara gravid och för att vi velat uppleva småbarnsåren igen så nu är trean halvbakad och jag kan inte svära på att det inte blir en fyra:)

Då jag själv inte fick syskon förrän vid åtta år och aldrig lyckades få en tät syskonkontakt, medan jag sett vänner ha det, har lett till att jag ville ha tätare mellan mina barn, så de verkligen får växa upp som syskon.

Att inte ett barn räckte beror på att jag upplevt flera ensambarn i skolan som mindre kompromissvilliga, svårare att tåla motgångar, mer lillgamla både i sättet att vara och att prata. Jag skulle tippa på att jag hade samma bekymmer, då jag blev mobbad i skolan och var för mesig för att stå upp för mig själv, då jag inte var van vid att träta hemifrån.

Sedan har jag funderat en del på vad som händer längre fram i ens liv när ens föräldrar går bort. Jag vet att mamma tyckte det var väldigt skönt att ha sin bror när mormor gick bort och hennes tillgångar skulle gås igenom och begravningen skulle planeras. Då kunde de dela och få fram fler minnen av sin mamma inför begravningen. Så chansen ökar ju att det finns någon att dela sorgen med om man är fler syskon.

Att jag ville ha ett tredje barn beror mest på att jag lever kvar i den gamla kärnfamiljstanken med två barn och att första relationen inte höll. Nu får jag chansen till att ha helsyskon genom tredje barnet och sambon får kanske chansen att få en son som han önskar. I familjen finns även en bonusdotter, men då hon bara är här vh, så tillhör hon ju mer vår helgfamilj än vi som lever vardagsliv och delar stressiga mornar och trötta kvällar med varandra. På helgen kan ju barnen sova längre och lägga sig lite mer flexibelt, vilket ger mindre tjafs.

För att det kändes ojuste mot dottern att vara ensam till oss knäppa föräldrar kändes rimligt att hon fick nån att dela eländet med ð???. Men inte fler, klarar inte av mer sömnlöshet och ännu en kolikbäbis. Sen fattar jag inte hur man pallar alla aktiviteter om man har fler barn man är ju bars två föräldrar.

Främst för att vi ville ha och kände en längtan efter ytterligare ett barn såklart. Ska man gå djupare än så så påverkades jag av min uppväxt, jag är inte endabarn men sladdbarn och det skiljer en hel del i ålder på mina syskon och jag och jag önskade alltid en syster eller bror nära i ålder som mina kompisar hade, det har säkerligen påverkat vårt val att ha tätt mellan barnen. Jag har inget minne av att min äldsta syster bodde hemma och knappt av att min andra syster gjorde det. Idag har vi dock jättefin kontakt allihopa och är nära varandra. Syskon oavsett åldersskillnad är dock ingen garanti alls för det, det är jag väl medveten om. Jag tänkte på det när min farmor gick bort och min pappa och hans bror fick kontakt igen efter typ 10 år och kom nära varandra men så fort sorgen efter deras mamma lagt sig var de tillbaka där de var innan dvs de pratar aldrig. Jag har sett jättefina syskonrelationer i min närhet och riktigt dåliga. Själv är jag som sagt nära mina systrar idag men min bästa vän står mig än närmare trots att vi inte delar blodsband.

För att jag själv är ensambarn, vilket var ok under uppväxten men sög rejält när jag blev vuxen, fick egna barn som blir utan kusiner, morbror eller moster. Särskilt kännbart då båda mina föräldrar dog unga. Jag har ingen som delar min historia, mina minnen och upplevelser från mer än 50% av mitt liv.

När jag var gravid med ettan sa jag "aldrig mer". När hon var född, "aldrig fler". Och under föräldraledigheten "aldrig mer". Men så växte hon upp och blev äldre och allt underbarare. Och när hon var två hade det ändrats till "jag vill!" och det trots att jag visste hur enormt illa man kan må, hur jobbigt det är med en liten etc. Men sedan tog det stopp. Det ville sig inte. Anledningen till att jag ändrade mig, trots att jag visste vad jag hade framför mig var främst min enorma kärlek till henne. Tänk att få känna denna enorma kärlek, som växer sig allt starkare för varje dag som går, till ytterligare en person..! Och så är det nu.

Nu börjar längtan efter en tredje gro allt mer. En känsla vars frö kom redan vid förlossningen den här gången. Jag vill inte vara gravid igen. Jag vill inte med alla bekymmer man kan få med en spädis. Jag vill inte ha fler som trotsar, gäller och bråkar. Men jag vill vara med om en förlossning till och jag skulle även vilja få ge denna kärlek till en tredje person

Fint att läsa! Jag har alltid tänkt att jag vill ha många barn, typ fyra,fem. Nu under en jättejobbig första graviditet har jag känt att: hur ska jag vilja göra detta igen? Nu tänker jag snarare två barn.... Eller kanske tre.. Men man glömmer säkert med tiden

Sen var det ju så himla underbart att bli förälder - det ville jag av själviska skäl uppleva igen! Den fantastiska känslan av allomfattande kärlek, det fick jag i dubbel gåva med barn nummer två : )

Det är så fantastiskt givande med barn, och längtan efter att få uppleva och älska yttligare ett barn var så stor. Nu har vi en son och dotter, yngsta är snart tre år och tankarna på ett tredje har börjat komma. Jag kan inte komma till ro, eller acceptera att denna del av livet skulle vara slut nu? Aldrig mer gravid, uppleva en förlossning, ha en bebis hemma igen, ta del av alla första stegen osv. Nej jag blir ledsen av tanken att aldrig mer få genomgå det igen.

jag är själv uppvuxen i en familj med fyra barn och jag har haft en oerhört trygghet, gemenskap och glädje av mina syskon. Som barn och nu som vuxen.
Så det är nog en bidragande faktor att det blev många barn. Plus att sista barnet blev två 

För vi ville ha fler barn helt enkelt! Ville också gärna att mina barn skulle ha syskon eftersom det finns ingen som kan ta den platsen fullt ut i ens liv! Vet hur skönt det varit att kunna prata om uppväxten och föräldrarna med mina syskon, det finns ju ingen annan som kan dela detta med mig! Detta är ju förutsatt att man har en bra relation till sina syskon, vilket jag har och det är ju min uppgift att se till att barnen får det!:) vi har tre barn!!:)