Hycklare - varför sörja en enda död i flera år när miljontals dör varje dag?
Jag vill med detta inlägg inte förringa eller förlöjliga någons sorg över en bortgången närstående eller viktig person, men tanken slår mig alltid när jag möter människor som är totalt handlingsförlamade av sin sorg och inte kan komma över den på flera år, kanske hela livet. I Afrika och U-länder världen över dör massor med vuxna och barn varje dag, men när samma personer som sörjer sin nära anhöriga eller en av sina bästa vänner blir varse om det genom t.ex. nyheterna så höjer de knappt på ögonbrynen, än mindre bryr sig.
Varför har vi västerlänningar fått för oss att en enda av de våra är värd att sörja hela livet, medans svältande, fattiga människor eller de som dör i krig i U-länder är betydelselösa eller "bara statistik" som Hitler en gång sa
Skäms ni inte över att ha en sådan påtaglig brist på perspektiv?
Och dessutom, vad hjälper det att sörja i flera års tid? Den döde hör ändå inte att ni gråter och har ingen aning om hur ni mår, eftersom hen är just död.
Det är naturligt att sörja bortgångna närstående och vänner, men när man sörjer såpass att man inte kan gå vidare i livet och låter sorgen handlingsförlama en och hindra en från att leva sitt liv så som man skulle vilja och önska, då sätter man sin egen sorg på piedestal samtidigt som man förringar andras, samt att man lever sitt liv på ett passivt, okonstruktivt och bortkastat sätt.
Har det någonsin kommit i era tankar att istället försöka känna frid över den döde, att hen nu äntligen får lugn och ro och får vila, och fokusera endast på de positiva minnena av personen, hur roligt ni hade tillsammans och vilken underbar människa hen var? Varför inte minnas den bortgångne med glädje och glada minnen istället för med handlingsförlamande sorg och bedrövelse?
Ligger det någon logik i det jag säger, eller anser ni att jag är totalt känslokall och grym?
