Alkoholism är ingen sjukdom.

Det är en sjukdom. Du kan ta på dig dumstruten och ställa dig i valfritt hörn.

Det är dessvärre inte alls alla som söker hjälp för beroende som får det!  De olika typer av "hjälp" som finns och erbjuds (AA-möten, gruppbehandling, stödsamtal etc etc) hjälper inte alla alkoholister och passar inte alla eftersom alla är olika individer trots samma sjukdom.  Finns tex väldigt många som är beroende av att få bo på behandlingshem för att ha en chans att klara av att avhålla sig från alkoholen, men det är väldigt få som får den möjligheten! Man ska antingen ha tur och träffa rätt personal eller ha ett fett bankkonto så man kan bekosta det själv!  

Vem svarar du till nu?? Svarade du på mitt inlägg eller på TS? 

TS.

Okej bra! 👍

Tråden är sju är gammal.

Ja men ämnet är aktuellt för det är många som inte vill se att det ÄR en sjukdom. En mycket svår sådan som ingen väljer att få.

Det är en beroendesjukdom japp. Eller beroendesyndrom. Likaså som t ex ett tablettberoende hör dit. 
Sedan kan man ibland ju tycka att det är lite självförvållat men det finns det ju även andra sjukdomar som är. Men exempelvis alkohol, tabletter m.m kan verkligen kidnappa hjärnans belöningscentrum.
Kan drabba tror jag vem som helst. Även fast vissa tror de är lite "bättre" än andra. 

Det var en gammal tråd.

Exakt! 

När man säger att alkoholism är en sjukdom, hjälper man alkoholisten - man tar bort det egna ansvaret och alkoholisten kan således fokusera på att "bli frisk".
Det hjälper alkoholisten, men som anhörig är det svårt att leva med.

I det här avseendet fokuserar man  inte på att bli frisk eftersom man vet att sjukdomen är obotlig. Man fokuserar på sitt tillfrisknande, att hantera sitt beroende. Man vet att man aldrig blir frisk i meningen "inte sjuk". En gång alkoholist, alltid alkoholist. Nykter alkoholist förhoppningsvis men aldrig botad. 
En person kan således inte säga "jag har blivit frisk" från mitt beroende. Det finns alltid kvar men man agerar inte enligt beroendets mekanism. Förhoppningsvis igen då...
Jag håller med om att det är svårt även för anhöriga. Oavsett vilka ord man använder egentligen. 

S Förstår hur du menar, det hjälper ju inte att man säger "ja du är alkoholist buuhuu det är din sjukdom", men man har de begrepp man har, det är ju just alkoholister som mer ofta använder sig av sjukdomsbegreppet som en ursäkt. Jag har hör aldrig en spel eller drogberoende säga - Ja det är min sjukdom förstår du. 
Det var en mentalitet som började spridas när folk egentligen fick en beroendediagnos. Vissa använder då detta som de hade en sjukdom som obotlig cancer.
Nu pratar man i termer av beroendesjukdom eller beroendesyndrom. Det gäller just alkohol, droger, cigaretter, läkemedel och även spelberoende ingår i diagnosmanualen sjukvården använder. 

Meningen är ju att få hjälp med sin beroendesjukdom. Inte skylla på som ursäkt. Där är problemet. Det fuckar upp hjärnans belöningssystem. Har haft en nära anhörig som fastnade i tablettberoende och även missbruk. Skicket helvete det var med bl a lögner, plötsliga "sjukperioder" när Hen tagit för mycket tabletter så de inte räckte sedan och Hen blev liggande tills nästa recept fanns tillgänglig. Förstod inte då att det var läkemedelsrelaterat ens. 
 Hen kom ur det efter några år av mardröm med hjälp av psykiatrin, beroendemottagning och främst sin egna inställning att faktiskt vilja komma ur det. Hen har fortfarande samtalsstöd. 

Bättre att anhöriga stödjs i att säga - du har en beroendesjukdom. Det finns sjukvård för dig. Om man vill, vill säga. Det handlar om att bli frisk och ställa om hjärnans receptorer
Det är svårt och är oftast ett livslångt problem även efter tillfrisknande från beroendet.
Beroendesjukdom är allvarligt och ibland ser tyvärr sjukvården ut som den gör med väldigt begränsade resurser. 

Trots allt ett relevant ämne.