Hoppas mitt inlägg inte misstolkas, jag menar att skriva för att hjälpa och jag har en icke-dömande och vänlig inställning när jag skriver :)
Ts, jag tror du ska avvakta med att känna dig kränkt av kommentararna, jag upplever inte att något skrevs för att sätta dit dig utan snarare för att hjälpa dig/oss (för detta gäller oss allihop) att mer gå in i oss själva och försöka se mer från barns perspektiv.
Vi vet till exempel nog så säkert att det inte är en reinkarnerad satan du har fött fram, utan det lär vara ett ganska så normalt barn, han är alltså inte djävulsk, hoppas vi i alla fall, så då är frågan; vad handlar det EGENTLIGEN om?
Vid första anblick tänkte jag att det beskrevs en extra svår situation och eftersom jag själv inte är i en sån hade jag inte mycket jag ville säga förutom "usch då, låter svårt<3".
Men ju mer jag läser genom allt du skriver ju mer inser jag att jag inte kan se skillnaden mellan din sons beteende och min sons, förutom just hur du beskriver den. Jag ser min son som superharmonisk och fantastiskt lugn, en charmör som alla älskar direkt, men han gör ju faktiskt absolut alla de grejerna du skriver.. Jag förstår att det kan vara svårt att beskriva hur en hel vardag hos er FAKTISKT ser ut, så man får ju absolut inte en rättvis bild, därför blir det dumt att bedöma ett och annat i en tråd egentligen, men just det du skriver att din son gör det kan jag intyga att min lilla också gör.
Det jag undrar nu är, vilka kritiska frågor har du vågat ställa dig själv? Har du vågat granska ditt eget beteende och er relation? Finns det fler tillfällen där du kan göra en busig situation om till en lek där ni båda bara leker och skrattar och är barnsliga tillsammans? Behöver man bli arg och tokig tex när sonen slänger maten, finns det andra sätt (det vet jag EJ att du blir så jag anklagar dig inte för det utan skriver bara allt som exempel)? Försöker du vara korrekt och proper runt sonen eller kan du vara dig själv runt sonen och bara på ett äkta och naturligt sätt förklara hur du känner? Kommunicerar du tydligt, berättar tex vad du tycker om och inte, vägleder och uppfostrar med lättsamhet och glädje så varje fel barnet gör kan få avdramatiseras lite och inte bli världens grej ändå?
Tex detta med maten. Jag har alltid upplevt att det är kontraproduktivt att bli för sträng i masken, allt går mycket lättare om jag är tydlig men samtidigt glad, vägleder med tydlighet, har nolltolerans för att slänga mat i golvet men blir inte sur eller frustrerad. Då slipper jag dräneras för energi och glädje, samtidigt får sonen noll utrymme för att fortsätta för vi tar bort möjligheten direkt. Kan du inte äta utan att kasta ner maten på golvet så matar vi dig eller så avslutar vi för nu och gör något annat.
Jag gillar inte ordet trots. Många gillar inte att jag säger så, men ändå, det har hjälpt mig att gå bort från att skylla saker på "trots". För vad pågår egentligen i barnets inre? Känner barnet glädje över att vara trotsigt, "åh vad jag älskar att vara trotsig och se hur less mamma blir på mig och hur hemskt alla tycker jag beter mig och hur lite värd jag är uppmuntran när jag är såhär trotsig" - inte alls, eller hur? Det måste vara rätt skrämmande egentligen att se hur ens klippa och trygghet tittar på en med förakt (hoppas ju såklart du inte gör det, men detta är ett exempel och en tanke), det borde framkalla en oro och rädsla för att man blir mindre älskad och är mindre värd positiv uppmärksamhet. Om min man tittade på mig med förakt skulle jag bli så sårad, det skulle förstöra tilliten till att han älskar mig och accepterar mig som jag är så vi pratar om rätt starka reaktioner och känslor här.
Jag tror alltså inte barn menar vara trotsiga så varför är det just det vi så ofta ska anklaga de för? Och VAD handlar det om då..? Olika saker i varje situation tror jag, alltid någon bakomliggande orsak i alla fall. Man får läsa varje situation för sig. I var enkelt situation måste jag gå in i mig själv och se, FÅR mitt barn sin talan hörd? Tillräckligt utrymme för lek och upptäckt och egna initiativ? Utrymme för självständighet? Prova nya grejer trots att det blir kladd eller annat bökigt? Prova något nytt trots att barnet inte ens får till det? Kommunicerar jag tydligt nog? Har vi tillräckligt med gos och kul, skrattar vi ihop? Leker vi tillsammans? Känner mitt barn att jag bryr mig om vad han säger och hittar på? Visar jag att jag njuter av att vara tillsammans med honom? Är jag äkta och naturlig?
Jag har inte ett enda svar på dessa frågor gällande dig och din son ts, men det här är ett steg åt ett bra håll tror jag, såna självkritiska frågor är bra för oss alla. Kanske har du fått "en vilding", eller kanske är han som de flesta barn eller kanske även ett "utomordentligt svårt barn", vem vet, men det SKA GÅ även för er att hitta en harmoni där ni spelar bra tillsammans.
Lååååååång kommentar för det här är egentligen något man ska träffas och prata ut ordentligt om, harmoni mellan barn och föräldrar ska ju vara möjligt men själva ämnet är svårdiskuterat i en tråd!!!:)
